Sök

Bilprovningen firar - ta en gravöl istället!

På torsdag avmonopoliseras fordonsbesiktningen. Svensk Bilprovning tänker fira det.


Jo, ni läste rätt. Det ska Bilprovningen "fira".


I det här ögonblicket har vi fått sex inbjudningar till pressmöten på olika ställen i landet för att fira denna nyordning som mycket troligt leder till att fordonsbesiktningen blir två-tre gånger dyrare utan att kvaliteten förbättras.


Inte så mycket att fira för Sveriges bilägare.


Men Svensk Bilprovning gör det, vilket förefaller obegripligt sett ur ett strikt kommersiellt perspektiv. Här har man haft ensamrätt och kunnat styra och ställa efter behag utan störande konkurrens. Bilprovningen har på senare år tagit sitt ansvar och i stort sett skött sitt uppdrag väldigt bra.


Det rimliga vore naturligtvis att djupt beklaga avregleringen, ta en gravöl över en svunnen tid och sedan bita ihop och gilla läget.

Vägverket räknar fel på sekunderna

Vägverket kampanjar för att få oss att dämpa farten. Budskapet är att du bara vinner 48 sekunder per mil om du kör 90 km/tim på 80-väg. Vidare påstår Vägverket att risken att dödas vid en olycka ökar med 70 procent.


Tidsförlusten om du minskar farten från 100 till 90 km/tim är enligt Vägverket 42 sekunder.


Dubbelfel skriver en läsare, Björn Haskel, i ett mejl till mig.Enligt Björn Haskel ligger det till så här:


Tidsvinsten i det första fallet är (10/90 - 10/80) x 3600 = 50 sekunder. Tidsförlusten i det andra exemplet är (10/100 -  10/90) x 3600 = 40 sekunder.


Inför såna uträkningar förvandlas jag till en fågelholk. Fattar noll. Men det är säkert rätt att Vägverket har fel...


En fundering bara: hur påverkas risken att dödas vid en olycka av dessa två sekunder? Här tror jag att AL kan komma med ett klarläggande.


 

Skruvat om banker...

Nja, det blev nog lite skruvat det där med kopplingen mellan svenska banker och antalet trafikdöda i Litauen...


Jag menade naturligtvis inte att det är bankernas fel att fler dör i trafiken i Baltikum än på andra ställen. Man har ju trots allt ett eget ansvar som bilförare.


Men ett faktum är att frikostiga banklån har inneburit att försäljningen av prestandabilar ökat starkt i de baltiska länderna. Och vad har man en sån bil för om man inte testar fartresurserna? Gör man det på fel ställen och dessutom är nybörjare bakom ratten så ligger olyckan nära.


Nå, nu när krisen är ett faktum och låntagarna inte klarar av avbetalningarna, har bankerna återtagit bilarna och försöker kränga dem till reducerade priset för att rädda åtminstone en del av pengarna.


Det är alltså köpläge för den som suktar efter en Porsche eller M5:a. Men då krävs egna stålar.

70-talet - ett förlorat decennium

I går, söndag, var jag i Borås på tidningen Klassikers Träffpunkt 70. 250 bilar visades upp och det är bara att konstatera att 70-talet i stort sett var tio förlorade år för fordonstillverkarna, både vad gäller design och färgsättning.

Saab och Volvo, till exempel, har aldrig tillverkat fulare bilar, varken förr eller senare. Och då ska vi bara inte tala om färgen framför andra på 70-talet -orange - som fortfarande orsakar illamående.


Klädmodet var av den arten att man mycket väl kan skrämma nutida små barn med det och den betonggråa arkitekturen leder tankarna till fängelsebunkrar.


På ett sätt var det välgörande med Träffpunkt 70: man känner stor lättnad och djup tacksamhet för att det är ett årtionde som bara kommer längre och längre bort på tidsaxeln.


 

Säga vad man vill om 70-talet men inte var det ett decennium som går till historien för sin smakfulla design, sitt eleganta mode eller läckra arkitektur.

Rekordförsök med snåla VW Golf TDI

Volvo skryter med att deras DRIVe klarar 116 mil på en tank. Reklamfilmen visar en kille som står och tankar bilen i vinterlandskap iförd shorts och badtofflor medan snöskoterfolket tittar förundrat på. Han kommer alltså lååångt söderifrån.


Det är bra men jag undrar om inte den VW Golf 1,6 TDI, som jag kör för närvarande, klår Volvon.


Jag har åkt mycket bil de senaste dagarna och mer ska det bli. I morgon, torsdag, blir det Stockholm-Kiruna igen. Start vid 4-5-blecket på morgonen.


Den här gången ska jag utnyttja resan till att göra ett rekordförsök!


Jag har aldrig klarat den resan (125 mil) på en tank men nu finns det faktiskt en teoretisk möjlighet. Golfen är nämligen ruggigt bränslesnål.


Senast jag tankade hade jag kört 100 mil och fick i 52 liter diesel. Ganska tomt  i och för sig eftersom tanken rymmer 55 liter. Men det var en hel del stadskörning med och jag gjorde inga ansträngningar att köra extremt snålt.


