Upplagan har varit på villovägar, men i dag hamnade äntligen Begköpguiden 2012 på vårt redaktionsbord – och ska från och med i morgon, 8 mars (två dagar försenad) finnas ute i butik. Hela vintern har jag suttit och knåpat med alla uppdateringar och lagt in ytterligare 15 biltester, nu totalt 203 bilar. När vi började med Begköpguiden 2006 hade vi 86 biltester.

Våren brukar vara bilköparens tid och tendensen är att intresset för begagnat ökar. I finansiella orostider håller kunden hårdare i plånboken, och då blir självfallet nästan nytt ett lämpligt alternativ.

I boken finns bland annat 35 000 uppdaterade prisuppgifter redovisade, 400 ägandekalkyler framräknade och alla betygen från våra 433 rosttester sammanställda.

Jag hoppas att det ska finnas en hel del matnyttig information att hämta när ni nu ger er ut i bildjungeln – hos handlare eller via nätet – för att finna pärlan.

Vi Bilägares Hyundai i40 är förträfflig i många avseenden. Men helljuset är rena mörkret. Med xenon har bilen ett mycket brett och bra halvljus men när man behöver en lång ljuskägla har det varit tji lyse!

De två första bilar vi mätte var inte vår egen testbil. Men efter idel klagomål från övriga testförare har vi nu kollat också långtestbilen, som ändå är försedd med räddande extraljus.

Bilens egna helljus nådde bara 133 meter – efter petnoga justering. Efter glödlampsbyte, från Longlifelampa till Osram-standard, fick vi en ljuskägla på 156 m. Så nu ska jag leta fram en pluslampa för att se om vi kan få ännu bättre fart på lyset.

Det är ganska lätt att byta glödlampa. Reflektorn är djup men har mycket liten omkrets och helljuset upplevs som gult i jämförelse med xenonhalvljuset. Vår extra ljusramp sitter troligen för lågt för att åstadkomma den kraftiga förbättring som skulle behövas. Vi återkommer till denna fråga efter lite lamptester på vår i40.

Som oftast handlar det om arbetstillfällen kontra naturintressen. Har bilat i norra Dalarnas fjällvärd där vårt svenska nationalfjäll Städjan alltid hamnar i blickfånget, än mer var det så fram till 2007 då regeringen till sist avslog en ansökan från Idre Fjäll om att få bygga ut backar och liftsystem.

En jättelik utredning, ”Tre toppar”, som handlade om samhällsnytta, hänsyn och konsekvenser togs fram, men Städjan klarade sig den gången, eftersom fjället numera också skyddas av EU:s naturskyddsinventering Natura 2000.

Jobbfrågan lär på nytt dyka upp och Städjan står ingalunda säkert för exploatering trots att fjället räddades 2007. Idre Fjäll är naturligtvis ett lyft för hela Älvdalens Kommun, men utvecklingsmöjligheterna är begränsade eftersom hela fjället är så gott som utbyggt i alla väderstreck.

Kanske kan räddningen för regionen bli nya Himmelfjäll, ett ”bortglömt” och nu ”naturgodkänt” grannfjäll till Idre Fjäll. Det har redan börjat byggas på Himmeråsen, som toppen egentligen heter, och planerna är högtflygande. Före år 2020 ska Himmelfjäll bli ett fullvärdigt komplement (och konkurrent?) till Idre Fjäll, enligt fastställd Masterplan.

Låt Städjan få vila i fred!

I nya numret av Vi Bilägare (utgivning 4 december) finns ett stortest med Volkswagen Golf mot konkurrenterna. På en av bilderna i testet (sidan 38) ses Opel Astra och Citroën C4 uppställda framför en vacker tegelbyggnad av äldre snitt. Den som kisar kanske kan uttyda skriften på fasaden: ”Stjärnsfors smedja”.

Och det är just vad det är, alldeles utanför Uddeholm i Värmland finns detta Stjärnsfors bruk och smedja med tillhörande faciliteter, vattendrag etc. Bruket anlades på 1660-talet och kom att utvecklas till Uddeholmsbolaget som en gång var ett av Sveriges största företag.

