Ibland går det på tok därute i Bil-Sverige. Det gjorde det för oss nu senast.

Vi var ute på ett trippeltest med några intressanta kombibilar och hade slagit nattläger strax utanför Filipstad. När vi skulle vidare i ottan morgonen därpå vägrade en av bilarna att starta.

Det bara tickade i startmotorn på Peugeot 308:an. På med startkablarna, men förgäves. Bilen stod där den stod...

Efter kontakt med generalagenten i Stockholm var det bara att lämna Peggan, som hade krånglat lite innan, och tuffa vidare med reducerad styrka.

Som tur är var vi på väg hemåt och hade klarat av de flesta testmomenten, annars hade det blivit riktigt bökigt. Då hade vi fått åka tillbaka till Stockholm, hämta en ny Peugeot och börja om från början.

Och den tiden hade vi helt enkelt inte!

Tillbaka i Stockholm hämtades en ny 308-kombi ut. Den behövdes för fotograferingen och en del kompletterande mätningar, bland annat av bränsleförbrukningen. Tilläggas ska att Pegga II funkade alldeles perfekt.

Men resultatet av testet får ni vänta på tills i början av nästa år. Det publiceras inte förrän i Vi Bilägare nr 1, som kommer ut i mitten av januari.

Men den som väntar på något gott...

När man köper bil betalar man förstås för mer än plåt, plast och gummi. Och det är ju inget konstigt med det. Men vad kostar de olika bitarna?

Ta till exempel marknadsföring. Enligt statistik från branschtidningen Advertising Age spenderade GM i fjol mer pengar än någon annan biltillverkare på reklam:

1. General Motors, 3 590 (miljoner dollar)
2. Toyota, 2 860
3. Volkswagen, 2 240
4. Ford, 2 140
5. Fiat/Chrysler, 1 790
6. Nissan, 1 500
7. Hyundai, 1 260
8. Honda, 1 160
9. Renault, 1 100
10. Daimler, 854,7
11. Kia, 775,7
12. BMW, 760,7
13. Mitsubishi, 715,6
14. Mazda, 512,6
15.Subaru, 416
16. Suzuki, 388

Reklamnotan för GM slutade alltså på 3,59 miljarder dollar. Smaka på den siffran.

Det gjorde jag och kände mig tvungen att plocka fram miniräknaren. Eftersom 8,39 miljoner bilar från Chevrolet, Cadillac och de andra GM-märkena såldes under 2010 blir kostnaden per bil 428 dollar, vilket motsvarar 2 888 kronor med dagens kurs.

Med samma räknesätt knappade jag fram att Toyota spenderar drygt 2 300 kronor per bil och Volkswagen cirka 2 100 kronor per bil.

Det är bara att öppna plånboken och betala.

Så här före jul lyfter vi av skynket på ännu en ny långtestbil 2012 – Hyundai i40. Det är en intressant och het nykomling som kommer att konkurrera mot klassiska storsäljare. Hyundai har inte knusslat med standardutrustningen och priset är konkurrenskraftigt.

Först ut att köra långtestbil nr 145 är chefredaktör Niklas Carle. Redan efter några dagar kom han in till ljusmästare Erik Rönnblom med en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

”Erik har du mätt ljuset på i40?” Jo, visst hade jag det. Efter våra första mätningar konstaterades att helljuset – precis som Hyundais marknadsavdelning – siktade mot trädtopparna. Försäljningsmålet kvarstår säkert. Men lampornas inställning på vår långtestbil är numera korrekt och lyser på vägen. Halvljuset är utmärkt, men helljuset är alldeles för kort och svagt. Longlifelamporna glimmar gult utan rejäl knuff och räckvidd.

Hyundai rekommenderade montering av en ljusramp. Jag viftade undan chefredaktör Carles protester mot att såga sönder nedre grillgallret för att få plats med extralamporna och okejade monteringen. ”Det är ju den här lösningen som kommer att föreslås våra läsare om de köpt en i40 och upplever samma sak – lika bra vi testar hur det funkar”, var min motivering och det höll.

Så nu sticker långtestbil 145 ner mot västkusten med fem små extralampor i grillen. Niklas har lovat återkomma med en rapport. Första intrycket var över förväntan!

