För ett tag sedan berättade jag om Sandra utanför Sundsvall som köpt sin första bil, en Skoda Octavia RS -02 för 47 000 kronor. Hon tyckte att ljuset var riktigt dåligt och vände sig till Mekonomen där hon fick rådet att prova att byta lampor för 1 753 kronor styck. Om inte det skulle hjälpa var det enligt Mekonomen byte av hela strålkastarpaketet som gällde, vilket skulle gå på 30 000 kronor för båda sidor.

Det priset visade sig vara helt fel. Mekonomen rättade det till knappt 16 000 kronor för två kompletta strålkastarenheter.

Nå, hur gick det då för Sandra och hennes problem med billjuset?

Jo, hon tyckte att även 16 000 kronor var i saftigaste laget och i ett mejl berättar hon:

”Jag åkte till Careta i Timrå som tyckte att lamporna lyste starkt och en kvinnlig kundmottagare gav mig rådet att åka till Berners och be om en ljuskontroll. Hon ville inte sälja nya lampor till mig för 1 850 kronor eftersom hon ansåg att det var att lura mig då hon inte visste felet.

Hos Berners ville de inte ens gå ut och titta på bilen utan föreslog att jag skulle låta testa ljuset för 1 200 kronor för att därefter kunna hjälpa mig.

Då åkte jag vidare till Mekonomen igen och fick rådet att åka till Berners och göra ljustest och sen eventuellt komma tillbaka för byte av lampor. Mekonomen sa att de inte hade utrustning för att ta in bilen och kolla ljuset.

Tillbaka i Timrå besökte jag en OKQ8-station där mekanikern Magnus genast avbröt sitt arbete med en upphissad bil och frågade vad han kunde hjälpa till med. Han följde med ut, tittade på ljuset och sa att han inte tyckte de var dåliga i styrka. Jag berättade om allt jag varit med och Magnus sa att jag skulle återkomma senare under veckan så skulle han titta mera noggrant.

Sen gjorde jag ett sista besök på en mindre verkstad, Sune Hultmans, i Timrå. Han följde med ut och tyckte som Magnus på OKQ8 att ljuset var bra i styrka. Sen tog han in min bil i verkstan och kollade ljusinställningen. När han var klar med justeringen berättade han att höger ljus hade pekat upp mot trädtopparna och att vänster var riktat 2,5 meter framför bilen.

När jag frågade hur mycket det kostade så svarade han att ’det bjuder jag på’.”

Sandras egen lärdom av den här historien är att hennes förtroende för större verkstadsfirmor fått sig en rejäl törn. Ingen på dessa ansåg sig ha tid att titta på billjuset. Hade de gjort de så de förmodligen direkt kunna spåra den egentliga orsaken till det klena ljuset, nämligen att strålkastarna var felinställda.

I fortsättningen kommer hon alltid att vända sig till mindre verkstäder.

– Bemötandet och kundservicen är bättre på småfirmor. Jag vill inte stå och känna mig dum när jag inte kan svara på alla tekniska frågor för att personalen på de större firmorna inte hinner följa med ut och själva titta på bilen.

Nu slutade det här bra i alla fall för Sandra. Kostnaden för att fixa till ljuset gick från 30 000 kronor till noll. Men visst är det märkligt att en del proffs är så amatörmässiga att de inte börjar med felsökningen i rätt ände.

Det lönar sig att jämföra priser. På allt och framför allt på reservdelar till bilar.

Jag kör Skoda Yeti TDI, en alldeles utmärkt bil men just mitt exemplar har den egenheten att den bränner parkeringslampan på vänster sida lite då och då.

När jag ändå skulle köpa nya – det fick bli två stycken för att ha en i reserv – så passade jag på att göra en prisjämförelse på tre ställen.