I dag finns här ett bruksmuseum, man kan åka dressin längs järnvägen, kolla en intakt gammal kvarn – en pausplats för sommarturister och en vacker sådan. Man kan läsa mer på www.stjarnsforskultur.se om man vill.

Vad har då detta med bilar att göra?

Skvatt intet. Det handlar om månfärder.

Av någon anledning jag inte längre minns fick jag nys om att någon riktig berömdhet kom härifrån och det var inte Ernst Kirchsteiger. Men det var någon, hade jag hört, av någon.

Detta var också det enda jag kände till om Stjärnsfors när vi ställde upp Astra och C4 för plåtningen, men nu vet jag mer ty jag har tagit examen på Wikipedia.

Det är själve Edwin ”Buzz” Aldrin som har sina rötter här. Släkten Aldrin var en stor smedsläkt, förtäljer Wikipedia, och Edwin Aldrins farfar Karl Johan Aldrin föddes 1866 i Stjärnsfors bruk, men utvandrade till USA där han blev smed i Worcester, Massachusetts. På svenska uttalar vi ju Buzz’s efternamn amerikanskt så det blir Åldrin, men det krävs ingen större fantasi för att höra hur det en gång kan ha uttalats Aldrin på värmländska.

Och vem är då Buzz Aldrin, kanske du undrar?

Jamen, hallå. Han var ju andre gubben på månen i juli 1969, några minuter efter Neil Armstrong bara. Den evige tvåan men ändå lika berömd. Kolla Wikipedia får du se.

Nu går det med full fart för biltestare Schultz. Har precis kommit tillbaka från årets vinterövning med tidningens nya långtestbilar och redan är det dags för nästa utmaning.

Den här gången handlar det om att hitta vinnaren bland tre nya bilar i Golfklassen. På startlinjen står förstås VW Golf, som gett namn åt storleksklassen. VW:n utmanas av nya Toyota Auris och tredje bil i jämförelsen är spanska Seat Leon, som med sitt lägre pris kan bli en giftig utmanare till de båda mer etablerade modellerna.
 
Vi har precis klarat av utrymmesmätningarna i garaget och de ger en liten spansk fördel, åtminstone i vissa avseenden. Men håller Seat hela vägen in i mål? Vi får se när vi ger oss ut på vägarna, både de vanliga och de mer rallybetonade.

Fast å andra sidan räcker det inte med bara generösa utrymmen och säkra, trevliga köregenskaper för att vinna ett Vi Bilägar-test. Då krävs dessutom en vettig driftsekonomi, hög säkerhetsnivå och ett genuint rostskydd.

Det ska bli jäkligt spännande att se vilken av bilarna som bäst uppfyller kraven när alla testmoment summeras. Håller Golf måttet, är Leon en seriös utmanare eller är Auris det klokaste alternativet?     

Svaret får du i nummer tre av papperstidningen, som kommer ut i februari.

Så håll ut!

Den här gången hann inte SMHI varna för det ymnig snöfall som föll över stora delar av södra Sverige i går. Prognosen för Stockholmsområdet dagen innan var betydligt beskedligare. Det spelar i och för sig mindre roll. Det hade blivit kaos ändå.

Värsta olyckan var förstås den utanför Helsingborg. Och den visade med önskvärd tydlighet att när det gäller tunga trafiken innebär däckkravet – vinterdäck på drivhjul – bättre framkomlighet inget annat.

Och för privatbilister är det som tidigare. Det är viktigt med rätt vinterdäck. En av de vittnen som intervjuades i TV i går, en fotograf, sa att vägen var glashal. Och en polis ansåg att dubbdäck var det som gällde i det rådande väglaget.

Jag har två synpunkter: Svenska myndigheter och politiker ska inte dyvla på oss att friktionsdäck är lika bra som dubbdäck om bilen har ESP när vägen är isbelagd.  Den som är ansvarig för framfarten ska själv välja säkerhetsutrustning och dit hör däckvalet.

