Nu är jag tillbaka i vardagslunken efter den härliga testveckan i Danmark där vi hade 28 bilmodeller i sammanlagt ett 70-tal varianter att välja mellan.

Jobbarkompisarna har frågat vilken bil jag tyckte bäst om av alla. Porsche Cayman, Jaguar F-Type och Maserati Ghibli får ursäkta men för mig var den häftigaste bilen utan tvekan Tesla Model S.

Att stampa på gaspedalen i Teslan var en upplevelse som går utanpå det mesta i bilväg. Med ett batteripack på 85 kW och en elmotor på 416 hästkrafter (310 kW) gör bilen noll till hundra på 4,4 sekunder! Vridmomentet på 600 Nm utvecklas ju direkt så det känns verkligen som att slungas iväg genom luften med våldsam kraft. Därtill nästan ljudlöst.

Tesla har dessutom den läckraste instrumenteringen av alla nya bilar. Mitt på instrumentpanelen sitter en jättestor skärm, 17 tum, med kristallklar skärpa där man kan styra en massa funktioner (karossens frigångshöjd till exempel) och även titta på nyheterna på Vi Bilägares hemsida om man så vill.

Det känns verkligen som om framtiden hade flyttat in i Teslas stora kupé. För stor är den. Karossen är nära fem meter lång. Elmotorn tar inte stor plats och batterierna ligger under golvet så det finns plats för sju personer, varav två barn på ett bakvänt säte i bagageutrymmet.

I Tesla kände jag mig aldrig orolig för räckvidden. När jag gav mig av på mina provturer visade räckviddsmätaren vanligen över 40 mil. I andra elbilar vågar man knappt trycka på gasen, men Tesla kunde köras fort och hårt och det tål den verkligen – den är mycket välbyggd och vridstyv och det tunga batteriet ger en låg tyngdpunkt. Vore alla elbilar lika roliga, körsäkra och praktiska som Tesla skulle nog fossildriften snart hotas.

Men det är förstås ett aber med Tesla. I Norge – som är Teslas näst största marknad efter USA – kostar billigaste Tesla Model S 563 000 kronor, vilket är 625 000 svenska. Den kommer att bli dyrare i Sverige. Så för mig blir Teslan bara en drömbil som jag hade lyckan att få köra några mil på Jylland.

Jag har tillbringat den senaste veckan i Vi Bilägares ljuslabb. Där har jag suttit med ett antal tänger och flatstift, klämt och kopplat extraljus till vår transformator.

Sedan har det testats minsann. Det svåraste är att justera ljusen optimalt för mätningen. Ljuskäglans topp måste ligga precis efter vägen så att man får ut maximalt möjliga räckvidd. En stor hjälp är att jag kan kolla på ljuskäglan från sidan. Då vet jag om jag lyckats eller måste mäta om. Det är faktiskt lättare att ställa in ljuset när det sitter på bilen. Då vinklar man lysena så som man vill ha dem.

Extraljus betraktas vad jag förstår som en lyx av många bilägare. Bilen är ju utrustad med strålkastare! Ska inte det räcka?

Jo, det kanske det gör om man anpassar hastigheten efter siktsträckan. Men det stora problemet är ju området strax vid sidan av vägen. Och Norden är unikt genom vår förhållandevis glesa trafik, tuffa klimat och vår mängd av vilda djur. Det är inte det första biltillverkare tänker på när billjuset konstrueras!

Kör man ofta i mörker och där trafiken är gles, kan bättre ljus exempelvis rädda oss från att köra på något av våra vilda djur. Och man behöver bra ljus för att snabbt identifiera om det är ett djur som kommer utrusande mot vägen.

Min erfarenhet är att mörkerkörningen blir mindre tröttande och säkrare med bra ljus.

Jag tycker man kan se kostnaden för extraljus som en slags försäkringspremie. Den är trygg att ha.

Moderna bilar klarar allt mer på egen hand och inom bara några år kommer sannolikt den första självkörande bilen. Men redan nu finns en rad smarta system som hjälper föraren att klara allehanda besvärliga manövrer.

Ett exempel är den automatiska parkeringshjälp som allt fler tillverkare erbjuder som tillval för en ganska billig penning - oftast handlar det om några tusenlappar. P-systemen hjälper föraren att ratta in bilen på betydligt trängre fickor än man tror är möjligt.

En perfekt extrautrustning för alla som känner sig lite osäkra på fickparkeringens ädla konst! De mest avancerade systemen hjälper även föraren ut från trånga p-luckor och kan dessutom parkera på p-rutor som befinner sig vinkelrätt mot bilen.