1. Mekonomen. De hade visserligen inte 5-wattslampan i blått men priset var klart konkurrenskraftigt, 26 kronor för ett tvåpack.
2. Skoda. Försäljaren hämtade två blåa originallampor och kollade priset och blev själv lite förskräckt. ”48 kronor styck, 96 för två, det var mycket. Du får 20 procents rabatt så har jag gjort nånting i alla fall. Jag tror inte de kostar mer än 40 kronor på macken.”
3. OKQ8-mack. Inte heller där fanns parkeringslampan i blått men priset var inte ens hälften av Skodas, 35 kronor för två stycken.

Glödlampan på Mekonomen kostade alltså bara en fjärdedel av vad Skoda tog. Man frågar sig hur det kan vara så stor skillnad som 35 kronor per lampa?

Det kan knappast bero på att originallamporna är blåa (vilket de är för att ändra ljustemperaturen så att ljuset ska bli vitare). Så mycket mer kostar det inte att tillverka blåa lampor.

Det är klart att man som kund känner sig lurad när man upptäcker sånt här. Och även om Skoda tjänar på att ta hutlöst mycket för parkeringslampan så förlorar man mycket mer när kunden upptäcker prisskillnaden.

Sådan prispolitik kallas att bita sig i svansen.

Enligt Joakim Palmkvist, vd för Swebus, drar Swedavia in en halv miljard kronor per år på parkeringsavgifter för personbilar på Arlanda. Det gör 25 000 kronor per parkeringsruta.

Ingen dålig sidoinkomst för ett statligt bolag som har till uppgift att ansvara för driften av elva av landets flygplatser. Särskilt inte om man jämför med huvudverksamheten, flyget, som enligt Palmkvist gav omkring två miljarder i intäkter förra året på Arlanda.

En p-plats på Arlanda kostar från 210 till 310 kronor per dygn, 80 kronor per timme. De höga p-avgifterna förklaras delvis med omsorg om miljön. En rätt så lönsam ”omsorg” som synes.

Nå, vad är alternativet för den som inte vill betala dyra pengar för bilparkering eller taxi?

Arlanda Express, snabbtåget? Jodå, det är visserligen snabbt (20 minuter) men svindyrt, 490 kronor tur och retur för en vuxen. Arlanda Express går mycket riktigt med stor vinst.

Flygbussarna? Bästa alternativet hittills; det kostar 198 kronor tur och retur. Men inte så länge till och det är det som upprör bussdirektören Joakim Palmkvist.

Swedavia har nämligen bestämt sig för att införa en extra avgift för bussar till och från Arlanda. Det innebär att Flygbussarna måste höja biljettpriserna.

Palmkvist tycker med viss rätt att Swedavias tal om miljösatsning skorrar falskt.

Sammanfattningsvis: fler aktörer inom flygbranschen pressar priserna på detta särskilt miljöfarliga transportsystem. Resorna till och från flygplatsen kostar allt mer och är snart så dyra att många inte har råd att ta sig dit.

Vilket innebär minskat flyg och mindre utsläpp.

Är det kanske rentav så Swedavias miljöstrategi ser ut..?

Björn Ranelid – ständigt denne Björn Ranelid.

I lördags delade han Sverige i två läger vid Melodifestivalen i Leksand. För eller emot. Jag var mycket emot, tyckte det var ett präktigt pekoral han totat ihop.

Nu har han tänt svenska folket igen och nu är alla emot utom hans fru.

MAN PARKERAR INTE SIN BIL PÅ HANDIKAPPLATS UTAN TILLSTÅND!

Inte ens om man heter Björn Ranelid och absolut inte om man dessutom kör Jaguar.

Det hände efter Melodifestivalens delfinalen i Leksand och bildbevis presenteras av tidningen Expressen. Ranelid är tagen på bar gärning när han med uppknäppt skjorta och bärandes en vattenflaska lämnar sin Jaguar efter att ha parkerat mitt framför skylten för handikapparkering utanför hotellet i Tällberg.

Detta är på kvällen och Ranelid är stilenligt iförd solglasögon!

