OK Förlaget, som Vi Bilägare tillhör, består av ett antal hyvens människor som alltid är trevliga och som är kul att träffa varje dag.

Men det döljer sig samvetslösa karaktärer i den glada gruppen.

Det fick jag erfara häromdagen. Till redaktionen kom en tårta adresserad till mig. Den var egentligen ett tack för att jag medverkat  i TV-serien ”Bilarna som förändrade världen”, men den kom extra lägligt eftersom jag fyllde år dagen därpå. Hemma i lägenheten har jag en minimal kyl så jag lät tårtan stå kvar i redaktionskylen över natten och hämtade den på födelsedagen.

Kartongen kändes oväntat lätt. När jag lyfte på locket fick jag en smärre chock. Tårtan var vandaliserad! En stor bit hade karvats ur det vackra bakverket.

Gissa om det var kul att ställa fram det halvätna vraket på kaffebordet hemma?

Nu har jag satt upp en ilsken lapp på redaktionen där jag uppmanar tårtvandalerna att skämmas. Jag trodde att de kanske skulle ge sig tillkänna, möjligen komma med en ny tårta som ursäkt, men ännu har ingen dykt upp. Nu går jag runt och blänger på kollegorna för att försöka upptäcka om någon har samvetskval. Men alla håller masken.

Det är överraskande, ja nästan komiskt, hur vissa vägskyltar plötsligt kan dyka upp där man minst anar det, exempelvis ute i bushen. Det kanske är fel att prata om bushen i en av Stockholms nordvästra förorter, men bland ris och buskar på en genomfartsväg i Rissne får jag plötsligt en väganvisning på Oslo. Det är inte precis vad man förväntar sig, men ändå är det förstås riktigt i sak.

Jag vet inte vad Transportstyrelsen har för policy när det gäller väganvisnignar och fjärrorter. Ibland känns det ologiskt, exempelvis när man passerar Västerås och det redan där skyltas för Sälen på riksväg 66. Sveriges Route 66 slutar i Ludvika, och efter det krävs det två vägnummerbyten innan man är på Sälenvägen. Men det är klart, för vinterturismens skull kanske det är en poäng att ha Sälen-skyltning redan i Västerås?

Det var ett tag sedan jag kollade in skyltningen vid västra utfarten i Karlstad, men förr – kanske också nu? (rätta mig om jag har fel) - stod det Stöllet på väganvisningen för att åka norrut. Stöllet i all ära, de har både folkhögskola och bra rastställe, men i övrigt är Stöllet för oss trafikanter i praktiken bara en vägkorsning där E45:an och 62:an möts. Malung, eller annan mer välkänd fjärrort, hade känts mer upplysande.

Det kommer ofta inbjudningar till redaktionen. Många företag vill att vi ska komma och titta på nya saker som är mer eller mindre intressanta att skriva om. En hel del av inbjudningarna tackar vi nej till. Tiden räcker inte och det som ska visas är ofta heller inte så intressant för våra läsare.

Men nu ligger en ovanligt lockande inbjudan på mitt bord! I juni ska jag åka till Göteborg. Inget spännande resmål jämfört med Nice, Biarritz och andra platser som jag nyligen besökt, men det jag ska få uppleva kommer säkert att göra mig häpen.

Volvo ska demonstrera sin senaste säkerhetsteknik. Jag kommer att få köra en bil som kan prata med en annan bil och jag får också åka med och vara passiv förare i en bil som följer efter en annan och styr sig själv, även på kurvig väg. Systemet "Animal detection" har varit på gång länge, men nu ska Volvo visa att bilarna kan upptäcka och bromsa för djur. Dessutom utlovas demonstrationer av säkerhetsteknik som ännu så länge är hemlig. Det lär bli en späckad dag.

Med sina nya system kommer Volvo att befästa sin ställning som världens säkraste bilmärke. Hoppas bara att de kinesiska ägarna begriper vilken oersättlig kunskap som finns hos teknikerna i Göteborg.

Så här års brukar det bli ganska tomt på redaktionen. Vanligen åker alla vi fem som kör långtestbilarna iväg på en så kallad semestertest. I år höll vi till på Lunda flygfält i Uppland.

