Först en fråga: finns det över huvud taget någon som har nytta av fartbegränsaren som finns i en del nya bilar? För mig framstår funktionen, som låter föraren ställa in en maxhastighet, som ett helt meningslöst komplement till farthållaren.

 

Varför jag undrar har att göra med ratten i den Ford Mondeo som sedan årsskiftet ingår i Vi Bilägares långteststall. Fartbegränsaren har nämligen förärats en egen knapp på styrhjulet. Aldrig är denna funktion mer än en kort fingerförflyttning borta.

 

Vän av ordning kan fråga sig om det är vettigt att använda utrymmet på ratten för en sådan bagatell. Sedan kan man fundera på om det verkligen behövs så många som 22 rattknappar. Ford har i alla fall dragit den slutsatsen. Lite rörigt blir  det.

 

För att styra färddatorn finns inte mindre än tio knappar – tre eller fyra hade varit fullt tillräckligt. Hade jag fått välja hade jag också tagit bort knappen för röststyrning (fungerar inte tillräckligt bra) och den ena knappen som används för att ställa in den adaptiva farthållarens avstånd till framförvarande bil (en räcker gott och väl).

 

Men först av allt hade jag fimpat fartbegränsaren.

Jag körde nyligen från Hässelby Villastad, strax utanför Stockholm och in mot centrum. Det är en ganska hårt trafikerad vägsträcka, med mestadels dubbla körfält i varje riktning och med en maximalt tillåten hastighet av 70 km/tim.

 

In till Alvik där Tranebergsbron tar vid, en sträcka på ungefär 11 km, kör man genom 17 trafikljus och 7 rondeller. Jag stannade för rött ljus 9 gånger och två gånger vid rondeller för att släppa fram en gångtrafikant respektive en bil. Körtiden, efter rusningstrafik, blev 17 minuter.

 

Den här vägen är förhållandevis rak och jag noterade att många bilister efter rött ljus, jagade iväg ganska snabbt, ibland med dubbdäck som rev i asfalten. Går det verkligen inte att ordna en grön våg så att man, möjligen efter ett stopp, sedan kan hålla en jämn fart på kanske 65 km/tim och då få grönt vid varje ljus? Eller skapa ett aktivt system där bilen kan få info om vilken hastighet man ska hålla för att slippa stanna för rött?



Tänk vad det skulle spara bränsle, CO2-utlsäpp och kanske minska vägslitaget – om en sådan lösning går att ordna!

 

Diskutera: Tycker du att trafikljusen borde styras mer samordnat?

Vi provkörde nyligen den fyrhjulsdrivna versionen av helt nya CX-3 med dieselmotor och manuell växellåda. Trots att det var en förseriebil såg passning och kvalitet i interiören mycket bra ut.

 

Förarplatsen ger bra komfort och körställning även för långa förare. En snabb koll i baksätet visade att jag visst kunde ”sitta bakom mig själv”, men då nuddade mina knän framstolen och huvudet touchade taket. 188 cm är så att säga på håret. Men med tanke på bilens utseende hade jag nog väntat mig än trängre baksäte.

 

CX-3 kommer att finnas både framhjulsdriven och fyrhjulsdriven, med bensin- och dieselmotorer och med automat eller manuell växellåda.

 

AWD-systemet är en vidareutvecklad version av det som finns i CX-5. Den har med andra ord en elektroniskt styrd koppling vid bakaxeln som ger drivning på bakhjulen. Och för den som vill ha AWD är det 150 hästars bensinmotor eller 105 dieselhästar som gäller.

 

CX3 gick överraskande tyst och komfortabelt på spanska vägar. Men här måste vi nog vänta med en slutlig bedömning tills vi kört den i Sverige.

 

Mazda fortsätter satsningen på förhållandevis stor motorvolym och extremt hög kompression på bensinvarianterna respektive låg kompression på dieselmotorn. Alla motorer har stopp/start och 150-hästaren är dessutom utrustad med ett system för återanvändning av bromsenergi via en superkondensator (i-ELOOP).

 

CX-3 kommer säkerligen att bli en intressant nykomling i Sverige. När jag frågade den svenska importören hur många de räknar med att sälja blev svaret – ”det beror på hur många vi kan få”. Mazda lider för närvarande av brist på produktionskapacitet.