En närmare presentation av alla nya långtestbilar kommer i Vi Bilägare nr 1/2012!

(Läs också: Opel Ampera i långteststallet 2012)

Jag fortsätter att räkna på våra åtta begtestbilar och vad det har kostat att hålla dem rullande genom åren. Intressant är att räkna och jämföra bränslekostnader, sett till den förbrukning som vi noterat. Etanolbilarna har fallit i värde ute på den öppna marknaden, men sett till årets bränslepriser – ett genomsnittspris på 9,84 kronor för E85 på alla våra tankningar 2011 – har inte vår Volvo V70 2,0F varit dyrast att tanka. Högst bränslekostnad noteras för vår dieseldrivna Volvo XC60, 12,89 kr/mil, att jämföra med etanolbilens 12,10 kronor.

Just för Volvo V70 2,0F anger Volvo en etanolförbrukning enligt deklarationen på 12,0 liter/100 km. ViB:s förbrukning blev 12,3 liter/100 km. Eftersom vi valt att så gott som uteslutande tanka etanol har vi ingen pålitlig förbrukningssiffra med bensindrift. Volvo anger 8,6 liter/100 km. Om det håller, vilket det sällan brukar göra i praktiken, hade det i stort sett gått jämnt ut med att tanka bensin (med ett genomsnittspris på 13,98 kr/liter under 2011) i stället för etanol.

Vi kan avslöja att en av våra bilar noterades för en bränslekostnad på 7,55 kronor/mil, vilket var bäst i test.

Vi kommer att presentera alla räkenskaper om Begteststallet 2011 i nya Vi Bilägare som kommer ut till våra prenumeranter i mitten på januari.

Har just vinkat av långtestgänget, som är på väg norrut för årets stora vintertest.

Själv blev jag lämnad på hemmaplan - snyft, snyft - och fick inte följa med. Jättetrist, eftersom vintertestet i mina ögon är en av årets absoluta höjdpunkter och något jag inte missat så länge jag kan minnas.

Tänk att få komma upp till snö, kyla och halka och sätta fem sprillans nya långtestbilar på prov under riktigt bistra förhållanden. Så mycket mer kan man inte önska som biltestare.

Men den här gången kom saker emellan - närmare bestämt ett vanligt biltest. Istället för att virvla runt i norrländsk snö får jag ta hand om utvärderingen av tre högintressanta bilar i övre mellanklassen.

Och det är inte fy skam det heller.           

Vi låter Volvo S60 och uppgraderade Audi A4 möta sin kanske giftigaste utmanare, som precis kommit i ny tappning. Vilken det är kan ni kanske själva räkna ut…

Vi hade lite problem med vår nya Saab 9-5 vid senaste förarbytet. En luftskärm av plast framför höger framhjul fick en törn vid ett besök i en snövall och skrapade efter det i backen. En backsensor hade lagt av sedan den tryckts in, ett litet lacksläpp på bakluckan och siffran 5 på emblemet behövde också åtgärdas.

Jag kollade på nätet och hittade en Saab-verkstad som fått 28 betygsättningar, alla var på fem av fem möjliga. Ringde dit och skulle boka tid men möttes av beskedet:

”Första lediga tiden är om två månader men egentligen tar vi inte emot nya kunder. Vi har fullt upp med våra stammisar.”

Där ser man vådan av att få för höga kundbetyg.

Nu löste det sig, jag fick lämna bilen om jag kunde avvara den minst en vecka. Två dagar senare ringde verkstan och meddelade att bilen var klar.

I dag fick jag räkningen och det var det bästa av alltihop. Inte bara för att slutsumman på reparationen var blygsamma 1 646 kronor inklusive moms.

Det som värmde i hjärtat på en tidigare samlare av Halda var att fakturan och adressen på kuvertet hade skrivits på en gammal hederlig skrivmaskin. Det är minst 30 år sen jag senast fick ett maskinskrivet brev.

Vad verkstan heter? Nej, det får fortsätta att vara en liten hemlis. Men så mycket kan jag avslöja att den varken har hemsida, mejl eller fax. Det känns bra!

Det finns tre ämnen som engagerar mer än andra inom bil- och trafikområdet. Rondellkörning, dubbdäcksförbud och Toyota.