Men vilka tillverkare erbjuder de mest prisvärda p-systemen? Det har jag bestämt mig för att ta reda på och är just nu i färd med att samla in ett antal olika bilar för ett test senare i veckan.

Må bästa p-system vinna!

Jag var på ett seminarium för några dagar sedan, arrangerat av branschorganisationen Bil Sweden, på temat ”vikten av att serva och reparera bilen rätt”. Det är klart att stora mäktiga Bil Sweden är mån om att framföra budskapet att bilen ska servas på auktoriserad märkesverkstad, och med respektive märkes originaldelar och oljor, för att kunden ska känna sig trygg och säker.

De fria och obundna verkstäderna, som gör väl så bra jobb – och oftast till lägre priser – var inte inbjudna till paneldebatten. Jag hoppas att närvarande konsumentvägledare från olika kommuner i landet inte blev helt hjärntvättade.

EU-kommissionen har som bekant slagit fast att fri konkurrens ska råda och att kunden har rätt att vända sig till vilken seriös verkstad som helst, som jobbar med klassade originaldelar, utan att garantierna ska förfalla.

Konkurrens är bra, det tjänar vi konsumenter på i alla lägen.

När man som jag sitter tre kvart i bilköer varje morgon hinner man se många bilar. De fulaste jag vet är BMW X6 och Nissan Micra Cab, men i morse hittade jag ett par till som platsar i bildesignens bottenlista. Först kom jag i kapp en liten bil som liknade en pappkartong som stått ute i oväder.

Jag kollade upp vad det var i bilregistret. Det var en Dacia Logan, sedanmodellen med vanlig bagagehäck. Att någon frivilligt vill betala pengar för något så jämmerligt är en gåta. Bilen ifråga var direktimporterad och dessutom från 2007, så vi riskerar inte att se så många fler. I Sverige har den lilla fulingen aldrig sålts, tack och lov. 2009 gjorde Dacia om designen lite, men någon skönhet har Logan ändå inte blivit.

En stund senare körde jag om en Suzuki X-90. Har den bilen verkligen varit meningen eller är det ett skämt som av misstag hamnat i produktion? Bilen ifråga hade Lettiska nummerskyltar och där går det uppenbarligen att sälja vad som helst.

I morgonköerna såg jag ännu en ovanlig syn; en ny Saab 9-5. Den var vit och jag kom osökt att tänka på Moby Dick, den vita valen.

Vi fick testköra tre nya däck från Continental häromdagen. Det var för övrigt en av de mest tekniskt avancerade upplägg på en provkörning som jag någonsin varit med om.

Vi fick bland annat köra ett jämförande bränsletest på avstängd landsväg, där vi med sanslös noggrannhet fick fram bränsleförbrukningen för ett lättrullande Ecodäck jämfört med ett prestandadäck byggt för bästa grepp på vått och torrt.

Våra egna körningar visade på en genomsnittlig skillnad av 5,83 l/100 km för ecodäcket mot 6,25 l/100 km för prestandadäcket.

Vid körning på våt handling var skillnaderna inte uppseendeväckande. Ecodäcket hade acceptabla egenskaper, även om prestandadäcket naturligtvis gick fortare. Men det kanske finns en gräns för hur mycket säkerhet får kosta för miljön.

Det går säkert att göra en bil som klarar att blåsa in i en bergvägg med 150 knyck utan att någon dör. Men hur mycket skulle den kosta? I drift och för miljön.

De partiklar som dubbdäcken river upp är mycket hälsovådliga visar en färsk forskarrapport, där mätningarna gjorts längs med Hornsgatan på Söder i Stockholm där det också varit dubbdäckförbud i vinter.

Jag fick nyligen ett samtal från Seppo Kaijaniemi i Upplands Väsby som gjort en egen liten privat undersökning, och som är tankeväckande.

När han vid däckskiftet med en skruvmejsel pillade bort allt singelgrus som kilat sig fast i däckens gummimönster under en hel vinter blev det ett par ansenliga högar, 700 gram från framdäcken och 400 gram från bakdäcken.

Med andra ord, det kanske inte bara är dubbarna som är boven i dramat, utan kombinationen med sylvass stenkross, som liksom förr i tiden gav gruvarbetarna stenlunga.

Hur som helst, de fastkilade stenarna i vinterdäcken, har vållat bilägarna många timmars pillerarbete de senaste veckorna. 

I morgon, onsdag, har Saabfabriken i Trollhättan stått stilla i fem veckor. Men nu börjar räddningspengarna rulla in; cirka 90 miljoner euro är på väg från EIB, Hawtai och fonden Gemini. Jag hoppas att det inte kommer några käppar i hjulen utan att produktionen kommer igång igen.