 

Läs mer om provkörningen i Vi Bilägare nr 6/15, i butik 21 april.



Dikskutera: Vad tycker du om Mazda CX-3?

Numera går det inte en dag utan att det kommer nya larm om den svenska infrastrukturens problembarn. Järnvägen har blivit en oändlig följetång.

 

När det inte handlar om störningar eller utspel om det eftersatta underhållet är det diskussioner om avreglering eller drömmar om snabbtåg.

 

Ibland känns det som att järnvägen är vårt enda transportsätt.

 

Därför kan det vara på sin plats att påminna om lite siffror: nio av tio persontransporter i Sverige sker på vägnätet och totalt finns 217 000 kilometer väg.

 

Järnvägen framstår som futtig med bara 16 000 kilometer räls.

 

Kanske är vägnätet i bättre skick i dag, men om allt ska handla om tåg finns en uppenbar risk att vägarna glöms bort och på sikt får järnvägens problem.



Diskutera: Tycker du att för mycket fokus ligger på järnvägen?

Var i Sandhed utanför Borås förra veckan. Där hann jag med att både köra på en fotgängare och nästan krocka med en mötande bil.

 

Ja, inte på riktigt förstås. Det jag gjorde var att på Volvos testbana prova märkets nya autobromssystem. Det gör debut i nya XC90, en bil som tidningen för övrigt har på test just nu.





Se en video från testkörningen här





En världsnyhet i Volvos nya autobroms är att systemet reagerar för mötande fordon (bilar, mc:n, mopeder och cyklar) när XC90-föraren gör en vänstersväng över den korsande körbanan. Systemet detekterar på bråkdelar av sekund risken för en olycka och bromsar automatiskt om faran för en kollision är överhängande.

 

I bästa fall undviks krocken helt och hållet, men under alla förhållanden mildras konsekvenserna av olyckan väsentligt. Jag fick testa systemet mot en krockvänlig bil-attrapp som kom farande i 40-50 km/tim.

 

Det gällde att svänga vänster och medvetet försöka köra på den framrusande attrappen. Inte helt lätt, jag lovar. Det sitter liksom i ryggmärgen att till varje pris undvika en krasch. Men jag lyckades vid varje försök – och varje gång tvärnitade Volvon och undvek på så sätt en smäll. Perfekt!

 

Systemet i nya XC90 klarar, förutom bilar och andra större hinder, också att undvika påkörningar av fotgängare och cyklister. Numera kan dessa dessutom – tack vare en förbättrad kamerateknik – upptäckas också i mörker.

 

Jag fick även testa fotgängarfunktionen genom att i 35 km/tim passera en rad parkerade bilar, när plötsligt ett litet barn (som förstås var en docka) rusade ut mellan bilarna. Även den situationen skötte Volvon galant. Bilen bromsade automatiskt in med full kraft och hann stanna precis framför den framrusande dockan.

 

En gång råkade jag dock köra på den lilla stackaren – och det berodde på att jag höll för hög hastighet. Men även då bromsade bilen maximalt, vilket väsentligt hade minskat skadorna på den påkörda om det varit en verklig olycka.

 

Jag gillar verkligen de nya aktiva förarhjälpsystemen och på den punkten är Volvo en stor föregångare. Men det gäller att ta systemen för vad de är - en hjälp om föraren av en eller annan anledning råkar missbedöma en farlig situation.

 

De kan däremot aldrig ersätta föraren. Hon/han är givetvis alltid ansvarig för att bilen framförs på ett säkert sätt…

Jag har aldrig medvetet slängt minsta lilla skräp ifrån mig, varken i naturen eller på andra ställen. Och det är inget jag berättar för att skryta eller försöka verka bättre än jag är. Jag är bara uppfostrad så, helt enkelt. 

 

Finns en papperskorg inom någorlunda räckhåll så går jag till den och slänger mitt skräp, även om det bara råkar vara ett ynka kolapapper. Finns ingen papperskorg i närheten stoppar jag skräpet i fickan och slänger det vid ett senare tillfälle; det sitter liksom i ryggmärgen.