I morgon ska jag praktisera de lärdomar jag fick under en kurs i snålkörning. Men jag tar nog med en femlitersdunk i reserv...


Bloggrapport torsdag kväll. Kanske också under resans gång. Till Jokkmokk borde jag definitivt klara mig (100 mil), troligen Gällivare också (112). Men sen blir det kritiskt.


 

"Jag har åkt mycket bil de senaste dagarna och mer ska det bli. I morgon, torsdag, blir det Stockholm-Kiruna igen. Den här gången ska jag utnyttja resan till att göra ett rekordförsök!"

Stockholm-Kiruna på en tank - ja!


Start klockan 4.40 på torsdag morgon från Odenplan med full tank, 55 liter. Mål vid OKQ8 på Ã-sterleden i Kiruna klockan 18.55, 14 timmar och 15 minuter senare..


Då fick jag i 54,19 liter diesel. Kostnad 602,05 kronor.


Det var alltså med ett nödrop men jag klarade det. Bilens trippmätare visade att jag hade kört 125,4 mil. Det innebär en snittförbrukning på 0,43 liter/mil.


Egentligen var det helt odramatiskt hela vägen utom de sista milen. Då begränsade bilens färddator räckvidden oroväckande snabbt.


Under större delen av resan fick jag information om att bränslet skulle räcka 145 mil. Snittförbrukningen låg enligt färddatorn på 0,38 liter/mil. Med åtta mil kvar började den datorberäknade räckvidden att sjunka betydligt snabbare än det verkliga avståndet. 


När jag stannade bilen vid OKQ8-macken i KIruna var räckvidden 10 km och det återstod bara en knapp liter diesel i tanken.


Därmed bekräftas än en gång att färddatorer i bilar inte är mycket att lita på.


Men även om den angivna förbrukningen enligt färddatorn på 0,38 liter/mil inte stämde så är också 0,43 l/mil en imponerande låg förbrukning, inte minst med tanke på att jag körde högst normalt hela vägen. Ett litet trick jag kostade på mig var dock att pumpa lite extra luft i däcken.


För övrigt var den enda regeln att jag inte skulle köra över 100 km/tim, verklig fart.  På 110- och 120-väg satte jag farthållaren på 98 km/tim enligt GPS och eftersom det var glest med trafik på E4:an på den röda torsdagen så kunde jag mala på långa sträckor utan inbromsningar.


Jag upptäckte också att det inte alls känns så segt att ligga lite under fartgränsen som jag trodde...

Rekordförsöket Stockholm-Kiruna på en tank med en VW Golf 2,0 TDI i går, torsdag, lyckades! För första gången har jag kört dessa 125 mil utan att stanna och tanka på vägen. Så här gick det till:

Brev från polisen

Jag fick ett fönsterkuvert från Rikspolisstyrelsen med posten i dag. Första tanken var:


"Vad har jag nu gjort?!"


Ingenting olagligt i alla fall, kom jag snabbt fram till. Och det ansåg inte Rikspolisstyrelsen heller. Kuvertet innehöll en fråga om jag vill fortsätta att få tidningen Svensk Polis gratis.


Det vill jag eftersom det är en bra tidning. Men man kan ju fundera över denna ryggmärgsreaktion så fort det kommer post från polisen.


Ja, visst har jag kört för fort nångång, fått pakeringsböter och nog trimmade jag mina mopeder rätt rejält men i stort sett är jag nog en ganska laglydig medborgare. Borde inte behöva ha något att ängslas för.


 


 

Biltidning i väglöst land

På andra sidan Torneträsk, i väglöst land vid Pålnoviken en kilometerfrån norska gränsen, finns en övernattningsstuga för trötta fjällvandrare. Dit kom jag med full packning här om dagen efter åtta kilometers vandring längs en hårt kuperad stig som ännu bitvis var väl dold under ett tjockt snötäcke.


Vad finner jag i plåtlådan förutom tre stearinljus och en dagbok?


Jo, ett exemplar av Vi Bilägare, nr 12/08. Det gav ytterligare en dimension åt spridningen av Sveriges största biltidning. 

"Detta gav ytterligare en dimension åt spridningen av Sveriges största biltidning."

Z5 - ännu en bluff-manick


16-åringen har nu hunnit bli 18 och satt igång marknadsföring och försäljning.


Det händer att vi på Vi Bilägare får tips och erbjudanden om att köpa artiklar som handlar om fantastiska uppfinningar och mirakelmedel. Så också i det här fallet.


Vi tackar alltid nej (det gjorde inte Metro som publicerade en artikel om Z5 i april) därför att erfarenheten säger att det nästan undantagslöst är bluff. Ska vi skriva så ska det ske efter att vi provat själva.


Z5 kostar 208 dollar och kan beställas via hemsidan www.z55555.com. Jag var på väg att göra det bara för att avslöja bluffen när jag råkade stöta på Calle Carlquist på Automobil:


- Jag fick också erbjudandet om det där och svarade nej med vändande post. Det är en internetskröna. Lurendrejeri.


Jag går på Carlquists linje och använder pengarna till något vettigare.