Testen går ut på att kolla hur bra bilarna uppför sig med full last. Vi stuvade väskor, provåkte i baksäten och gjorde en del körprov, bland annat en fingerad undanmanöver med fullastade bilar, inklusive takbox.

För att få boxen på taket behövs förstås lastbågar och såna är minsann inte billiga. Under 2 000 kronor kom vi bara hos Volkswagen som erbjöd Thulebågar för 1 400 kronor. Vi kunde förstås ha köpt VW-originalbågar, men dessa skulle kosta över 2 000 kronor mer (!) så valet var lätt.

Det gamla kloka ordspråket "Snålheten bedrar visheten" låg nära till hands när vi packade upp Thulekartongerna. Bågarna levererades i en byggsats som aldrig skulle ha godkänts av IKEA. Massor med pryttlar, plattor och vinklade plåtbitar som skulle fogas samman enligt en obegriplig beskrivning. Jag kastade en blick på röran och insåg omedelbart min begränsning som takbågsbyggare.

Erik Rönnblom som är redaktionens bäste tekniker tog sig an jobbet och han fick använda all sin klurighet och en hel del tålamod. När bågarna till slut började bli klara för att passas in på Golftaket hade solen börjat sjunka. Då upptäckte vi att fästena riskerade att skava sönder lacken. Vi packade ned Thules byggsats i kartongerna igen.

Golf är en säker bil som det nog inte varit några problem att köra med takbox i en undanmanöver. Men det hade förstås varit bra att få testa det.

Det är bra att det byggs nya trafiksäkra vägar, men ibland uppfylls inte huvudsyftet.

Bilade på två nya motorvägar förra veckan inom loppet av ett par dagar, E 45:an mellan Trollhättan och Göteborg och E 75:an mellan Bratislava och Zilina. Båda vägarna har i första hand byggts för att säkra jobben.

I Sverige vet vi hur det gick. Trots regeringens räddningsplan och påskyndande av motorvägsbygget efter påtryckningar från GM gick inte Saab att rädda. I vintras öppnades den nya motorvägen som tillsammans med järnvägen kostat 13,6 miljarder kronor att färdigställa.

I Slovakien ställde sydkoreanska Kia krav på bättre infrastruktur för att kunna etablera en bilfabrik i Zilina. Resultatet ser vi idag, Kiafabriken har 3 900 anställda och spottar ut en ny bil varannan minut.

Det märks också på motorvägen. Det är visserligen få privatbilar som rullar på sträckan Bratislava-Zilina – möjligtvis beror det på vägavgift – men i gengäld körs transportlastbilarna i skytteltrafik lastade med Cee'd och Sportage för export ut i Europa.

Så borde också trafiken ha varit på den svenska västkusten – men så blev det inte. Men Trollhätteborna kan i alla fall glädja sig åt en trafiksäkrare väg ned till Göteborg, om det nu kan vara till någon tröst.

Nu är det full fart på alla hus- och båtägare! Mycket ska fixas innan båten ska doppas och har man hus är det alltid något projekt som går igång på vårkanten.

Det innebär ofta att många kör med last på taket eller på en släpvagn. De flesta har bra koll, använder spännband och märker ut utskjutande last baktill med flagg eller vitröda plastband.

Men så har vi en del andra gökar som försöker köra gipsplattor på taket, binder fast brädor med snöre, lägger alldeles för tunga grejor på lastbågarna, eller inte binder fast lasten alls.

Bilisten på bilden här intill hade visserligen en släpvagn med lövkorg monterad. Men alla kvistar och grenar låg lösa. När vi kom i fatt vederbörande körde denne klokt nog långsamt. Men när han av det skälet blev omkörd av bilen framför oss ökade föraren med släpet hastigheten avsevärt (vilket inom parantes sagt många gör).

Och plötsligt började lasten på vagnen att få eget liv när fartvinden och virvlarna från dragbilen ökade med hastigheten. En större kvist eller om det var en hel mindre gran lade sig på tvären och såg ut att när som helst kunna ramla av.