Ranelid själv vill inte kommentera det hela; undanflykterna står hans fru för i Expressen

”Vi kom sent, det var vid 23-tiden, Björn skrev en krönika, det var blixthalka och kaos på parkeringsplatsen, Björn var extremt trött, det fanns bara en p-plats kvar, vi bedömde sannolikheten som väldigt liten att det skulle komma en handikappad dit mitt i natten.”

Sannolikheten att det verkligen skulle komma en handikappad dit var nog minst lika stor som att Björn Ranelid skulle göra det. Jag menar, hur ofta dyker han upp i Tällberg?!

Det som är osannolikt är Björn Ranelids förmåga att skapa rubriker.

Ingen har väl kunnat undgå att kronprinsessan Victoria och prins Daniel fick en dotter i morse, medierna har ju inte direkt talat tyst om saken.

Sedan lunchtid har nyhetssajterna toppats av bilder som visar hur paret tillsammans med sin nyfödda prinsessa anländer till Haga slott – i en grå BMW X5.

Första turen på fyra hjul blev alltså tysk och återigen kammar BMW hem den kungliga exponeringen. Samma sak var det vid bröllopet häromåret. Den gången rullade en BMW tätt bakom brudparets vagn under hela kortegen genom Stockholm.

Liksom alla nyblivna föräldrar förtjänar Victoria och Daniel många gratulationer. Men det gör också BMW. Grattis till gratisreklamen!

Det var inte bara kronprinsessparets BMW som agerade kunglig transport under torsdagen. Dessutom skymtades kungen och Silvia i en Hyundai Terracan.

Bilvalet kan tyckas något överraskande. Terracan är en terrängbil som tillverkades mellan 2001 och 2007, en suv i budgetklassen. Varför väljer Carl XVI Gustaf med sitt ansenliga apanage att ratta just en Terracan?

Kollegan Christian Ellmark kom snabbt med en förklaring: kanske är det namnet Terracan – ”Jordens härskare” eller ”Jordens kung” – som lockar?

Ibland förvånas man över teknikens under – och det gör jag just nu.

Jag har tidigare alltid haft mobiltelefoner med röststyrning, men min senaste lur saknar sorgligt nog den nyttiga finessen. Och det känns helt handikappande.

Tidigare kunde jag bara säga ett namn, så ringde telefonen på egen hand upp den person jag ville snacka med. Det går inte längre, så nu måste jag manuellt sitta och knappa fram rätt namn i telefonboken.

Men det gäller inte bakom ratten i nya Volkswagen Up, som jag just nu håller på att testa. Den lilla multimedia-skärm som följer med på köpet om man väljer sin Up med högsta utrustningsnivån High Up (pris: 126 900 kr) fixar röststyrningen, trots att telefonen inte har den funktionen.

Det krävs förstås att man Bluetooth-ansluter luren till systemet. Men med min lilla enkla hjärna fattar jag ändå inte hur det går till. Hur fasen kan röststyrningen funka när själva telefonen saknar den detaljen?

Fast egentligen är det kanske inte så mycket att fundera över. Det är bara att göra tummen upp för lilla Up!


Hyundai i30, Chevrolet Cruze, Jaguar XF och flera andra nyheter på årets bilsalong i Genève har en sak gemensamt. Kombikarossen.

Utanför våra gränser är kombin i minoritet, men här i Genève är den mer närvarande än på länge. Den som föredrar kombilucka och mycket plats för bagage har många intressanta bilar att se fram emot.

Upplagan har varit på villovägar, men i dag hamnade äntligen Begköpguiden 2012 på vårt redaktionsbord – och ska från och med i morgon, 8 mars (två dagar försenad) finnas ute i butik. Hela vintern har jag suttit och knåpat med alla uppdateringar och lagt in ytterligare 15 biltester, nu totalt 203 bilar. När vi började med Begköpguiden 2006 hade vi 86 biltester.

