Sök

Extra verkstadsvända

Har precis avslutat min tvåmånaders-period med långteststallets Opel Insignia och det har varit en mycket angenäm resa. Den nya stora Opeln är en fullträff, enligt min mening. 

Chassiet är suveränt avstämt och erbjuder förstklassig fjädringskomfort, samtidigt som köregenskaperna är högkompententa. Lägg till det ett vettigt pris, finfina utrymmen, en oväntat bra kvalitetskänsla och en utrustningsnivå som innehåller det mesta man behöver så har man en ovanligt komplett familjekombi. 

Men på en punkt har vår långtest-Opel överraskat negativt. När den rullat drygt 2 300 mil slog varningssystemet larm om att oljekvaliteten (alltså inte oljenivån) var på upphällningen. Bara sju procent av oljans smörjförmåga fanns kvar, enligt bilens speciella oljekvalitetsmätare. Lite märkligt med tanke på att Opeln inte gått särskilt hårt, utan körts helt normalt. 

Lucas Selenius på Järna Bilcentrum såg till att vår långtest-Opel fick ny olja. Kostnad: 1 630 kronor!

Ett samtal till Opel-verkstaden gav vid handen att oljan borde bytas, trots att bara knappt 700 mil återstod till den första större servicen som ska göras vid 3 000 mil. Resultat: Vi tvingades punga ut med 1 630 kronor för ett oljebyte strax innan service, då ytterligare ett oljebyte ska göras för samma summa. 

Om jag själv hade ägt bilen och tvingats lägga ut över 1 600 kronor på ett extra oljebyte vid 2 300 mil skulle jag, lindrigt sagt, blivit ganska irriterad. Den saken är klar!     

Det man kan fundera på är om Opel, med tanke på det som hänt med vår långtestbil, kanske borde ändra serviceintervallen. 2 000 mil verkar vettigare om kunden ska slippa ett extra – och dyrt – oljebyte strax innan ordinarie service. 
"Om jag själv hade ägt bilen och tvingats lägga ut över 1 600 kronor på ett extra oljebyte vid 2 300 mil skulle jag, lindrigt sagt, blivit ganska irriterad. Den saken är klar!"

Vad är dyrast – fredagsbiffen eller en ny bil?

Billigt eller prisvärt? Kostnaden för en produkt är alltid relativ. Jag anser mig vara en hyfsat prismedveten person som gillar att jämföra priser, leta upp generösa kampanjer och utnyttja rabattkuponger så fort möjligheten ges. Förmodligen som många andra konsumenter i Sverige.



Senast jag handlade och jämförde kilopriset på två varor fick jag en tanke – vad är jämförpriset på en ny bil? Självklart är milkostnaden i våra tester det enda rimliga sättet att jämföra den totala ägarkostnaden på men som kuriosa blev jag nyfiken på vad en ny bil kostar per kilo och vilken bil är billigast att köpa om man skulle tillämpa matvaruhandelns kr/kg.



Lyckligtvis antecknar jag all relevant statistik från våra nybilstestet i ett stort Exceldokument som ger ett digitalt arkiv på vår testdata. Där finns bland annat grundpriset för de testade bilarna samt exemplarets tjänstevikt.



Svaret är att en ny bil är billigare per kilo än en bättre bit kött.



Bland årets testade bilar är jämförpriset följande:

Bensinbilar – 174:39 kr/kg

Dieselbilar – 209:39 kr/kg

Elbilar – 226:12 kr/kg

Jämför vi med för 10 år sedan var snittpriset 146,62 kr/kg (då testade vi bara 3 dieselbilar och inga elbilar).



För den som är ute och jagar lägsta möjliga jämförpris hittar vi dessa modeller i fyndlådan:



Billigaste bensinbilar

Dacia Duster 1,2 Tce 4x4 – 120,46 kr/kg

Toyota Aygo 1,0 – 132,53 kr/kg

Kia Picanto 1,0 T-GDI – 134,45 kr/kg 



Billigaste dieselbilar

VW Tiguan Allspace 2,0 TDI 190 4M DSG – 146,38 kr/kg

Opel Insignia Country Tourer 2,0 CDTI 210 4x4 – 174,37 kr/kg

BMW 116d – 179,44 kr/kg



Om vi bortser från testbilarna över halvmiljonen – som naturligtvis är dyrast hur man än räknar – och håller oss till mer vardagliga bilar så ska man se upp för följande produkter:



Dyraste bensinbilar

Subaru XV 2,0i – 214,64 kr/kg

VW T-Roq 2,0 TSI 190 4M – 180,51 kr/kg

Hyundai i30 Kombi 1,4T 140 – 175,79 kr/kg 



Dyraste dieselbilar

Audi A4 2,0 TDI 190 q – 236,66 kr/kg

Audi A4 Allroad 2,0 TDI 190 q – 224,09 kr/kg

Volvo XC40 D4 AWD – 216,79 kr/kg



Detta blogginlägg skall tas med glimten i ögat, men kan ändå var intressant att ha i åtanke när ni jämför priset på matvarorna under helghandlingen.