Vi tog ut avståndet till den här bilen och lasten rejält men som tur var svängde föraren strax efteråt av på en mindre väg och vi hoppades att när hastigheten sänktes igen så skulle lasten ligga kvar.

Det är heller inte helt ovanligt att skräpsäckar och just skivor av olika slag hamnar i vägkanten eller på vägen, antagligen när ansvarig transportör varit på väg till återvinningscentralen.

Spänn för hundra gubbar fast pinalerna på taket eller släpvagnen med rejäla spännband! Det är ingen dyr investering. Och det kan bli allvarliga konsekvenser när last lossar under körning. Chauffören är ansvarig och det finns inget försvar för slarvet.

Häromdagen var jag bara några billängder från det som kunde blivit min död. Jag hade precis bromsat in och stannat i den långa kö som uppstått på motorvägen utanför Örebro efter en svår olycka tidigare under dagen, där två bussar och en tankbil var inblandade.

Plötsligt small det som en explosion en bit bakom ryggen på mig. I backspegeln såg jag hur en Audi i ett moln av losslitna bildelar kastades åt ett håll och en Saab 9-3 åt ett annat. Någon sekund därefter kom en stor lastbil sakta glidande i vänsterfilen. Den girade in mot högerkanten och stannade en bit framför min bil. Sedan blev det alldeles tyst.

Jag insåg direkt att något mycket allvarligt hänt. Lastbilen hade med full kraft brakat in de två bilarna längst bak i kön och det var Audin som fick ta den värsta smällen. Den blev mer eller mindre krossad av den våldsamma påkörningen.

Det man undrar över är hur i hela fridens namn lastbilsföraren kunde missa att trafiken stod stilla? Utan att veta exakt vad som hände strax innan kraschen är det i mina ögon helt obegripligt. Vädret var perfekt och man såg köslutet på minst en kilometers håll.

Jag noterade reflexmässigt lastbilens registreringsnummer – om chauffören skulle få för sig att försöka smita iväg. Sedan tog jag några djupa andetag, hoppade ur min bil och började gå mot förödelsen efter den otäcka olyckan. Samtidigt försökte jag komma ihåg vad jag lärt mig under de första hjälpen-kurser jag för (alltför) länge sedan deltagit i och förberedde mig på att försöka göra en insats.

Men jag behövde aldrig ingripa fysiskt. Det fanns redan folk på plats som gav den svårt skadade Audiföraren hjärtmassage. Han hade ingen puls och när polisen lite senare kom till platsen ropades förtvivlat efter en hjärtstartare. Men någon sådan fanns inte i polisbilen. Det ingår tydligen inte i den ordinarie utrustningen, vilket kan tyckas lite märkligt.

De två personer som åkte i Saaben klarade sig betydligt bättre än mannen i Audin. De hade själva tagit sig ut ur bilen och satt på gräset intill den demolerade 9-3:an. Jag snackade lite med dem och de verkade med tanke på omständigheterna vara vid ganska god hälsa.

När ambulansen kommit på plats och allt börjat lugna ned sig startade jag på nytt färden mot Stockholm, men hann bara några kilometer innan det tog stopp igen. Det var fortfarande kö efter den bussolycka som inträffat nästan fyra timmar tidigare!

Varför leddes inte trafiken om redan från början, kan man undra. Då hade både dödsolyckan (Audiföraren avled av sina skador) och milslånga stillastående köer kunnat undvikas.

Slutligen: För er som undrar varför det inte finns några bilder från olyckan är det enkla svaret att jag inte tog några. Då skulle jag känt mig som en hyena...

Efter att i knappt fyra månader rattat omkring i en Volkswagen Up har jag nu tagit klivet upp till min ordinarie långtestbil, Mazda6. Det kändes från början nästan som att byta från årorna i en eka till att manövrera en atlantångare.

Steget från VW:s minsting till långteststallets väl tilltagna och lyxutrustade Mazda är rejält stort – och det gäller inte bara yttermåtten. Tre cylindrar/75 hk har bytts mot fyra cylindrar/192 hk och istället för den spartanska inredningen i lilla Up omges jag numera av väldoftande läder och allsköns modern informationsteknik.