Vi brukar skoja om att den som skriver en artikel som innehåller alla dessa tre komponenter vinner den interna tävlingen om flest läsarreaktioner, överlägset.

När det gäller Toyota är polariseringen av åsikterna förvånande. Inte att så många tycker att det är världens bästa bil utan att andelen som tycker att allt är skit med Toyota (och andra japanska märken också för övrigt) är så stor. För det är det ju inte, Toyota är ett världsledande märke även om man nu tappat tätplatsen på den globala försäljningslistan. Och japansk bilindustri generellt har inte nått sin position utan orsak.

Men det är väl den gamla vanliga visan om att det kostar att ligga på topp.

Nå, nu har alla Toyota-älskare i alla fall fått en tummelplats där de kan få sitt lystmäte när det gäller sitt favoritmärke, www.mintoyota.se är en ny portal på webben som Toyota Sweden lanserar i dag.

Första intrycket är att sajten är mycket matnyttig för Toyota-ägare och intressant även för oss andra. Kolla själv!

Här ligger chefredaktör Niklas Carle och försöker reparera i40:s flaps! Vinterkörningen innebär snörök. Efter ungefär 15 mil i ganska besvärligt väglag kom det uppenbarligen in försvarliga mängder snö in genom plastgrillens ribbor.

Dagen därpå inleddes vinterövningarna med test av stolsvärmen. Med termometrar placerade på förarsitsen mätte vi hur snabbt värmen kommer.

Efter drygt 20 minuter började det lukta konstigt i i40:s kupé, bäst beskrivet som bränd plast. Det dök också upp ett meddelande i displayen i instrumentpanelen ''check airflapsystem''.

Niklas tog fram datorn och fick snart fram en förklaring. Man skulle kunna säga att Hyundai i40 har en elektrisk kylargardin, det vill säga automatiskt elmanövrerade luckor i fronten som stänger till när det blir för mycket kall luft och motortemperaturen sjunker. Jättebra tänkt!

Men det visade sig att snön innanför grillen antagligen först smälte när vi parkerade och sedan snabbt frös till is. Så när motorn började bli varm och luckorna skulle öppnas så gick det inte och elmotorerna började gå varmt.

Lösningen ser ni på bilden. Niklas petade bort isen med en av utlånad skruvmejsel! Hela vintertestet av Vi Bilägares nya långtestbilar redovisas i Vi Bilägare 3/2012.

När trafiksäkerhetsdirektören Claes Tingvall först lanserade Nollvisionen 1995 gapflabbade hela omvärlden, säger han i en intervju i tidningen Motorföraren.

Hans chef på dåvarande Vägverket, generaldirektör Per-Anders Örtendahl, varnade honom för att Nollvisionen skulle kosta honom jobbet.

Ja, vi var många som avfärdade Nollvisionen som en korkad utopi men Tingvall stod på sig. Idag framstår motståndet mot Claes Tingvall som det utan tvekan mest korkade av alltihop.

En vision om att uppnå noll döda och skadade i trafiken är väl en fullständig självklarhet. Det som vi hakade upp oss på var att Nollvisionens mål var omöjligt att uppnå.

So what? En vision är en vision och Nollvisionen uppstod när Vägverket fick frågan av kommunikationsminister Ines Uusmann om hur man ville formulera målen för trafiksäkerheten.

– Noll döda såklart, blev svaret och något annat besked från människor som arbetar med trafiksäkerhet var förstås otänkbart.

Claes Tingvall är värd både stor respekt och beundran för sin vision när det gäller trafiksäkerhet och sin envishet att framhärda.

För ett tag sedan berättade jag om Sandra utanför Sundsvall som köpt sin första bil, en Skoda Octavia RS -02 för 47 000 kronor. Hon tyckte att ljuset var riktigt dåligt och vände sig till Mekonomen där hon fick rådet att prova att byta lampor för 1 753 kronor styck. Om inte det skulle hjälpa var det enligt Mekonomen byte av hela strålkastarpaketet som gällde, vilket skulle gå på 30 000 kronor för båda sidor.

Det priset visade sig vara helt fel. Mekonomen rättade det till knappt 16 000 kronor för två kompletta strålkastarenheter.

Nå, hur gick det då för Sandra och hennes problem med billjuset?