Våren brukar vara bilköparens tid och tendensen är att intresset för begagnat ökar. I finansiella orostider håller kunden hårdare i plånboken, och då blir självfallet nästan nytt ett lämpligt alternativ.

I boken finns bland annat 35 000 uppdaterade prisuppgifter redovisade, 400 ägandekalkyler framräknade och alla betygen från våra 433 rosttester sammanställda.

Jag hoppas att det ska finnas en hel del matnyttig information att hämta när ni nu ger er ut i bildjungeln – hos handlare eller via nätet – för att finna pärlan.

Vi Bilägares Hyundai i40 är förträfflig i många avseenden. Men helljuset är rena mörkret. Med xenon har bilen ett mycket brett och bra halvljus men när man behöver en lång ljuskägla har det varit tji lyse!

De två första bilar vi mätte var inte vår egen testbil. Men efter idel klagomål från övriga testförare har vi nu kollat också långtestbilen, som ändå är försedd med räddande extraljus.

Bilens egna helljus nådde bara 133 meter – efter petnoga justering. Efter glödlampsbyte, från Longlifelampa till Osram-standard, fick vi en ljuskägla på 156 m. Så nu ska jag leta fram en pluslampa för att se om vi kan få ännu bättre fart på lyset.

Det är ganska lätt att byta glödlampa. Reflektorn är djup men har mycket liten omkrets och helljuset upplevs som gult i jämförelse med xenonhalvljuset. Vår extra ljusramp sitter troligen för lågt för att åstadkomma den kraftiga förbättring som skulle behövas. Vi återkommer till denna fråga efter lite lamptester på vår i40.

Som oftast handlar det om arbetstillfällen kontra naturintressen. Har bilat i norra Dalarnas fjällvärd där vårt svenska nationalfjäll Städjan alltid hamnar i blickfånget, än mer var det så fram till 2007 då regeringen till sist avslog en ansökan från Idre Fjäll om att få bygga ut backar och liftsystem.

En jättelik utredning, ”Tre toppar”, som handlade om samhällsnytta, hänsyn och konsekvenser togs fram, men Städjan klarade sig den gången, eftersom fjället numera också skyddas av EU:s naturskyddsinventering Natura 2000.

Jobbfrågan lär på nytt dyka upp och Städjan står ingalunda säkert för exploatering trots att fjället räddades 2007. Idre Fjäll är naturligtvis ett lyft för hela Älvdalens Kommun, men utvecklingsmöjligheterna är begränsade eftersom hela fjället är så gott som utbyggt i alla väderstreck.

Kanske kan räddningen för regionen bli nya Himmelfjäll, ett ”bortglömt” och nu ”naturgodkänt” grannfjäll till Idre Fjäll. Det har redan börjat byggas på Himmeråsen, som toppen egentligen heter, och planerna är högtflygande. Före år 2020 ska Himmelfjäll bli ett fullvärdigt komplement (och konkurrent?) till Idre Fjäll, enligt fastställd Masterplan.

Låt Städjan få vila i fred!

I nya numret av Vi Bilägare (utgivning 4 december) finns ett stortest med Volkswagen Golf mot konkurrenterna. På en av bilderna i testet (sidan 38) ses Opel Astra och Citroën C4 uppställda framför en vacker tegelbyggnad av äldre snitt. Den som kisar kanske kan uttyda skriften på fasaden: ”Stjärnsfors smedja”.

Och det är just vad det är, alldeles utanför Uddeholm i Värmland finns detta Stjärnsfors bruk och smedja med tillhörande faciliteter, vattendrag etc. Bruket anlades på 1660-talet och kom att utvecklas till Uddeholmsbolaget som en gång var ett av Sveriges största företag.

I dag finns här ett bruksmuseum, man kan åka dressin längs järnvägen, kolla en intakt gammal kvarn – en pausplats för sommarturister och en vacker sådan. Man kan läsa mer på www.stjarnsforskultur.se om man vill.

Vad har då detta med bilar att göra?

Skvatt intet. Det handlar om månfärder.

