Handen på hjärtat, hur ofta har ni, eller verkstadspersonalen, skruvat bort plastsköldarna som till stora delar täcker moderna bilars underrede?



Har bilen rullat några vintrar i vårt slaskiga och saltindränkta klimat är sannolikheten mycket stor att rostpåverkan redan skett. Vissa fabrikat har sett till att rostskydda och täta skarvar därunder, andra inte.



Det förrädiska med plastskyddet – som är tänkt att skydda mot stensprut – är att det blir mycket begränsade möjligheter för bilägaren att följa vilken process som pågår där bakom. Och Bilprovningen, som i andra fall kan ge en varning om begynnande rost, ser heller ingenting. Här kan vi verkligen tala om dold rostfälla!



Vi Bilägare har länge varnat för att plastsköldarna kan ge mer skada än nytta. Helt tätt för smutsintrång blir det aldrig och bakom plasten bildas kondens.

Vi har pratat med flera bilägare som skruvat bort plastsköldarna och blivit chockade av vad de fått se.



Vi tar upp några intressanta fall i ämnet som vi inom kort kommer att presentera för våra prenumeranter och lösnummerköpare.

Det är alltid upplyftande när våra läsare tar oss på orden.

Ingemar Mathisen blev överförtjust när han läste Vi Bilägares testomdöme om den sjusitsiga flexbilen Honda Stream 2001. Allt passade Ingemar som hand i handske, men ViB:s slutkläm med rostskyddet lät mindre bra: ”Bilen saknar invändig behandling med rostskyddsmedel och underredets slitskydd är neddraget till absolut minimum. Betyget blir sämsta tänkbara, en etta!!"

Ingemar lät sig inte nedslås utan köpte just en Stream sommaren 2003, men tog också bilen omgående till en rostskyddsbehandling. För tre år sedan lät han göra en kompletterande behandling av bottenplattan, och i dag äger han landets förmodligen mest välskötta Honda Stream. Bilen såldes i Sverige under åren 2001-2004 och av 195 registrerade bilar finns i dag 138 kvar i drift.

Det finns goda skäl att tro att Stream i flera fall har rostat bort – och därför blir Mathisens bil smått unik. Vi Bilägares rostskyddsexpert Thomas Widström granskade nyligen bilen och var mäkta imponerad; ”Den här kan du köra många år till med”, var Thomas utlånade. Och det är precis vad Ingemar kommer att göra.

Det kostar på att äga och köra bil. Det är förstås ingen större överraskning. Frågan som är intressant är hur pass mycket det kostar? Jag har sedan en tid räknat på vad det har kostat att köra våra sju ”äldre” långtestbilar sedan de köptes som nya.



Totalt har dessa bilar rullat över 60 000 mil och oftast blir milkostnaden lägre med högre körsträcka. Värdeminskningen tär hårt på bilekonomin de första åren. Vår fyra år gamla Peugeot 3008 med över 12 000 mil har så här långt den lägsta milkostnaden, drygt 31 kronor medan den två år gamla plug in-hybriden Opel Ampera har kostat oss över 58 kronor per mil.



Men om vi enbart ser till bränslekostnaderna, och i Amperans fall elförbrukningen, blir förstås resultatet ett annat.

Vi reder ut allt detta om bilekonomin för våra långtestbilar i pappersupplagan av Vi Bilägare som kommer ut till våra prenumeranter nästa vecka.

Så var det dags för de två sista gåtorna i vår lilla bilkunskapstävling. Facit ges i nummer 1/2014 av papperstidningen som börjar skickas ut till prenumeranterna i morgon, tisdag 14 januari. De rätta svar som är skrivna efter det datumet kommer därför inte belönas. Så skynda på om du vill ha chansen till den utlovade belöningen! Tio vinster ligger i potten.

Både bil 4 och 5 är av kombityp och tämligen likvärdiga även när det gäller pris och storlek. Bil nummer 4 är, trots avancerad teknik, både pålitlig att äga och tillräckligt rymlig för de flesta familjer. Men den har en brist som påverkar den praktiska användbarheten negativt; den får inte dra släp.

När det gäller bil nummer 5 ger vi två ledtrådar. Den byggs i stad med dubbelnamn och har en modellbeteckning vars ursprung för tankarna till svunna tider.

Lycka till och skynda på med svaren!

(Första delen i gissningstävlingen finns här. Andra delen i tävlingen finns här.)