 

"Blev nyfiken på vad en ny bil kostar per kilo och vilken bil är billigast att köpa om man skulle tillämpa matvaruhandelns kr/kg.

Fler motorvägar genom städerna!

Läs följande noggrant:

”Vi har måst tänka om i svensk stadsplanering och svenskt motorvägsbygge och även vi – liksom utlandet – börja dra våra motorvägar rakt igenom städerna så att de samtidigt tangerar och avlastar cityområdena i stället för att som tidigare gå i en förbifartsring utanför stadsgränsen …”



Är det en normalt sett sansad lokalpolitiker som i en bottenlös mardröm håller anförande i stadsfullmäktige? Eller är det en framtidsvision från år 2042 när det visat sig att Förbifart Stockholm, som nu byggs för fullt genom huvudstaden, inte givit önskade effekter?  



Nix, det är ordagrant ingressen till en stort uppslagen artikel med rubriken ”Nu kommer motorvägar genom städerna”, publicerad i Vi Bilägare nummer 11/1964. För en nutida publik är ju både rubrik och ingress alldeles bakvända, men byggnadschefen C-E Ekman i Borås var uppfylld av samtidens obändiga framstegsoptimism och visste att försvara idén: 

”Folk vill ju inte åka förbifartsvägar och även av den anledningen tvingas vi nu göra tangentvägar i omedelbar anslutning till centrumkärnan, följer hr. Ekman upp motiveringarna”.



Visste alla inblandade i Förbifart Stockholm om folks motvilja mot idén med förbifartsvägar innan spaden efter årtiondens diskussioner äntligen stacks i backen?

”Lysande föredöme” lyder en mellanrubrik i artikeln. Det framgår att fler städer står på tur för den ”moderna trafiklösning som nu äntligen blir en fjäder i hatten för både Borås stad och dess byggnadschef”. Fler motorvägar genom städerna! löd parollen.



Drygt 50 år senare får den här sortens artiklar något komiskt över sig, även om boråsarna kanske inte riktigt håller med? Eller de som bor längs Essingeleden? Eller längs genomfarten i Västerås?



Mot slutet av texten uttrycks en besvikelse över att man förmodligen inte kan tillåta helt fri fart på motorvägarna genom våra städer: 

”Även om motorvägar normalt dimensioneras för 120 km/tim (= fri fart) så är det inte alltid möjligt att tillåta samma hastighet genom stadsområdena bland annat på grund av bebyggelsen. För Borås del har därför de genomgående filerna av vägen dimensionerats för 90 km/tim.”

Trist.



Chefen för IC i Borås, dåtidens OKQ8, hade i en sidoartikel i alla fall lugnande besked att ge sina kunder och medlemmar:

– Nätet av stationer ligger kvar där boråsarna vant sig vid att hitta dem: vid Byttorps vägport, Katrinedalsgatan, Folkparken…



Alltid något i vår föränderliga, förunderliga värld. Trevlig helg, alla läsare!

 

"Drygt 50 år senare får den här sortens artiklar något komiskt över sig, även om boråsarna kanske inte riktigt håller med?"

Gastankar som liknar knäckebröd

Bilbranschen vill gärna tuta i oss att rost inte är något problem för moderna bilar men gång efter annan kommer bevis på motsatsen.

Häromåret inträffade flera livsfarliga incidenter med gasdrivna Volkswagen-bilar. Gastankarna var så försvagade av rosten att de exploderade i samband med tankning.

Efter många om och men tog Volkswagen sitt ansvar och återkallade bilarna för att byta alla tankar.

I senaste Vi Bilägare, nummer 8/2019 som nu finns i butik, kan vi rulla upp en ny rostskandal och den här gången står Opel i centrum.

Bilderna talar egentligen för sig själva men knäckebröd är en ganska bra beskrivning av hur de värst ansatta gastankarna ser ut.

Det är modellerna Zafira, Combo och Astra med tilläggsnamnet CNG som är drabbade. Gastankarna sitter under bilen, dolda bakom plastkåpor som samlar och stänger inne smuts, fukt och vägsalt. Fordonsgasens låga temperatur gör också att det blir en hel del kondens runt tankarna och allt sammantaget skapar en mycket bekymrande rostfälla.

Att lacken på tankarna verkar vara av ytterst tveksam kvalitet gör inte saken bättre.

I tidningen presenterar vi exempel på Oplar från 2004, 2006, 2007, 2008, 2009 och 2011 som har så rostiga gastankar att de blir underkända på besiktningen. Åtgärdas inte rosten inom 30 dagar blir det körförbud.