Vi bilister måste köra lugnare för att minska riskerna, med ordentliga avstånd och framförhållning.  Ingen gillar nog att ha en bil 5-10 meter bakom sig på glashala vägar.  Man måste helt enkelt acceptera att det ibland måste gå lite långsammare i trafiken. Skärpning!

Ibland fungerar avancerad bilteknik inte riktigt som tillverkaren tänkt sig. Ett exempel på den saken är den adaptiva farthållaren på nya VW Golf. Den är standard på Masters-utförandet och ser till att Golfen automatiskt håller avståndet till bilen framför.

Så länge vägen är fri från snö är det inga problem. Då fungerar systemet prickfritt och bidrar till en både säker och avkopplande körning. Värre är det när VW:n hamnar bakom en annan bil på snörökiga vintervägar.

I det läget gror den lågt placerade radarn ofelbart igen och den avståndskännande farthållaren slutar att fungera. Och det var något som hände titt som tätt under vårt senaste trippeltest, där även nya Toyota Auris och Seat Leon fanns med. VW-föraren varnas för det inträffade genom ett meddelande i färddatorn, där det påpekas att systemet är ur funktion.      

Jag minns att jag, som bott ett antal år i norra Norrland, var skeptisk till radarplaceringen redan när jag var på den första visningen av nya Golf tidigare i år. Men när jag frågade VW:s tekniker om saken blev svaret: ”Inga problem”, radarn är eluppvärmd och håller alltid sig snö- och isfri”.

Undrar just om VW-folket har missat att testa systemet på svenska snöröksvägar. Det verkar nästan så…

Det var bra nära att jag blev stående i en isig backe senaste helgen. Jag var ute och for med en testbil och passade på att hälsa på släkt i Västervik. På lördagen föreslog jag att vi skulle fara ut och titta till deras sommarställe, eftersom ingen varit där på länge.

Jag visste att den lilla privata vägen var ganska brant och underhålls sisådär. Men det finns ju andra stugor där. Någon har säkert varit där tänkte jag optimistiskt.

Så jag började köra in och ner för backen. Men attan så halt. Ingen hade varit där och ruggat upp isen med dubbdäck.  Och inte fanns det sand på nära håll. Fick stopp på ekipaget på ett lite slätare avsnitt mitt i backen. Sedan var det backning som gällde, men inte med ägg under gaspedalen. Antispinnsystemet fungerade bättre med lite högre varvtal – då bromsades spinnande hjul och förde över kraft till det med bäst friktion. Vi kom upp. Men det satt hårt åt! Hade aldrig gått utan elektronikens hjälp. Då hade det blivit till att gå med hinken till närmaste sandlåda.

I morse snöade det och eftersom det var plusgrader så blev det slaskigt och moddigt på vägen.  Så det gick enormt långsamt på småvägarna, tyvärr som vanligt med alldeles för korta avstånd till bilen framför.

Själv valde jag att köra på farthållaren och välja max avstånd till bilen framför.

När jag kom ut på motorvägen märkte jag plötsligt att Mazdan närmade sig den framförvarande bilen extremt mycket. Så jag bromsade. Engagerade sedan åter farthållaren. Samma sak hände, var tvungen att bromsa igen. Sekunden efteråt glimmade en gul varningstext upp i instrumentpanelen. ”Radar blockerad”.

Sedan gick det inte att använda farthållaren (MMRC). Samtidigt sattes förstås  SBS ur funktion (som ska bromsa automatiskt om man anses köra farligt nära bilen framför)  samt DRSS ( som är själva avståndsidentifieringssystemet).
Nåja, jag tycker inte att det särskilt märkligt att en radar eller laser får problem i sådant här väder. Man kan å andra sidan tycka att det är då de gör bäst nytta? Men farthållaren måste förstås också se och bör inte användas i värsta vinterväglaget.  Och som förare har man själv alltid ansvaret. Men det kan vara bra att känna till systemens svagheter.
 