Av någon anledning jag inte längre minns fick jag nys om att någon riktig berömdhet kom härifrån och det var inte Ernst Kirchsteiger. Men det var någon, hade jag hört, av någon.

Detta var också det enda jag kände till om Stjärnsfors när vi ställde upp Astra och C4 för plåtningen, men nu vet jag mer ty jag har tagit examen på Wikipedia.

Det är själve Edwin ”Buzz” Aldrin som har sina rötter här. Släkten Aldrin var en stor smedsläkt, förtäljer Wikipedia, och Edwin Aldrins farfar Karl Johan Aldrin föddes 1866 i Stjärnsfors bruk, men utvandrade till USA där han blev smed i Worcester, Massachusetts. På svenska uttalar vi ju Buzz’s efternamn amerikanskt så det blir Åldrin, men det krävs ingen större fantasi för att höra hur det en gång kan ha uttalats Aldrin på värmländska.

Och vem är då Buzz Aldrin, kanske du undrar?

Jamen, hallå. Han var ju andre gubben på månen i juli 1969, några minuter efter Neil Armstrong bara. Den evige tvåan men ändå lika berömd. Kolla Wikipedia får du se.

Nu går det med full fart för biltestare Schultz. Har precis kommit tillbaka från årets vinterövning med tidningens nya långtestbilar och redan är det dags för nästa utmaning.

Den här gången handlar det om att hitta vinnaren bland tre nya bilar i Golfklassen. På startlinjen står förstås VW Golf, som gett namn åt storleksklassen. VW:n utmanas av nya Toyota Auris och tredje bil i jämförelsen är spanska Seat Leon, som med sitt lägre pris kan bli en giftig utmanare till de båda mer etablerade modellerna.
 
Vi har precis klarat av utrymmesmätningarna i garaget och de ger en liten spansk fördel, åtminstone i vissa avseenden. Men håller Seat hela vägen in i mål? Vi får se när vi ger oss ut på vägarna, både de vanliga och de mer rallybetonade.

Fast å andra sidan räcker det inte med bara generösa utrymmen och säkra, trevliga köregenskaper för att vinna ett Vi Bilägar-test. Då krävs dessutom en vettig driftsekonomi, hög säkerhetsnivå och ett genuint rostskydd.

Det ska bli jäkligt spännande att se vilken av bilarna som bäst uppfyller kraven när alla testmoment summeras. Håller Golf måttet, är Leon en seriös utmanare eller är Auris det klokaste alternativet?     

Svaret får du i nummer tre av papperstidningen, som kommer ut i februari.

Så håll ut!

Den här gången hann inte SMHI varna för det ymnig snöfall som föll över stora delar av södra Sverige i går. Prognosen för Stockholmsområdet dagen innan var betydligt beskedligare. Det spelar i och för sig mindre roll. Det hade blivit kaos ändå.

Värsta olyckan var förstås den utanför Helsingborg. Och den visade med önskvärd tydlighet att när det gäller tunga trafiken innebär däckkravet – vinterdäck på drivhjul – bättre framkomlighet inget annat.

Och för privatbilister är det som tidigare. Det är viktigt med rätt vinterdäck. En av de vittnen som intervjuades i TV i går, en fotograf, sa att vägen var glashal. Och en polis ansåg att dubbdäck var det som gällde i det rådande väglaget.

Jag har två synpunkter: Svenska myndigheter och politiker ska inte dyvla på oss att friktionsdäck är lika bra som dubbdäck om bilen har ESP när vägen är isbelagd.  Den som är ansvarig för framfarten ska själv välja säkerhetsutrustning och dit hör däckvalet.

Vi bilister måste köra lugnare för att minska riskerna, med ordentliga avstånd och framförhållning.  Ingen gillar nog att ha en bil 5-10 meter bakom sig på glashala vägar.  Man måste helt enkelt acceptera att det ibland måste gå lite långsammare i trafiken. Skärpning!