Jag ska ärligt säga att vi inte visste att vi befann oss på privat mark när denna bild togs men jag fick strax efter exponeringen veta det och därmed flyttade vi oss raskt därifrån.

 

Testbilarna är ganska lika i stil men alldeles omaka i pris. En alldeles ny Dacia Duster mot en likaledes ny Subaru XV och en helt ny Volkswagen T-Roc. Deras gemensamma nämnare är fyrhjulsdrift, hög markfrigång och ... ja, inte så mycket mer. Eller?

 

Duster kan, med enbart framhjulsdrift, köpas för under 100 000 kronor. Testets topputrustade exemplar kostar drygt 180.000 kronor och har alltså fyrhjulsdrift, bland annat. Jämför det med över 300.000 kronor för testets Subaru och Volkswagen och du förstår att förutsättningarna är en smula orättvisa.

 

Men hur "dålig" är då Duster i denna jämförelse? Eller klarar den sig bra? Är nya XV, så snarlik företrädaren, ett bättre val, trots prislappen? Eller är det en T-Roc man ska ha, bilen som syns på reklamaffischer över hela landet just nu?

 

Du får se i Vi Bilägare nummer 4, i handeln den 6 mars. Just nu har vi testkört bilarna och mätt alla möjliga egenskaper i jakten på ett resultat, nu ska bara texterna och alla tabeller skrivas (puh!) och hela rasket tillsammans med fina bilder gå i tryck! Vilken vinner?

 

Ha en härlig helg – och håll ingen hand på mobilen i bilen!

I veckan som gick deltog jag under några dagar i körning och fotografering till ett kommande test som min gode arbetskamrat Nisse Svärd basar för.



Det kändes rent lyxigt att inte behöva ansvara för alla tusen och en uppgifter som krävs för att det ska bli ett biltest värt namnet. Jag körde helt enkelt bil dit Nisse och fotograf Simon Hamelius bad mig och kunde låta tankarna fara mellan varven.



Biltrion utgjordes av Ford S-Max, Renault Espace och Volkswagen Tiguan Allspace, sjusitsare med olika syn på hur man bäst är just sjusitsare när det behövs. En smart biltyp på många sätt, vilken av dem som är smartast får alltså Nisse reda ut i Vi Bilägare nummer 6, i butik den 17 april.



Det var när tankarna for jag plötsligt verkligen såg bilarnas färger. Två var vita och en var brun.

Två vita och en brun.



Jag var helt enkelt tvungen att testa på mina yngre arbetskamrater om de hade en aning om vad det betydde.

– Vadå två vita och en brun? sa Nisse och Simon.

– På restriktionstiden, har ni inte hört om det?

– Restriktionstiden?



Så fick jag mästrande mässa om vad som menades med två vita och en brun när det begav sig med serveringsrestriktioner på svenska restauranger. För den händelse någon av er läsare också undrar, tillåt mig att citera ur Wikipedia:



”Serveringsrestriktionerna på restaurang hade två funktioner. Dels reglerade de den allmänna spritkonsumtionen, dels var de ett sätt för dem som inte godkändes för att inneha en motbok att ändå få köpa och dricka alkohol men då under kontrollerade former. 

Från 1920-talet till 1955 var de spritserverande restaurangerna i Sverige indelade i tre klasser: 

Första klass-restauranger som också kallades för finkrogar eller guldkrogar. De var oftast privatägda. 

Andra klass-restauranger hade bättre mat, duk på borden och ett mellanläge i prisnivån. De ägdes privat eller av staten genom Sveriges Allmänna Restaurangbolag, SARA-bolagen.

Tredjeklassrestauranger var enklare restauranger med enkel mat och de hade sällan duk på borden. De kallades också för folkrestauranger. 1938 förstatligades alla folkrestauranger och de drevs därefter av SARA-bolagen.

Serveringsrestriktionerna för män var vanligen totalt 15 cl fördelat på 10 cl vit sprit (till exempel rent brännvin) och 5 cl brun sprit (som eau de vie) vilket gav upphov till begreppet ”två vita och en brun”. Kvinnor serverades vanligen inte mer än halv ranson. Spriten dracks som snapsar, lättgroggar eller avec till kaffet. En lättgrogg innehöll 2,5 cl alkohol och en hel ranson kunde därför bli till sex lättgroggar. Vinet omfattades inte av några restriktioner utan var relativt fritt att dricka. Det var dock sällsynt att arbetsklassen drack vin varför både motboken och serveringsrestriktionerna på de enklare och billigare andra- och tredjeklassrestaurangerna kan beskrivas som en klasslag.”