 

Med tanke på min uppfostran blir jag mer eller mindre galen på hur det kan se ut vid längs våra vägar. Under senaste test-resan, med bland annat nya Espace, stannade vi till en stund för att byta bilar vid en vackert belägen rastplats i norra Värmland.

 

I slänten nedanför rastplatsen såg det för jäkligt ut. Massor av skräp hade vräkts dit, trots att det fanns en soptunna alldeles i närheten. Höjden av slöhet, enligt min mening.

 

Men också höjden av egosim. Folk som hänsynslöst bara slänger sitt skräp ifrån sig tänker uppenbarligen varken på naturen eller andra människor, utan bara på sig själva.

 

Det är både upprörande och sorgligt…  

Det här med blanka lister i instrumentpanelen rensade vi bort någon gång på 80-talet! Inte minst tack vare gnälliga motorjournalister som påpekade att blänket irriterade när solen låg på. Den tyska skolan med svart och matta ytor fördes fram som skolexempel - med all rätt.



Nu är eländet tillbaka! Inte bara i Opel som vi tidigare kritiserat. Jag gillar vår långtesbil nr 173, Peugeot 3008. Men vem katten har släppt igenom kromlisterna i panelen?



Skarpt irriterande och idiotiskt!

Som stadsjeep är den närmast perfekt. Liten, lättparkerad, allmänt smidig och med hög sittposition som ger bra trafiköverblick. Dessutom är den fyrhjulsdriven, något som är till stor nytta när man ska ta sig fram på vinterns många oplogade storstadsgator.

 

Men som reskamrat på semesterns många långresor blir det inte lika många plustecken för den japanska mini-suven. Jag vet, ty jag har avverkat mer än 700 mil i långteststallets Suzuki Ignis sedan jag tog över den i början av juli. Det blev jag som fick den lilla Suzukin på min (nit-)lott under semesterperioden.

 

Utrymmena har det inte varit större några problem med, oftast har det bara varit jag själv och hustrun som åkt i bilen. Det som på allvar stört semesterfriden är istället kupébullret i landsvägsfart. Det är lindrigt sagt infernaliskt och större delen av sommarens alla resor har gjorts med väl istoppade öronproppar.

 

Fjädringen är heller inget under av komfort och den lilla Suzukin stampar elakt i alla gupp och vägskarvar. Märkligt nog blir bilen stötigare ju mer last den bär på (oftast brukar det vara tvärt om) och med fyra personer och bagage ombord behövs närapå njurbälten när man kör på lite sämre vägar.

 

Under ljusa sommardagar kan man också reta sig på att man knappt ser vad som visas på mediasystemets skärm, där även bilden från backningskameran projiceras. Särskilt illa är det när solglasögonen är på, och det är de ju ofta under den ljusa årstiden.

 

Men en sak har Ignis i alla fall varit bra på under semesterns många resor - och det är att vara snål på bränsle. I snitt har en dryg halvliter per mil gått åt. Det tycker jag är en bra siffra med tanke på att de flesta resorna avverkats på snabba vägar med fartgränser på mellan 100 och 120 km/tim.

 

Har precis skrivit färdigt höstens första biltest, som nu är levererad till tryckeriet. Den här gången handlade det om tre små, men praktiska och rymliga crossover-modeller.

 

På startlinjen stod fransk-tyska Opel Crossland X, sydkoreanska SsangYong Tivoli och franska (men Spanienbyggda) Renault Captur.

 

Som vanligt utsatte vi bilarna för vårt grundliga testprogram där det mesta undersöks och mäts; ljus, bullernivå, last- och kupéutrymmen, förarergonomi, säkerhet (även för barnen), rostskydd, ägarekonomi och en hel del annat.

 

Dessutom kör vi förstås bilarna en hel del, både på vanliga vägar och avlyst testbana. Åkkomfort, väghållning, undanmanöverförmåga, prestanda, bromskapacitet och bränsleförbrukning måste ju också kollas.

 

När alla testmoment är avklarade – det tar nästan två veckor – är det dags att vaska fram en segrare. Ibland kan det vara ganska knivigt, men den här gången var det inga större problem att utse en testvinnare.

 

Vilken bil det blev? Det avslöjar jag inte här. Men läs nr 14 av tidningen (kommer ut i början av oktober) så får du besked!