Så även om jag gillade VW Up både högt och rent, så måste jag erkänna att det känns som en vinstlott att få fräsa omkring i Mazdan, åtminstone på de långa landsvägsetapper som utgör den största delen av min körning.

Men när bilen ska baxas på plats i redaktionsgaraget eller krånglas in i någon av storstadens trånga p-fickor – då längtar man tillbaka till

lilla Up...

För några dagar sedan var jag på besök i England och när man kommer dit känns trafiken knasig. Folk kör med ratten på fel sida och lyckas på något vis växla med vänster hand. Dessutom måste de titta åt fel håll i alla korsningar och rondeller. Jag körde en liten stump med en ganska nervös tekniker i sätet bredvid och när jag åkt ett tag började det kännas rätt naturligt.

Jag är nämligen så gammal, att jag tog körkort när vi hade vänstertrafik – fast i Sverige hade vi aldrig högerstyrda bilar. Med en vänsterstyrd bil på vänster sida blev varje omkörning livsfarlig när man måste styra ut i körbanan bredvid och kolla om vägen var klar. Ibland var den inte det. 1966 dog över 1 300 personer i trafiken.  Vi hade ju fri fart då. Jag lyckades trycka upp min Volvo PV i 160 km/tim ibland och det var lika spännande som att vara på tivoli.

Efter 3 september 1967 blev det säkrare att köra om, men då var det ju slut med den fria farten. Även om det gick sakta skedde många olyckor. Folk glömde sig och körde till vänster.

Det kallades "återfall i vänsterbeteende" och det var vad jag gjorde i England häromdagen.

Avbokningar i samband med helger kan ställa till det, exempelvis för den kund som fick en faktura på 1 425 kronor, fördelat på 400 kronor för själva avbokningen och resten av beloppet för kostnader i samband med returer av reservdelar.

Här hade kunden som jag pratat med beställt tid för felsökning och eventuellt kopplingsbyte på fredagen och fått besked om att bilen kunde tas emot redan måndag morgon. Orderbekräftelsen, med enbart angivet "kopplingsbyte", tog kunden del av sent på fredagseftermiddagen och under lördagen bestämde sig kunden för att avboka då kopplingen kändes ok under en provkörning. Trots flera mejl och telefonsamtal både under lördagen och söndagen ansåg sig inte verkstaden ha fått in avbokningen i tid, enligt deras tillämpade regler – därav fakturan.

Jag kontaktade Sveriges Fordonsverkstäders Förening om denna hantering var vanlig och riktig och fick då besked att om en avbokning ska godkännas ska den senast ha kommit in dagen före inlämningstillfället, oavsett helgdag.

Kunden har betalat fakturan, men skickat ärendet vidare till ARN.

Min personliga uppfattning är att en verkstad tydligt måste visa vilka avbokningsregler som gäller och att kunden blir informerad om det. Här måste rutinerna skärpas.

Vet inte svenska bilister att man bara får köra 80 km/tim med släpvagn efter bilen? Det verkar inte så, åtminstone inte att döma av mina upplevelser under en 15-milatripp mellan Stockholm och Arboga.

Tre gånger blev jag omkörd av personbilar med släp, trots att jag själv höll motorvägsfart med en liten aning ”moms”.

Värst av alla körde en VW Passat med ett högt hyrsläp från Statoil efter sig. Föraren höll, enligt min uppskattning, minst 130 km/tim när han dundrade förbi mig i vänsterfilen.

Näst värst var en BMW med ett öppet släp som var lastat med hel trave bräder. I det fallet var farten någonstans strax över 125 km/tim.

Den tredje bil som passerade mig var en Volvo XC70 med en bautastor husvagn efter sig. Uppskattad hastighet: drygt 120 km/tim.

Hugaligen! Tänk om något händer med släpen i de farterna. Man kan också undra hur bränslenotan ser ut efter ett antal mil i racerfart med tunga lass bakom bilen.

Farligt, oekonomiskt och helkorkat är mitt omdöme om det sättet att köra bil på!