Jo, hon tyckte att även 16 000 kronor var i saftigaste laget och i ett mejl berättar hon:

”Jag åkte till Careta i Timrå som tyckte att lamporna lyste starkt och en kvinnlig kundmottagare gav mig rådet att åka till Berners och be om en ljuskontroll. Hon ville inte sälja nya lampor till mig för 1 850 kronor eftersom hon ansåg att det var att lura mig då hon inte visste felet.

Hos Berners ville de inte ens gå ut och titta på bilen utan föreslog att jag skulle låta testa ljuset för 1 200 kronor för att därefter kunna hjälpa mig.

Då åkte jag vidare till Mekonomen igen och fick rådet att åka till Berners och göra ljustest och sen eventuellt komma tillbaka för byte av lampor. Mekonomen sa att de inte hade utrustning för att ta in bilen och kolla ljuset.

Tillbaka i Timrå besökte jag en OKQ8-station där mekanikern Magnus genast avbröt sitt arbete med en upphissad bil och frågade vad han kunde hjälpa till med. Han följde med ut, tittade på ljuset och sa att han inte tyckte de var dåliga i styrka. Jag berättade om allt jag varit med och Magnus sa att jag skulle återkomma senare under veckan så skulle han titta mera noggrant.

Sen gjorde jag ett sista besök på en mindre verkstad, Sune Hultmans, i Timrå. Han följde med ut och tyckte som Magnus på OKQ8 att ljuset var bra i styrka. Sen tog han in min bil i verkstan och kollade ljusinställningen. När han var klar med justeringen berättade han att höger ljus hade pekat upp mot trädtopparna och att vänster var riktat 2,5 meter framför bilen.

När jag frågade hur mycket det kostade så svarade han att ’det bjuder jag på’.”

Sandras egen lärdom av den här historien är att hennes förtroende för större verkstadsfirmor fått sig en rejäl törn. Ingen på dessa ansåg sig ha tid att titta på billjuset. Hade de gjort de så de förmodligen direkt kunna spåra den egentliga orsaken till det klena ljuset, nämligen att strålkastarna var felinställda.

I fortsättningen kommer hon alltid att vända sig till mindre verkstäder.

– Bemötandet och kundservicen är bättre på småfirmor. Jag vill inte stå och känna mig dum när jag inte kan svara på alla tekniska frågor för att personalen på de större firmorna inte hinner följa med ut och själva titta på bilen.

Nu slutade det här bra i alla fall för Sandra. Kostnaden för att fixa till ljuset gick från 30 000 kronor till noll. Men visst är det märkligt att en del proffs är så amatörmässiga att de inte börjar med felsökningen i rätt ände.

Det lönar sig att jämföra priser. På allt och framför allt på reservdelar till bilar.

Jag kör Skoda Yeti TDI, en alldeles utmärkt bil men just mitt exemplar har den egenheten att den bränner parkeringslampan på vänster sida lite då och då.

När jag ändå skulle köpa nya – det fick bli två stycken för att ha en i reserv – så passade jag på att göra en prisjämförelse på tre ställen.

1. Mekonomen. De hade visserligen inte 5-wattslampan i blått men priset var klart konkurrenskraftigt, 26 kronor för ett tvåpack.
2. Skoda. Försäljaren hämtade två blåa originallampor och kollade priset och blev själv lite förskräckt. ”48 kronor styck, 96 för två, det var mycket. Du får 20 procents rabatt så har jag gjort nånting i alla fall. Jag tror inte de kostar mer än 40 kronor på macken.”
3. OKQ8-mack. Inte heller där fanns parkeringslampan i blått men priset var inte ens hälften av Skodas, 35 kronor för två stycken.

Glödlampan på Mekonomen kostade alltså bara en fjärdedel av vad Skoda tog. Man frågar sig hur det kan vara så stor skillnad som 35 kronor per lampa?

Det kan knappast bero på att originallamporna är blåa (vilket de är för att ändra ljustemperaturen så att ljuset ska bli vitare). Så mycket mer kostar det inte att tillverka blåa lampor.

Det är klart att man som kund känner sig lurad när man upptäcker sånt här. Och även om Skoda tjänar på att ta hutlöst mycket för parkeringslampan så förlorar man mycket mer när kunden upptäcker prisskillnaden.