 

Har precis varit ute på test med tre hyperintressanta laddhybrider.

 

På startlinjen stod VW Golf GTE, Hyundai Ioniq och Toyota Prius - alla med en verklig el-räckvidd på runt fem mil vid lugn körning. Det borde vara tillräckligt för att de flesta tätortspendlare ska kunna göra sina jobbresor fossilfritt. Något som förstås är mumma för stadsluften.

 

Men vilken av de tre bilarna som vann testet tänker jag inte gå in på här. Det får du läsa om i Nisse Svärds (jag vara bara hjälpryttare) testrapport i nr 15 av papperstidningen, som kommer ut i slutet av oktober.

 

Däremot kan jag inte undgå att fundera lite över om det verkligen är rätt att – utan motkrav - ge laddhybriderna så stora statliga subventioner som de får.

 

Dels utgår en rejäl miljöbilspremie, för närvarande 20 000 kronor, i samband med köpet. Dessutom skattegynnas laddhybriderna som tjänstebilar, såväl förmånsvärden som arbetsgivaravgifter är mycket kraftigt nedsatta.

 

Jag förstår förstås syftet med de saftiga statliga ”rabatterna” - att skynda på omställningen till mer miljöacceptabla bilar. Och det är ju en bra ambition.

 

Problemet är att det inte ställs några krav på att förarna ser till att laddhybriderna verkligen körs på el i så stor utsträckning som möjligt. Egentligen behöver bilarna ju aldrig laddas, de fungerar lika bra när de drivs med fossilt bränsle. Fast då är givetvis stora delar av miljövinsten (som man får subventionerna för) borta.

 

I mina ögon finns en klar parallell till etanolbilarna, som även de för ett antal år gynnades skattemässigt. Men hur många ägare tankade alltid E85? Långtifrån alla, den saken är jag helt övertygad om. Dels kom larmrapporter om att motorerna kunde fara illa av E85-bränslet, dels blev räckvidden per tank betydligt längre om bilarna kördes på bensin.    

 

När det gäller de renodlade elbilarna, som ju är ännu mer subventionerade än laddhybriderna, behöver man däremot inte fundera över något eventuellt ”bränslefusk”.  I det fallet finns ju bara ett alternativ…

Tur att min bil är dekalerad, tänkte jag och gick mot parkeringen. Där stod en brunmetallic Peugeot 3008 bredvid en brunmetallic Peugeot 3008.



Parkeringsplatspsykologi är ett högskoleämne ingen har kommit på men borde. Det mest välkända fenomenet är förstås när man parkerar sin dyra och obucklade bil alldeles ensam, längst ut i hörnet av stormarknadens parkering, i hopp om att den där står i fred och att inga dörrar slås upp mot karossen. När man sedan återvänder efter uträttat värv och tömd plånbok står i tio fall av tio ändå ytterligare en bil parkerad där, alldeles intill.



Dubbelparkering intill en alldeles identisk bil är förstås också frestande, jag lyfter på hatten åt min kompisparkerare utanför apoteket. Vederbörande har antagligen en diskret humor.



Jag har nyss tagit över ratten i vår långtestbil Peugeot 3008 och ska köra den franska crossovermodellen i mål, över 4.000-milagränsen. De första intrycken från i vintras håller än, det är en utpräglat komfortabel bil att åka i och att köra. Låg ljudnivå, smidig motor och automatlåda, mestadels enkla reglage – men också en hel del klumpigheter i skötseln av multimediasystemet. Jag har börjat förlika mig med sittkomforten, jag tyckte i vintras att stolarna fram kändes rätt knöliga men det är inget jag märker av nu.



Motorn är en 120-hästars diesel på 1,6 liter. Den räcker för det mesta men kan knappast beskyllas för att vara särskilt snål, åtminstone inte i sta’n där jag hittills mest hållit till. Över 0,6 liter milen konstant. På landsväg har jag varit nere i ungefär en deciliter mindre men det är fortfarande långt till deklarationens 0,42 liter milen. Bilen väger 1,5 ton, det är precis att motoreffekten räcker till.



