Fredag och ännu en städning av skrivbordet. Det är förunderligt att så många pappershögar kan växa sig så höga i vår datoriserade tid, dokumenten sprider sig som korallrev. I en bunt hittar jag – hur den nu kom dit – tidningen ”Stora Bilsalongen 1966”, en översikt över den svenska bilmarknaden det året.
Jag börjar bläddra. Skicket är kass, sidorna ramlar ur om varandra och när jag i luften fångar upp en som försöker fly är det en helsidesannons för Renault 16, ”Årets bil”.
En sådan hade jag, en 1973 års Renault 16 TS Automatique i fönsterkittkulör och med motor på 83 hästar. En oslagbart bekväm bil, med svällande fåtöljer, nedfällbara armstöd, en elektroniskt styrd automatlåda med rattväljare och en instrumentpanel med läcker bronsfärgad inläggning jag inte kunde se mig mätt på.
Jag läser reklamtexten. Sådana skrivs inte längre, ett korthugget språk som får torra fakta att läska gommen. Inte en rad om aktiv livsstil, inte en bergsklättrare, mountainbikedåre eller yogainstruktör i sikte. Men hör här:
”Fem stora dörrar. Säten som går att flytta hur som helst. Nästan. Låter det enkelt? Det är enkelt! Som så många andra stora idéer. Renault 16 är inte bara en bil. Den är alla de bilar Ni behöver. Finbil. Campingbil. Landet-bil. Sovbil. Shoppingbil. Åka-långt-bil. Familjebil! Och det är inte allt. Väghållningen? Renault 16 går som på räls. I alla väder. På alla vägar.”
Det där sista fick jag anledning att prisa. Då, i början av 1980-talet, pendlade jag från Uppsala fem mil västerut till Heby där jag var högstadielärare. Ett kanonkul jobb! Vi var några som samåkte och turades om att stå för pendlarbilen.
En svinkall vintermorgon mötte jag upp med min 16 TS på avtalad plats för att plocka upp tre kolleger. Jag visste att bilen var rostig här och var men jag hade gjort ett snyggt jobb med rostlösare och mattsvart sprejfärg på kritiska ställen.
Strax bortanför Järlåsa hade alla i sällskapet – utom jag vid ratten – vaggats till sömns av bilens ultramjuka gång. Strax före Morgongåva, detta vackra ortsnamn, small det till utav bara h-vete från baksätets vänstra plats, där en språkfröken lättsnarkade så som bara en språkfröken kan lättsnarka. Nu vaknade hon med ett ryck. Dörren hon lutat sig mot hade plötsligt lossnat med lås och allt och farit upp! Den hängde helt sonika på trekvart, halvvägs bort från bilen. Sacre Dieu!
Det var alldeles bisarrt. Den nyss så varmgosiga franskkomforten byttes på bråkdelen av en sekund till ett larmande skräckscenario. Lyckligtvis hade språkfröken säkerhetsbältet på sig och lyckligtvis gick Renault 16, precis som reklamen lovat, ”som på räls. I alla väder. På alla vägar.”
Vi lämnade bilen vid vägkanten och gick in det korta stycket till Morgongåva busstation, tysta och förundrade men också lättade över att det hela avlöpt ganska väl. Vid dagens slut bogserade vi undan bilen och jag inspekterade så gott jag kunde. Hela dörramen var egentligen totalt upprostad men skickligt lappad med Plastic Padding eller liknande och skickligt översprejad, inte i svart men i fönsterkittkulör.
Vi åkte aldrig Renault 16 TS mer och jag köpte en Saab 99, antagligen den enda i världshistorien som drabbades av bruten bakaxel – men då hade jag redan bytt jobb.
Trevlig helg, alla läsare!