Vintertid är lika med mycket mörkerkörning. Och då vill i alla fall jag inte bli ”bländad” av mätartavlor och annat som lyser från panelen. Men att ställa om intensiteten på instrumentbelysningen i moderna bilar är många gånger lättare sagt än gjort.

Jag vet inte hur många testbilar jag resultatlöst famlat runt i på jakt efter något slags reostat-reglage. Undrar just om folket som utvecklar nya bilmodeller någonsin själva kör i kompakt mörker. Ibland kan man tro att så inte är fallet.

Ta nya VW Golf till exempel. Där har något snille kommit på att man måste in i datormenyn för att ställa om styrkan på instrumentbelysningen. Och i nya Toyota Auris sköts ljusregleringen med samma lilla knapp längst ned på hastighetsmätaren som man nollar trippmätaren med. Tricket är att hålla in knappen lite längre - men hur fasen ska man veta det när man sitter där i mörkret.

Visst borde det gå att ställa om instrumentbelysningen utan att konsultera instruktionsboken? Varför i herrans namn kan det inte skötas med en enkel knapp eller vred?

Kollade färddatorn på långtestbilen vid ett rödljus. Mazda6:ans ”i-stopp” hade just stängt av motorn och klockan tickade för att mäta hur länge motoravstängningen varade.

En vanlig dag till jobbet står motorn still mellan 1 och fem minuter, har jag sett.  Jag har haft den här bilen lite drygt fyra veckor. Under den tiden har motorn stängt av sig i mer än två timmar.

Enligt SCB finns över 900 000 bilar i Stockholms län och för några år sedan räknade man med omkring 300 000 personbilar i trafik i Stockholm stad. Och för tio år sedan beräknades utsläppen av till exempel koldioxid från dessa bilar ligga på över 800 000 ton och inandningsbara partiklar på 770 ton.

Om alla de bilarna hade samma typ av system som stänger av motorn vid tomgång skulle vi slippa en hel del av dessa utsläpp. Det är därför tomgångsstopp är så bra. Bilarna släpper ut mindre skit, när motorn ändå inte gör någon nytta.

Jag har hört av debatten att många nog missförstår poängen med start- och stoppsystem och tror att det går ut på att bilägaren ska tjäna pengar på det, genom mindre förbrukning.  Den förtjänsten finns också om än liten. Men det är de minskade utsläppen i tätbebyggda områden som är finessen!

Oftast är det mödan värt att ringa runt och hämta in priser från olika verkstäder för att få grepp om vad en service eller en reparation kan tänkas kosta. Dessvärre kan det också vara ett tidsödande arbete när man hamnar i telefonköer och slutligen i bästa fall får kontakt med en stressad kundmottagare. Fortfarande känns det ändå som en direktkontakt är den bästa, prisförfrågningar via mejl kan ta hur lång tid som helst, om man överhuvudtaget får något svar.

För oss konsumenter är det därför glädjande att det finns hjälp att få på nätet. KTH-studenterna Daniel Resh och Pawel Boniecki har gjort en hedervärd insats när de byggt upp sajten www.bilservicepriser.se. I dagsläget finns 287 verkstäder anslutna. Tjänsten är kostnadsfri för konsumenten som här kan få besked om arbetskostnaderna för service och olika reparationer hos verkstäder inom ett begränsat geografiskt område som man själv väljer.

I höstas lanserades också verkstadsportalen www.autobutler.se i Sverige. Det här är en sorts förmedlartjänst där konsumenten – också kostnadsfritt – får hjälp med att ta in offerter från ett antal verkstäder inom utvald region. 350 verkstäder lär vara anslutna, både fristående verkstadskedjor och märkesauktoriserade.

Det finns otvivelaktigt stora slantar att spara på att välja rätt verkstad. Ibland kan det till och med vara värt att åka tiotals mil till grannstaden, kanske ta in på hotell, äta en god middag, och ändå ha en slant över jämfört med att serva på hemmaplan.