Har precis kommit tillbaka från en snabbtripp till München, BMW:s hemstad på jorden.  Uppdraget där vara att göra en första provkörning av den nyss uppdaterade 5-serien, som släpps i Sverige i slutet av augusti.

Tyvärr blev resan delvis en besvikelse. Men det berodde inte på bilarna som sådana. Tvärtom - de var både behagliga, effektiva och trevliga att ratta runt med på vägarna runt den bayerska metropolen.

Däremot hade urvalet klara brister, åtminstone för svenskt vidkommande. Bara två modellversioner fanns att tillgå vid provkörningstillfället. Dels BMW 530d i sedanutförande och dels halvkombin 535i GT, båda med en prislapp som börjar på runt en halv miljon kronor (530d kostar från 481 000 kr och 535i GT har ett grundpris på 534 000 kr). De bilar vi körde var dessutom översållade med extrautrustning, vilket höjer priset med ytterligare en rejäl bunt tusenlappar.   

Lite trist att det alltid ska fläskas på när nya bilar ska visas, tycker jag. För mig skulle det vara betydligt mer matnyttigt om vi fått prova någon av de 5-serieversioner som är bästsäljare i Sverige, exempelvis 520d.

Ännu mer intressant hade varit att få känna den nya instegsmodellen 518d på pulsen. Den drivs av en 2-litersdiesel på 143 hk, har en förbrukning på måttliga 4,5 l/100 km, ett koldioxidutsläpp på 119 g/km och ett grundpris på 351 000 kr (plus 18 900 kr för kombin).

Den hade varit något att skriva hem om…

Dags för test igen. Det blir höstens första för min del. De tre bilar vi plockat ut den här gången är hyperintressanta, i alla fall enligt min åsikt.

Vi låter nya Volkswagen Golf Sportscombi (med namnet lånat från Saab) möta Skoda Octavia Combi i en spännande match i matchen. Båda bilarna har samma drivlina – 150 hk-diesel i kombination med sexstegad DSG-låda.

De gör att de kan jämföras rakt av i flera viktiga avseenden, inte minst när det gäller bränsleförbrukning och ägarekonomi. Frågan är vilken av de båda VW-kusinerna som är mest prisvärd när alla faktorer vägs in? Det ska testlaget göra sitt yttersta för att försöka ta reda på.

Tredje bil i testet är Toyotas första kombi i Golf-klassen sedan 2005, då Corolla försvann. Modellen heter Auris Touring Sports och den är, till skillnad från Golf och Octavia, bensindriven. Men den har förstås en elmotor också - det handlar med andra ord om en hybrid.

Frågan är om den dubbelmotoriserade Auris-kombin kan mäta sig med de båda diesel-konkurrenterna när det gäller förbrukning och övriga kostnader? Även den saken utreds i vårt stora test som publiceras i nummer 13 av papperstidningen. Den kommer i slutet av september, så håll ut!

Det känns ju lite visset att påminna sig själv om att det inte är långt kvar till höst och vinter, särskilt inte om man bor i norra delen av vårt avlånga land.

Varför inte kolla hur det är med vinterdäcken redan nu? Har du tillräckligt mönsterdjup för att köra säkert hela vintern? Ingen punktering eller läckande ventil?

Tre millimeter är visserligen minsta godkända mönsterdjup för däck som får användas när det råder vinterväglag. Men det är just inget annat än lägsta godkända nivå. Greppet har då försämrats markant, särskilt i snömodd och väta. Isgreppet blir också sämre eftersom de mjuka, greppande sajpningarna (skårorna i däcket) delvis försvinner eller blir hårdare.

Plocka fram däcken redan nu, gör rent dem (om det inte gjordes i våras), kolla skicket och byt om det behövs.  Då kanske vi slipper bli ”överraskade” av halka och kan undvika avåkningar på grund av fel däck eller för slitna däck.

I fjol kom första snön 26 oktober och orsakade då de där första förargliga krockarna – summa 28 sammanstötningar och avåkningar. Tack och lov blev ingen allvarligt skadad – då.

Vi ska bli bättre i år!