Nu tar vi helg, trevlig sådan tillönskas alla!

 

Äntligen är den på plats, långteststallets Volvo XC40!



Nästan två månader försenad rullade den nya Volvo-suven häromdagen in i redaktionsgaraget. Orsaken till den sena ankomsten är leveransproblem, fabriken i Gent har helt enkelt inte klarat att spotta ur sig alla beställda bilar i tid.



Nu gäller det för långtestlaget att snabbt lägga så mycket asfalt som möjligt under hjulen på nykomlingen, den måste ju ifatt stallets övriga fyra bilar. Dessa har redan hunnit avverka över 1 000 mil vardera, så det är en hel del att ta igen för Volvon.



Innan året är slut ska XC40:n, som är en D4 AWD Momentum á 423 600 kronor, ha rullat minst 4 000 mil. Då vet vi också om Volvos nya stolthet har vad som krävs för att bli Årets Långtestbil 2018. Den har ju redan blivit utsedd till Årets Bil i Europa – och det är givetvis en titel som förpliktar.  



Mer om XC40:s ankomst till långteststallet finns att läsa i nummer 6 av papperstidningen, som kommer ut i mitten av april. Där avhandlas även de övriga långtestbilarnas prestationer hittills i år. Bilarna är Kia Optima Plug-in, Opel Insignia Kombi, Skoda Karoq samt VW Polo och omdömena om dem varierar.



Ömsom vin, ömsom vatten skulle man kunna säga… 

En bild kan säga mer än tusen ord men jag måste ändå orda lite om den blå prick du ser på bilden här ovan. 



Det är vår nya testdator, en VBox Sport. Den är mindre än min mobiltelefon men den kan lika mycket som en gedigen ingenjörsexamen.



Den lilla blå är omgiven av två generationers testdatorer som använts här på redaktionen. Till vänster har vi en annan VBox-modell som vi använt i många år, både för bil- och däcktester. Den kan mäta det mesta man vill ha reda på när det gäller hur en bil rör sig, accelererar eller bromsar och den är, precis som sin moderna, minimala lillebror, alldeles tillförlitlig. Det finns inga rörliga delar och inkopplingen av sladdar till dator, antenn, display och strömförsörjning går snabbt – men inte alls lika snabbt som med den nya. Där räcker det med att trycka på strömbrytaren så är allting klart för att kommunicera med mobiltelefonen. Vi som testkör på flygfält har en app som sorterar alla de värden den lilla blå registrerar.



Till höger i bild ser vi en modell som användes nästan lite väl länge men som också gick som tåget. Det är en ”blandkonstruktion” med 1970-talskänsla i design och handhavande. Här finns gamla hederliga vippströmbrytare och utskrift av testresultat med hjälp av en knattrande skrivare som fäste värdena på en pappersrulle liknande dem som fanns i livsmedelsbutikerna förr. Därtill ett batteri hjuladaptrar för olika bult- och fälgstorlekar, verktyg för montering av givare, en Morakniv (Gud vet varför …), pinaler och mojänger i massor.



När jag drog fram det här lilla kabinettet av testutrustning drog jag mig till minnes min tid på Teknikens Värld för länge sedan och dess då oförliknelige och snillrike testingenjör Rolf Pax-Eriksson, medlem i redaktionsgänget sedan 1950-talet. Det fanns inte en teknisk fråga han inte kunde bena ut, rörde det sig om tillverkningen av ett skruvfäste för att komma åt ett bränslerör i en Ferrari Testarossa eller en plan för vintersäkring av driften i ett helt kraftverk någonstans i Baltikum. ”Roffa”, som denne älskvärde och lågmälde dalmas alltid kallades, ordnade saken med hjälp av sin högfartshjärna och de miljoner prylar och konstruktioner som han var pappa till och varav vilka en stor del förvarades eller konstruerades hemma i villagaraget. Det garaget var inte som andra.



Roffa konstruerade Hast-O-Maten, en testdator man gärna och med rätta gjorde väsen av i Teknikens Värld på 1970-talet. Den var en garant för exakta testvärden och ersatte effektivt metoden med ett ”femte hjul” som så många, inte minst amerikanska biltidningar, höll på med. Ett sådant fanns också på Vi Bilägare, har jag hört, men jag hittade det inte inför författandet av dessa rader.