Vi Bilägares rostskyddsexpert Thomas Widström bedömer att rosten är betydligt värre jämfört med de gastankar som Volkswagen återkallade och bytte.

Opel menar å sin sida att rosten inte alls är någon säkerhetsrisk. Fabriken har dock som policy att bekosta byte av rostiga gastankar på bilar upp till tio år eller 16 000 mil.

De äldre bilarna som kan antas ha störst rostproblem lämnas dock i sticket. Att byta de fyra gastankarna kostar uppemot 40 000 kronor och det är i många fall mer eller ungefär lika mycket som bilen är värd.

Resultatet blir att bilar som i övrigt fungerar problemfritt hamnar på skroten.

Att gastankarna har en angiven livslängd på 20 år är inte samma sak som att tankarna ska hålla i 20 år, menar Opel.

Var det någon som sa att rost inte längre var ett problem?

"Att gastankarna har en angiven livslängd på 20 år är inte samma sak som att tankarna ska hålla i 20 år, menar Opel."
Biltestarbloggen

”Dörren lossnade med lås och allt”

Fredag och ännu en städning av skrivbordet. Det är förunderligt att så många pappershögar kan växa sig så höga i vår datoriserade tid, dokumenten sprider sig som korallrev. I en bunt hittar jag – hur den nu kom dit – tidningen ”Stora Bilsalongen 1966”, en översikt över den svenska bilmarknaden det året. 



Jag börjar bläddra. Skicket är kass, sidorna ramlar ur om varandra och när jag i luften fångar upp en som försöker fly är det en helsidesannons för Renault 16, ”Årets bil”.



En sådan hade jag, en 1973 års Renault 16 TS Automatique i fönsterkittkulör och med motor på 83 hästar. En oslagbart bekväm bil, med svällande fåtöljer, nedfällbara armstöd, en elektroniskt styrd automatlåda med rattväljare och en instrumentpanel med läcker bronsfärgad inläggning jag inte kunde se mig mätt på.



Jag läser reklamtexten. Sådana skrivs inte längre, ett korthugget språk som får torra fakta att läska gommen. Inte en rad om aktiv livsstil, inte en bergsklättrare, mountainbikedåre eller yogainstruktör i sikte. Men hör här:



”Fem stora dörrar. Säten som går att flytta hur som helst. Nästan. Låter det enkelt? Det är enkelt! Som så många andra stora idéer. Renault 16 är inte bara en bil. Den är alla de bilar Ni behöver. Finbil. Campingbil. Landet-bil. Sovbil. Shoppingbil. Åka-långt-bil. Familjebil! Och det är inte allt. Väghållningen? Renault 16 går som på räls. I alla väder. På alla vägar.”



Det där sista fick jag anledning att prisa. Då, i början av 1980-talet, pendlade jag från Uppsala fem mil västerut till Heby där jag var högstadielärare. Ett kanonkul jobb! Vi var några som samåkte och turades om att stå för pendlarbilen. 



En svinkall vintermorgon mötte jag upp med min 16 TS på avtalad plats för att plocka upp tre kolleger. Jag visste att bilen var rostig här och var men jag hade gjort ett snyggt jobb med rostlösare och mattsvart sprejfärg på kritiska ställen.



Strax bortanför Järlåsa hade alla i sällskapet – utom jag vid ratten – vaggats till sömns av bilens ultramjuka gång. Strax före Morgongåva, detta vackra ortsnamn, small det till utav bara h-vete från baksätets vänstra plats, där en språkfröken lättsnarkade så som bara en språkfröken kan lättsnarka. Nu vaknade hon med ett ryck. Dörren hon lutat sig mot hade plötsligt lossnat med lås och allt och farit upp! Den hängde helt sonika på trekvart, halvvägs bort från bilen. Sacre Dieu! 



Det var alldeles bisarrt. Den nyss så varmgosiga franskkomforten byttes på bråkdelen av en sekund till ett larmande skräckscenario. Lyckligtvis hade språkfröken säkerhetsbältet på sig och lyckligtvis gick Renault 16, precis som reklamen lovat, ”som på räls. I alla väder. På alla vägar.”



Vi lämnade bilen vid vägkanten och gick in det korta stycket till Morgongåva busstation, tysta och förundrade men också lättade över att det hela avlöpt ganska väl. Vid dagens slut bogserade vi undan bilen och jag inspekterade så gott jag kunde. Hela dörramen var egentligen totalt upprostad men skickligt lappad med Plastic Padding eller liknande och skickligt översprejad, inte i svart men i fönsterkittkulör. 



Vi åkte aldrig Renault 16 TS mer och jag köpte en Saab 99, antagligen den enda i världshistorien som drabbades av bruten bakaxel – men då hade jag redan bytt jobb. 



Trevlig helg, alla läsare!

"Den hängde helt sonika på trekvart, halvvägs bort från bilen. Sacre Dieu!"