Inredningsdesignen är läcker och annorlunda, den lilla, mångvinklade ratten är med sin låga placering en vanesak. Jag gillar den skarpt.

 

Så var det klart! Årets fem långtestbilar har rullat i mål efter ett år på vägarna i ur och skur.

Totalt har nästan 20 000 mil – fem varv runt jorden! – avverkats sedan början av året.

 

Under hela resan har bilarnas egenskaper, fel och andra eventuella brister har nogsamt registrerats. Vi har förstås även hållit full koll på ägarekonomin. Något som är möjligt tack vare att Vi Bilägare – som enda tidning i Sverige – själv äger bilarna i långtestet.

 

Varenda krona som lagts ut på bränsle, däck, olja, tvätt, service och annat är omsorgsfullt bokförda och givetvis finns även den i särklass största bilkostnaden – värdeminskningen – med i den ekonomiska kalkylen.

 

Totalt har årets långteststall dränerat redaktionskassan med nära 800 000 kronor. Mycket pengar, javisst. Men också väl använda slantar om man verkligen vill lära känna bilarna på djupet - och det är den absoluta ambitionen hos Vi Bilägares långtestlag.

 

Som slutkläm på långteståret brukar våra fem testchaufförer rösta fram Årets Långtestbil. Så har skett även i år, men vilken bil som tog hem titeln avslöjar jag inte här. Det får du läsa om i nummer 18 av papperstidningen som kommer ut i mitten av december.

 

Däremot får du gärna komma med en gissning. Vilken bil tror du vann – och hur blev rangordningen för de övriga?

 

De bilar som var med under långteståret är, i bokstavsordning: Kia Niro Hybrid, Peugeot 3008 HDI/120 hk, Suzuki Ignis 1.2 4WD, VW Tiguan 2.0 TDI/190 hk 4Motion och Volvo V90 D3 AWD. 

 

Att hålla bilen ren så här års är minsann inte lätt. Vägsaltet och temperatur kring nollan skapar en effektiv smutsdimma på vägarna, en dimma som liksom äter sig fast på karossen och tränger in överallt. Har man en silverfärgad bil kanske det inte syns så mycket förrän det är riktigt ingrott, men är bilen svart kommer man inte många meter förrän lorten redan syns lång väg.



I dagarna drar jag runt ett trebilstest med ”terrängkombibilar”. Det är Audi A4 Allroad Avant, Volkswagen Passat Alltrack och så helt färska Opel Insignia Country Tourer som möts. Tre riktiga allrounders av hög klass, ingen tvekan om den saken. Men förmågan att motstå smuts skiljer dem åt.



Efter nästan en hel dags körning var det dags att i vår specialbacke kolla hur fyrhjulsdriften fungerar. Vi kollar med hjälp av de specialbyggda rullar vi använt i flera år nu. Det var då jag såg det: Passat var smutsig, Opel fortfarande ren.



Vi hade kört bilarna på exakt samma vägar, i samma farter och på samma sätt – men den vita Volkswagen hade blivit så väldigt mycket smutsigare än den likaledes vita Opel. Det gick liksom inte att undgå att se skillnaden och jag fångade den på vidstående bild. Bakpartierna skiljde sig också åt. Där VW:s baklucka var ett brunt, ingrott mölj var Opels, om inte helt ren, så i alla fall klart mycket bättre.



Jag är alls ingen expert på detta område men det har förstås med aerodynamiken att göra. Eller brist på en helt utvecklad sådan?



I vintras körde vi Volkswagen Tiguan i vintertestet av våra långtestbilar. Den var ensam om att inte dra åt sig snörök på sidorutorna. Delvis kan det nog förklaras av att karossen är ganska hög, men det tyder också på god provning under utvecklingen.



Är då detta en stor sak för en blivande bilägare? Det får du avgöra själv, personligen skulle jag nog tycka det. Det är lite irriterande att gå emot en lortig bil, när man lastar i bagageutrymmet eller öppnar en dörr på en trång parkeringsplats.



Sedan ska vi inte tala om hur retsamt det är att kliva i eller ur en bil med tjocka trösklar som inte går att hålla rena och genast få byxbenen bruna av smetig, sandig smuts.