Ferrari Testarossa ja, en gång skulle vi testa en sådan, det var 1987, och det var väl enda gången det gick lite fel för Roffa och hans mojänger. Bilen lämnades som brukligt till honom kvällen före testmätningarna och sin vana trogen gick testingenjören in i bränslesystemets irrgångar med diverse manicker för att bränsleförbrukningen på ett korrekt sätt skulle kunna mätas med ”genomströmningsmetoden”.



En Ferrari Testarossa har tolv motstående cylindrar. För att få dem i rörelse behövs förstås en faslig massa bränslerör som på något sätt ska fästas i det de leder vidare till. Roffa fick alla sina pinaler på plats alright, men någonstans, i någon övergång, i någon skarv (Gud vet var …) drog han förmodligen inte åt en tätning ordentligt innan garagelampan släcktes för kvällen.



När den stolta tolvan skulle startas i arla morgonstund dagen därpå bar det sig inte bättre än att hela motorn (mitt i bilen) blixtsnabbt dränktes av bensin satt under högtryck. Lyckligtvis fanns ingen rökare i närheten, lyckligtvis fann sig Roffa ögonblickligen och slog av tändningen – en bilbrand av det mer kostsamma slaget behövde inte rapporteras till ekonomiavdelningen …



Vår nya testdator kommer garanterat aldrig att orsaka bränslehaveri i någon testbil. Den arbetar med hjälp av satelliter i himlen och bränslemätningar är antagligen den enda parameter vår nykomling inte bemästrar.



Trevlig helg alla läsare!

För 18.e gången i ordningen summerar vi AutoIndex, Sveriges största konsumentundersökning om bilägandet. I morgon går vi ut med totalresultatet.



AutoIndex är ett vårtecken så gott som något.  I Sverige, ja, i hela Skandinavien, koras de märken som har de mest nöjda ägarna.



En intressant iakttagelse som hängt i genom åren är att svenska bilägare alltid varit mest återhållsamma med att utdela de riktigt höga betygen. Så är det också i år, danskarna är mest lyckliga med sitt bilinnehav, följt av norrmännen. Trots ett rekordår för svensk bilhandel ligger poängen kvar på ungefär samma nivå som ifjol medan danskar och norska bilägare bara blir mer och mer nöjda.



I år har vi haft 11 398 svar från svenska privatägare att bearbeta. Tack för hjälpen får vi passa på att säga. Det är viktigt att vi hjälps åt för att sätta press på biltillverkare, bilhandeln och verkstäderna. Rankingen märkena emellan ger inte alltid svar på ”bästa bilen”, men vem vill inte ha de mest nöjda kunderna?   



Besked ges i AutoIndex 2018!

Redaktionen ska flytta en trappa nedåt och rummen ska därför städas, saker ska slängas och saker ska sparas. 



Nu sitter jag alltså och plockar bland korallreven av papper, prylar och påminnelser om händelser från förr. Bilden visar bara ett första litet skrap på ytan, jag räknar med att fylla flyttkartongvis att ta med mig ned till våning tio men jag hoppas också kunna fylla en och annan papperskorg med släng.



Grejerna på bilden sparar jag, det är alldeles för många minnen förknippade med dem. 



Längst bak till vänster ser vi Saabkaffet ”28 Safari Blend”, inhandlat för många år sedan på Saabmuseet i Trollhättan. Några år till och jag räknar med en intressant arom till bönestunden.



Plåtskylten med Opel Senator 1978 fann jag i en papperskorg en av mina första arbetsdagar i OK-förlaget (då på nedlagda sportbilstidningen Automobil) och jag nöp den förstås direkt. Inom kort hoppas jag backa min riktiga Senator 1981 ut ur ett alldeles för långt vinteride.



Caratom är ett hoptorkat bilvax i plåtburk, sparat dels för den söta racerbruden på bilden, dels för att bilen hon står vid är en Opel GT. Nedanför vaxet återfinns min första reportagekamera, en Nikkormat jag köpte begagnad 1976. Stryktålig till tusen, en gång backade jag över den med en bil men det blev inte en skråma.



Dekalen intill fick jag av ordföranden i Hornborgasjöns surfingklubb, lika imaginär nu som då men jag är alltjämt stolt medlem nummer 102. Intill återfinns en Palm Pilot T3, en elektrisk dag- och anteckningsbok alla skulle ha för kanske 20 år sedan men som fortfarande ingen begriper vad den var bra på, om den nu var bra på något. Sparas till Antikrundan 2041.