Det verkar som om Saab än en gång kan resa sig på nio! Plötsligt finns det flera villiga investerare. Med en kinesisk intressent i bakgrunden ser framtiden ljusare ut än på länge. Kan Saab ta sig in på Kinamarknaden, är möjligheterna att växa och tjäna pengar nästan obegränsade. I Kina har namnet Saab ingen krisstämpel som får köparna att skygga. Där kan Saab kanske bygga upp ett solitt premiumrykte.

Får Saab leva vidare och utvecklas i Trollhättan, kommer vi säkert att få se en del väldigt intressanta bilar.  9-5 och 9-4X är dessvärre modeller som tvingats fram av GM:s direktörer i Detroit och inte de bilar som Saabs folk själva skulle ha velat utveckla. Men nya 9-3 blir annorlunda. Det blir en genuin Saab och de som har sett den är övertygade.

Jag har fått ett mail med en liten beskrivning från ett ögonvittne i Trollhättefabriken:

”Det blir en halvkombi, en återgång till Saabs tradition. Jämfört med dagens 9-3 blir midjelinjen högre, bakrutan sluttar mindre och bakstammen är ganska hög. Den påminner lite om Ford Focus II och liknar en griskulting!”

Vad ska vi tro om det? Jag vet i alla fall att Saabs tekniker är väldigt stolta och lovar att nya 9-3 ska bli en bil som förbluffar världen. Det kanske man inte gör med en grisprofil, men min uppgiftslämnare kan ju ha sett bilen ur en synnerligen ogynnsam vinkel.

Om något år vet vi vad Saab 9-3 liknar. Låt oss hålla tummarna för att det finns pengar till att förverkliga bilen!

När avtalet mellan Saab och Hawtai presenterades förra veckan skrev jag att Victor Muller verkar komma längre och längre bort från verkligheten.

Nu verkar verkligheten ha hunnit ikapp Muller – än en gång. Den tenderar att göra det lite då och då. Avtalet mellan Hawtai och Saab har rivits upp och är det någon som egentligen är förvånad?

Saabs förtroende på marknaden är lågt, bland alla inblandade parter. Victor Mullers förtroende är obefintligt. Han flänger runt jordklotet mest hela tiden medan fabriken i Trollhättan står stilla.

Än är han i Kina och jagar pengar, än i USA och presenterar en ny Saab (9-4X). Eller så är det någon bilmässa nånstans. Överallt samma försäkringar om att allt kommer att ordna sig.

När de första reaktionerna på att fabriken stod stilla kom och frågor restes ställde han sig helt oförstående till oron. ”En liten förkylning och hela Sverige stannar”, var hans irriterade kommentar. Nu har fabriken stått stilla sex veckor.

När avtalet med Hawtai presenterades sa han att han och Hawtais vd hade funnit varandra direkt. Två bröder. En vecka senare är brödraskapet över.

Det där är bara två exempel.

Två frågor och två svar:

1. Har Muller goda avsikter? Svar: ja.
2. Är Muller seriös? Svar: nej.

Tidigare kinesiska förhandlingspartners säger sig nu ha blivit förda bakom ljuset av Victor Muller. Allt fler kommer fram till att det inte går att lita på karl´n.

Jag tror att när Cirkus Muller bjudit på sitt sista nummer och föreställningarna ska sammanfattas så kommer vi alla att häpna över att något så osannolikt kunde inträffa och pågå så länge.

Jag var på bilträff i Borås förra helgen. Tidningen Klassiker arrangerade Träffpunkt 70 för tredje året och 270 stycken 70-talsbilar (nåja, riktigt alla var inte från rätt årtionde) mötte upp.

1. Årets tema var brunt och det fanns det ju många Saabar som var då. Men det var inte en brun utan en gul Saab som fångade min uppmärksamhet. Närmare bestämt en Sonett III från 1972. Ägare är Stig och Gun Bergqvist i Vänersborg. Notera den användarvänliga placeringen av tanklocket.

2. Bakluckeloppis är ju ingen ovanlig företeelse men ägarna av en VW 1600 TLE -73, Joakim Rosenholm, Värnamo och Stefan Ingvarsson, Rydaholm, vände på konceptet och körde med framluckeloppis i stället.

3. Ford Anglia -62, sååå klassisk. Det går inte att se sig mätt på denna osthyvel.

4. Nog har Saab Sonett en lång motorhuv men när en Lincoln Continental -73 parkerade intill så stod det klart att det finns längre – och bredare.