 

En israelisk 16-årig pojke har uppfunnit en manick, kallad Z5, som reducerar bilens bränsleförbrukning med upp till 40 procent och därmed även utsläppen.

Ett riktigt långtest!

Sten Feldreich är 210 cm lång. Hur får en sådan man tag på en bil som någorlunda svarar upp mot de speciella krav som ställs när man är så fullvuxen? För att inte tala om Stens gamle basketpolare Göran Eriksson som är 214 cm.


Det ska vi ta reda på och skriva om i Vi Bilägare nr 10. 


I dag, tisdag, träffar vi Sten och ett hans storväxta vänner för att prata bil. De ska provsitta några bilar för att göra vad man verkligen kan kalla ett långtest.


I vårt senaste webb-TV-program som ligger ute på vibilagare.se kan du få en liten försmak när Marianne Sterner (158 cm) försöker nå upp med intervjumikrofonen till Sten.

"I dag, tisdag, träffar vi Sten och ett hans storväxta vänner för att prata bil. De ska provsitta några bilar för att göra vad man verkligen kan kalla ett långtest."

Så ska det låta - i bilen!

Johan Norberg (bilden) är, förutom krönikör i Vi Bilägare, musiker och skivproducent. Han lyssnar aldrig på musik när han åker bil.


Icke desto mindre vet han bättre än de flesta hur det ska låta från en musikanläggning när det låter bra.


För Vi Bilägares skull har Johan gjort ett undantag och verkligen lyssnat på musik i bil, närmare bestämt i våra fem långtestbilar. Alla bilar är utrustade med biltillverkarnas standardapparater och frågan är hur bra eller dåliga dessa är. Som referensbil har vi en lyx-Audi med en ljudanläggning som kostar 60 000 kronor.


Ljudreportaget kommer i Vi Bilägare nr 11. Missa inte det - och hör sen!

Volvo Ocean Race är en provokation


I dessa ekonomiska kristider är hela detta evenemang naturligtvis en stor djäkla provokation mot allting som är viktigt i de flesta medborgares tillvaro.


Och hur ska de Volvo-anställda kunna annat än glöda av indignation så fort namnet Volvo Ocean Race kommer på tal. 500 sponsormiljoner i sjön av ett företag som säger upp personal i tusental och som själv kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.


Jo, jag förstår att satsningen på Volvo Ocean Race bestämdes innan krisen slog till på allvar. Men kan det någonsin vara vettigt av en biltillverkare att satsa så ofattbart mycket pengar på en båttävling?


Läs för övrigt en skoningslös sågning av detta jippo på http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/anrell/article5378964.ab

Volvo Ocean Race kommer till Stockholm i dag, eller är det kanske i morgon. Stockholms stad har satsat 50 miljoner kronor på jippot, Volvo det tiodubbla.

En dag på jobbet

Det var drygt 35-40 grader varmt i New Orleans i går, inte ett moln på himlen. Ännu en dag på jobbet för en gatuartist.

Som kisen på bilden, silverkläder från topp till tå och silverfärg på alla nakna kroppsdelar. Det kan inte ha varit behagligt. Han skrattade visserligen men måste ha kokat inombords.
"Som kisen på bilden, silverkläder från topp till tå och silverfärg på alla nakna kroppsdelar."

Alltid vänliga veckan i USA

Som svensk tar det ett tag att vänja sig vid all vänlighet som strömmar mot en från alla håll i USA. Det är leenden, artighetsfraser, hålla upp dörrar, tillönskan om att "have a terrific day, sir" och sånt hela tiden.

I Sverige frågar i och för sig servitriserna på restaurangerna ofta om "maten smakade bra"? Men det sker mest lite så där i förbigående.

Ellen (bilden) på den utmärkta krogen Irene´s i French Quarter, New Orleans, tar det hela till en annan dimension när hon kommer fram till bordet, lutar sig över det och undrar:

- Was everything fantastic?
"Det är leenden, artighetsfraser, hålla upp dörrar, tillönskan om att "have a terrific day, sir" och sånt hela tiden."

Ett proffs i arbete

Det är alltid kul att se riktiga proffs i arbete. Då spelar det ingen roll om det är en skicklig hantverkare, guide, mekaniker, servitris - eller en försäljare.

Jack, på bilden ovan, jobbar på en kameraaffär på Decatur Av i New Orleans. Och som han jobbar.

Jag var med när två kunder tittade in för att hämta en reparerad videokamera. Det skulle ha kostat 100 dollar "men tyvärr så visade det sig att det var lite mer komplicerat" så det kostade 200 dollar.

Det hindrade inte Jack att, innan kunderna lämnade hans butik, 40 minuter senare, ha sålt på de två kunderna (som redan betalat dubbelt så mycket för reparationen som de tänkt sig) mera grejor för ytterligare 1 500 dollar.

Inte nog med att vi mött världens bästa guide i New Orleans; vi fick också se stans bästa försäljare i aktion.

Nu är det dags att hämta hyrbilen på flygplatsen och börjar resan norrut. Baton Rouge, nästa!
"Inte nog med att vi mött världens bästa guide i New Orleans; vi fick också se stans bästa försäljare i aktion."