Sprintemblemet härrör från en bilskrot vid Arlanda där jag 1988 återfann just den udda Opel Kadett Sprint. Emblemet var i stort sett det enda som inte var förstört på bilen så jag pillade loss det. Volkswagens lilla skrift ”Underhållsarbeten VW 1500/1600 typ 3” har jag inte haft så värst mycket användning av ännu men när den dagen kommer är jag beredd!



I raden ovanför ses den fula turistmugg jag fick av min tidningskollega och gode vän Claes Johansson efter vårt oplanerade möte i Dubrovnik en semesterdag för många år sedan. Sedan har vi en liten glödlampask från 1960-talet, jag gillar sådana eftersom de ofta är så snygga. Den här har dessutom en liten bild av en Mustang fastback på sig så den införlivades blixtsnabbt i samlingen.



Den röda lilla bussen är från Dinky Toys och heter Duple Roadmaster. I en engelsk annons ville man nyligen ha 150 pund för ett exemplar men jag tänker inte sälja.



Längst fram återfinns två av de kartongvis med Jan Ulléns Bilfakta jag samlat på mig. Nu när jag tittar närmare ser jag att det faktiskt står Ullén’s med genitivapostrof före -s, något moderna språkpoliser sådana som jag brukar oja sig över. De här utgåvorna är från 1977 och 1978 så inget är nytt under solen.



Jag rotar vidare nedåt i lagren och önskar alla läsare en trevlig helg. Det kanske är dags för er att städa i garaget?!

 

Billigt eller prisvärt? Kostnaden för en produkt är alltid relativ. Jag anser mig vara en hyfsat prismedveten person som gillar att jämföra priser, leta upp generösa kampanjer och utnyttja rabattkuponger så fort möjligheten ges. Förmodligen som många andra konsumenter i Sverige.



Senast jag handlade och jämförde kilopriset på två varor fick jag en tanke – vad är jämförpriset på en ny bil? Självklart är milkostnaden i våra tester det enda rimliga sättet att jämföra den totala ägarkostnaden på men som kuriosa blev jag nyfiken på vad en ny bil kostar per kilo och vilken bil är billigast att köpa om man skulle tillämpa matvaruhandelns kr/kg.



Lyckligtvis antecknar jag all relevant statistik från våra nybilstestet i ett stort Exceldokument som ger ett digitalt arkiv på vår testdata. Där finns bland annat grundpriset för de testade bilarna samt exemplarets tjänstevikt.



Svaret är att en ny bil är billigare per kilo än en bättre bit kött.



Bland årets testade bilar är jämförpriset följande:

Bensinbilar – 174:39 kr/kg

Dieselbilar – 209:39 kr/kg

Elbilar – 226:12 kr/kg

Jämför vi med för 10 år sedan var snittpriset 146,62 kr/kg (då testade vi bara 3 dieselbilar och inga elbilar).



För den som är ute och jagar lägsta möjliga jämförpris hittar vi dessa modeller i fyndlådan:



Billigaste bensinbilar

Dacia Duster 1,2 Tce 4x4 – 120,46 kr/kg

Toyota Aygo 1,0 – 132,53 kr/kg

Kia Picanto 1,0 T-GDI – 134,45 kr/kg 



Billigaste dieselbilar

VW Tiguan Allspace 2,0 TDI 190 4M DSG – 146,38 kr/kg

Opel Insignia Country Tourer 2,0 CDTI 210 4x4 – 174,37 kr/kg

BMW 116d – 179,44 kr/kg



Om vi bortser från testbilarna över halvmiljonen – som naturligtvis är dyrast hur man än räknar – och håller oss till mer vardagliga bilar så ska man se upp för följande produkter:



Dyraste bensinbilar

Subaru XV 2,0i – 214,64 kr/kg

VW T-Roq 2,0 TSI 190 4M – 180,51 kr/kg

Hyundai i30 Kombi 1,4T 140 – 175,79 kr/kg 



Dyraste dieselbilar

Audi A4 2,0 TDI 190 q – 236,66 kr/kg

Audi A4 Allroad 2,0 TDI 190 q – 224,09 kr/kg

Volvo XC40 D4 AWD – 216,79 kr/kg



Detta blogginlägg skall tas med glimten i ögat, men kan ändå var intressant att ha i åtanke när ni jämför priset på matvarorna under helghandlingen.