5-6. Mercedes Benz 220 S Cabriolet, -56. Overkligt vacker och därtill utrustad med en av bilvärldens läckraste rattar. Nypriset 1956 var 30 000 kronor och endast tio stycken såldes fram till 1960. Lycklig ägare är Jörgen Ryhd, Borås.

Mer om Träffpunkt 70 kan du läsa på www.klassiker.nu. Och missa för all del inte att köpa tidningen Klassiker, den är tveklöst bäst på klassiker.

Så har jag till slut fått min guldklocka. Den är väldigt snygg. Jag tittar på armen och har lite svårt att förstå, att jag jobbat mer än 25 år på Vi Bilägare. Snacka om att tiden har flugit iväg! Men så är det, tiden går fort när man har roligt. Och roligt har vi nästan jämt på redaktionen.

Under mina 25 år som journalist på Vi Bilägare har utvecklingen inom bilvärlden skenat. När jag började hade till exempel snacket om bilsäkerhet precis kommit igång. Vi gjorde några egna krocktester tillsammans med Folksam och Statens Väg- och Transportforskningsinstitut för att visa på hur farliga dåtidens bilar kunde vara. I dag har Euro NCAP krocktestat runt 400 bilmodeller och kravet på hög säkerhet är självklart.

Katalysator, krockkuddar, hybridteknik... det fanns inte när jag började skriva för Vi Bilägare. Jag var med och provade de första ESP-systemen på BMW:s provbana nångång på 80-talet. Sen var jag också med och nästan välte med Mercedes A-klass, dramat som blev första steget mot ESP i alla bilar.

Jag har provkört uppåt ett hundratal nya bilar nästan varje år. Det blir... många. Ofta får jag frågan vilken som är min favoritbil. Det säger jag inte!

25 år är ett kvarts sekel. Hemska tanke! Nu kanske jag borde börja fundera på, om det inte är dags att bli vuxen och sluta leka.

Jag skrev nyligen om brist på kundvård och brustna fjädrar hos BMW. Fjäderbrott är en trafiksäkerhetsrelaterad åkomma och här borde återförsäljarna/tillverkarna vara mer frikostiga med goodwill när garantierna gått ut.

Heder åt Citroën som fastställt att fjädrarna till C3 på bilar från 2004 till 1 januari 2009 inte håller förväntad produktkvalitet, och därmed ska omfattas av ett förlängt åtagande. Citroën tog också en brusten fjäder på en C4 -07/2 000 mil som goodwill, men inte med motiveringen om produktrelaterad kvalitetsmiss, utan mer för att körsträckan var extremt låg.

Däremot finns det all anledning för Citroën-kunderna att uppmärksamma märkesverkstäderna om goodwill. Den här kunden fick sin faktura annullerad först i efterhand, sedan det på nytt visat sig att verkstaden missat Citroëns officiella goodwillpolicy.

Första bilden visar händig fotograf. Nu ska den senaste uppfinningen testas. En smal bro, en bilkaravan och en bild tagen i fart två meter utanför broräcket med strömmande vatten tio meter ner. 

Resultatet får du en fingervisning av på andra bilden och kommer i Vi Bilägare nr 2.

Hur det gick till? Na, det är lite hemligt än så länge. Hammarsjö har inte hunnit ta patent på konstruktionen.

Men det blev bra och alla var glada utom mannen i en Audi Avant som var tvungen att vänta ett par minuter innan vi var klara och det var fritt fram på bron. Han var faktiskt en riktigt sur jämte när han passerade oss.

Ena stunden kan man inte betala ut de anställdas löner. Leverantörerna knackar på hos Kronofogden med obetalda räkningar i handen. Fabriken står stilla.

Då presenterar Saab en plan för tre helt nya modeller, en investering i mångmiljardklassen, ett projekt som sträcker sig över flera år. Kina kommer till undsättning.

Affären är i grund och botten ett positivt besked för företagets långsiktiga framtid. Men i dag känns den framtiden väldigt avlägsen. När ska Muller nypa sig i armen och vakna?

Och som alltid med Saab finns en hake: kinesiska myndigheter måste godkänna affären, samma beslutsfattare som också ska ta hänsyn till industrins rejäla överetablering. Kommer man att imponeras av alla röda siffror i bokföringen, de låga försäljningsvolymerna, den oklara ägarbilden och alla låneskulder? Tillåt mig tvivla.

Jag fortsätter att hålla tummarna för Saab och svensk bilindustri. Men låt oss återigen konstatera att företaget har en lång, minst sagt snårig resa framför sig.