Sådan prispolitik kallas att bita sig i svansen.

Enligt Joakim Palmkvist, vd för Swebus, drar Swedavia in en halv miljard kronor per år på parkeringsavgifter för personbilar på Arlanda. Det gör 25 000 kronor per parkeringsruta.

Ingen dålig sidoinkomst för ett statligt bolag som har till uppgift att ansvara för driften av elva av landets flygplatser. Särskilt inte om man jämför med huvudverksamheten, flyget, som enligt Palmkvist gav omkring två miljarder i intäkter förra året på Arlanda.

En p-plats på Arlanda kostar från 210 till 310 kronor per dygn, 80 kronor per timme. De höga p-avgifterna förklaras delvis med omsorg om miljön. En rätt så lönsam ”omsorg” som synes.

Nå, vad är alternativet för den som inte vill betala dyra pengar för bilparkering eller taxi?

Arlanda Express, snabbtåget? Jodå, det är visserligen snabbt (20 minuter) men svindyrt, 490 kronor tur och retur för en vuxen. Arlanda Express går mycket riktigt med stor vinst.

Flygbussarna? Bästa alternativet hittills; det kostar 198 kronor tur och retur. Men inte så länge till och det är det som upprör bussdirektören Joakim Palmkvist.

Swedavia har nämligen bestämt sig för att införa en extra avgift för bussar till och från Arlanda. Det innebär att Flygbussarna måste höja biljettpriserna.

Palmkvist tycker med viss rätt att Swedavias tal om miljösatsning skorrar falskt.

Sammanfattningsvis: fler aktörer inom flygbranschen pressar priserna på detta särskilt miljöfarliga transportsystem. Resorna till och från flygplatsen kostar allt mer och är snart så dyra att många inte har råd att ta sig dit.

Vilket innebär minskat flyg och mindre utsläpp.

Är det kanske rentav så Swedavias miljöstrategi ser ut..?

Björn Ranelid – ständigt denne Björn Ranelid.

I lördags delade han Sverige i två läger vid Melodifestivalen i Leksand. För eller emot. Jag var mycket emot, tyckte det var ett präktigt pekoral han totat ihop.

Nu har han tänt svenska folket igen och nu är alla emot utom hans fru.

MAN PARKERAR INTE SIN BIL PÅ HANDIKAPPLATS UTAN TILLSTÅND!

Inte ens om man heter Björn Ranelid och absolut inte om man dessutom kör Jaguar.

Det hände efter Melodifestivalens delfinalen i Leksand och bildbevis presenteras av tidningen Expressen. Ranelid är tagen på bar gärning när han med uppknäppt skjorta och bärandes en vattenflaska lämnar sin Jaguar efter att ha parkerat mitt framför skylten för handikapparkering utanför hotellet i Tällberg.

Detta är på kvällen och Ranelid är stilenligt iförd solglasögon!

Ranelid själv vill inte kommentera det hela; undanflykterna står hans fru för i Expressen

”Vi kom sent, det var vid 23-tiden, Björn skrev en krönika, det var blixthalka och kaos på parkeringsplatsen, Björn var extremt trött, det fanns bara en p-plats kvar, vi bedömde sannolikheten som väldigt liten att det skulle komma en handikappad dit mitt i natten.”

Sannolikheten att det verkligen skulle komma en handikappad dit var nog minst lika stor som att Björn Ranelid skulle göra det. Jag menar, hur ofta dyker han upp i Tällberg?!

Det som är osannolikt är Björn Ranelids förmåga att skapa rubriker.

Ingen har väl kunnat undgå att kronprinsessan Victoria och prins Daniel fick en dotter i morse, medierna har ju inte direkt talat tyst om saken.

Sedan lunchtid har nyhetssajterna toppats av bilder som visar hur paret tillsammans med sin nyfödda prinsessa anländer till Haga slott – i en grå BMW X5.

Första turen på fyra hjul blev alltså tysk och återigen kammar BMW hem den kungliga exponeringen. Samma sak var det vid bröllopet häromåret. Den gången rullade en BMW tätt bakom brudparets vagn under hela kortegen genom Stockholm.

Liksom alla nyblivna föräldrar förtjänar Victoria och Daniel många gratulationer. Men det gör också BMW. Grattis till gratisreklamen!