Det fick vi inte i Opel, inte så mycket i Passat heller – men i Audi grisades jeansen ner å det grövsta när vi satte oss i bilen eller klev ur den.



Mer avslöjar jag inte om testresultatet just nu. Läsa om hela den spännande matchen i Vi Bilägare nummer 1 2018, i handeln 16 januari!

 

Vi Bilägares långtestverksamhet ger intressanta besked, allra helst med bilar som rullar 10 000 mil och mer därtill. Se här vad som upptäcktes när vi demonterade plastskydd och innerskärmar på en av våra långkörare.



Summeringen av våra äldre långtestbilar, åtta till antalet, redovisar vi i papperstidningen som kommer ut till våra prenumeranter efter trettondagshelgen. Kutym är att vi varje höst ”klär av” flera av långmilarna för att studera rostspridning. Det innebär att vi demonterar alla plastskydd under bilen inklusive innerskärmar. Därefter högtryckstvättar vi underrede och hjulhus för att få full insyn.



I det här fallet visade det sig att bromsrören på en av våra bilar var kraftigt rostangripna, i stort sett omöjliga att upptäcka med blotta ögat, dolda som de är av plastskydd och innerskärmar. Serviceverkstaden hade dessutom missat att upplysa oss om faran, förmodligen på grund av att inspektionen inte ens gjorts på grund av omaket med att skruva bort och återmontera skydden.



De alltmer inklädda bilarna kan dölja stora säkerhetsrisker. Det har Vi Bilägare tidigare avslöjat när det visade sig att var och varannan VW Passat och Touran, Eco Fuel-versionerna,  hade rostskador på gastankarna. Detta ledde fram till återkallelser och nya direktiv från Transportstyrelsen hur bilbesiktningarna av bilar med plåttankar och skrymmande plast ska ske framöver. 



Fler intressanta upptäckter summerar vi i långtestrapporten liksom en totalöverblick av bilekonomin – alltså i ViB nr 01/2018, som finns att köpa den 16 januari. Prenumeranter får den en vecka innan.

 

Facebook, Twitter eller Instagram i alla ära. Min favorit-app på telefonen bland sociala medier heter Blocket. Här får man träffa människor på riktigt.

 

Som småbarnsförälder är Blocket den moderna varianten på lokala bytesdagar. Overall blir sommarsandaler, pulka blir trehjuling. Samtidigt får man chansen att besöka nya bostadsområden man tidigare inte fått se. Jag är även en av få personer i Sverige som faktiskt gillar att sälja begagnade bilar på Blocket.

 

Tidigare har jag bytt bil en gång per år, för att det är kul att prova på olika modeller. Det är alltid lika intressant att se vilken typ av klientel som svarar på annonsen.

När jag sålde min Audi A2 var samtliga av spekulanterna ingenjörer.

Min belgienimporterade Citroën C6 attraherade pensionärer och arkitekter.

Kombibilarna Toyota Avensis och Skoda Octavia fick unga barnfamiljer att höra av sig.

Alla trevliga och korrekta att ha att göra med. Vissa personer har jag faktiskt haft kontakt med långt efter att affären varit avklarad.

 

Efter en ovanligt lång ägarperiod – drygt två år – ska jag sälja familjens Audi A6 Avant. Än så länge är spekulanterna av en mer divergerad skara än tidigare. Många föreslår ett bilbyte.

 

Igår fick jag ett oväntat bytesförslag – ett badrum! Mitt eget badrum. Istället för betalning utlovades en badrumsrenovering av spekulantens firma. Mer än 30-års erfarenhet och alla certifikat utlovades.

 

Jag tackade nej.

 

Men jag blev ändå lite nyfiken på hur en sådan affär skulle gå till. Hur mycket badrum kan man få för en manuell Audi A6 Avant 2,0T med 9500 mil på mätaren? Vad är skäligt att begära och hur skriver man ett sådant köpekontrakt? Något säger mig att arbetet skulle ske svart. Väldigt svart. Sannolikt ganska olagligt och utan möjligheter till att reklamera fuktskador. Byteshandeln är den moderna delningsekonomins ljusskygga syster.

 

Livet på Blocket går vidare. Det ska bli intressant att se om jag får något ännu konstigare förslag eller om badrumsrenoveringen blir det mest originella.