Nej, vi har inte blivit omkörda (bilden). Tvärtom, vi är på väg att köra ikapp en bil på Interstate 61 norr om Clarkdale i Mississippi. Hastighetsgränsen är 65 miles/hour, vägen är spikrak ända in i evigheten.

I vänsterfilen, omkörningsfilen som vi kallar det i Sverige, ligger bilen på bilden och tuffar på i ungefär 55 miles/hour.

Det är egentligen obegripligt varför. Okej för att det är tillåtet att köra om på höger sida i USA men som svensk måste man göra våld på sig själv för att verkligen göra det.

Även i USA har en del delstater insett fördelen med att långsammare trafik ligger i högerfilen och det finns till och med skyltar som påbjuder det. Men det struntade damen bakom ratten i den här bilen i.

Jag bet ihop och körde om på höger sida.

Det är rätt mycket Elvis Presley i Memphis. Han står staty i Welcome Center liksom BB King.

Den senare kallas "King of blues" och Elvis förstås "King of Rock´n Roll".

Amerikanerna är mycket för att haussa sina hjältar; är dom inte "King", så är dom "Boss", eller "Legend" eller "Queen".

En dam i touring-sällskapet undrade stillsamt inför Elvis-statyn vad Michael Jackson skulle kallas.

"Everybody seems to be some kind of a king", som hon uttryckte det.

Jag har ju förstått att en del är väldigt känsliga för minsta form av kritik mot någonting över huvud taget i USA.

Men jag sticker ändå fram hakan och säger att det finns gott om turistfällor här. En av de värsta besökte jag i Memphis i går, onsdag: Sun Studio på Marshall Avenue.

För något år sen, har jag hört, ingick en titt in i studion vid alla besök. Nu kommer man in i en butik fylld med krims-krams och sen ska det köas och betalas och gås på led för att se studion där Elvis med flera spelade in sina första skivor.

Det var verkligen en känsla av att månglarna hade intagit templet.

Det finns en restaurangkedja i USA som heter Ruby Tuesday. Rolling Stones har spelat in en låt med den titeln.

Men vad betyder det? Jag frågade den unga servitrisen på Ruby Tuesday. Hon svarade::

- Namnet kommer från en sång.

- Ja, men vad betyder uttrycket?

- Sången heter så.

Man kan svara "God dag yxskaft" på flera sätt.

I Sverige har vi cykelbilen Fantom. I USA har dom utrustat den med motor och kallar den dwarfcar.

Jason på bilden kör tävlingar med sin dwarfcar som har en 1200-kubiks motor från en Kawasaki ZRX.

- Den toppar kring 100 miles/hour, säger han.

Det är 160 km/tim och vore något för Fantom-förarna i Sverige att bita i.

Jag träffade på Jason och hans bil tio mil norr om Chicago. Han ville verkligen vara med på bild. Dessutom ville han att jag skulle köpa den.

- Vi har lagt ner 10 000 dollar på den, du får den för 4 800.

Det var ett frestande erbjudande.

Joanna Connor Band från Chicago spelade på bluesklubben Buddy Guy´s Legends i går kväll.

Vi kom dit kl 21.25 och Joanna drog i gång exakt på minuten när hon skulle, halv tio.

Hon och hennes band satte högsta fart från början och körde ett set på 1,5 timme med rockig blues. I pausen satt hon och signerade skivor och pratade och skrattade med gästerna.

Jag tycker att många svenska band har en del att lära av de amerikanska bandens disciplin, respekt och tillgänglighet för publiken. De verkar för övrigt verkligen tycka att det är roligt.

En som inte ägnade någon tid åt att lyssna på Joanna var legenden själv, Buddy Guy. Han satt i baren och såg på TV; det var ju All Star Game i baseball i USA i går.

När TV-matchen var slut skrev han några autografer och försvann ut bakvägen.

Jag hade hoppats att han skulle hoppa in och dra några låtar med det skickliga bandet men där blev det tji.

Det går att få en wienerschnitzel i Chicago också. Anrika The Berghoff ser ut som en tysk-österrikisk tyrolerrestaurang och akustiken är likadan. Menyn innehåller många tyska specialiteter och listan över ölsorter är längre än på vanliga amerikanska krogar.

Men när det kommer till betalning så är det väldigt amerikanskt. Jag blir inte klok på hur det systemet funkar men har förstått att gästen har ett särskilt ansvar för servitörernas försörjning.

Jag gav tre-fyra dollar i dricks på notan och då kom servitören tillbaka och sa att dricks inte ingick i summan. Han ansåg att mitt påslag var så litet att det inte kunde räknas alls.

Dricks-systemet verkar i alla fall inte fungera som i Sverige att man ger extra om man tycker att maten smakat bra. Här kan den vara usel men servitören ska ändå ha dricks för att han burit fram den.

Jag uppfattade tyvärr inte namnet på killen på bilden men han är gitarrist i J W William and CHI-Town Hustlers, ett Chicagoband med basisten William som kapellmästare.

Keps-killen är något så ovanligt som japansk bluesgitarrist i Chicago och har är ruggigt bra. Jag såg och hörde honom och bandet på Blue Chicago i går kväll och det var en sån där magisk upplevelse som man kan få vara med om vid sällsynta tillfällen.

In på bluesklubben kom en äldre man, elegant klädd i hatt och med snygga boots. Han slog sig ner strax framför scenen och efter några låtar ytterligare sa japanen att det var hans läromästare och mentor som anlänt. Namnet var James Wheeler och kunde inte han tänka sig att spela ett par låtar med bandet?

Jodå, den äldre mannen gick upp på scenen, krängde på sig japanens gitarr och sen var det feeling för hela slanten så att man fick rysningar.

Ett mycket bra sätt att lära känna Chicagos arkitektur lite närmare är att ta en guidad båttur på Chicago river. Det finns massor att se och med en kunnig guide blir det en fascinerande upplevelse under 1,5 timme.

Chicago utplånades mer eller mindre i en storbrand år 1871 när hela stan bestod av träbyggnader och träbroar. Nu är det stål, betong, glas och marmor som gäller. Och det växer hela tiden fram nya skyskrapor.

Senaste projektet, Chicago Spire som ska bli 2000 fot högt (det är väl ungefär 700 meter) har blivit försenat på grund av att pengarna tog slut. Men nu är grundjobbet igång igen och byggnadens takvåning (penthouse) är redan såld - för 40 billion (miljarder) dollar. Jag måste ha hört fel; den kvinnliga guiden sa nog "four billion dollar", vilket skulle göra 32 000 miljoner svenska kronor.

Det kan man kalla ett skyhögt pris.

Pegans tank rymmer 50 liter. Nyss visade mätaren på drygt halv tank kvar. Nu är den helt plötsligt nere på kvarts tank. Med hjälp av trippmätaren kan vi dock dra slutsatsen att vi bör ha bränsle för åtminstone tio mil till.  

Därför behövdes det ingen stand in när biljaktsscenerna till Beck-filmen I stormens öga skulle tas i Stockholm.

Trafikforskaren, docent Jörgen Lundälv, har tidigare riktat kritik mot brister i utbildningen av poliser till bilförare. I en debattartikel  här på vibilagare.se menar han att nivån på körskickligheten hos polisen är så låg, att förarna inte ens förmår att parkera bilen i polisgaraget utan att skada den. Än mindre klarar de biljakter.

Det förstnämnda är kanske att ta i men nog har Lundälv en poäng i att biljakter är en lek med döden. Om de dessutom handlar om sönderstressade bovar och oskickliga förföljare så är det utan tvekan allmänfarligt.

 

Från Volvo till Saab, Toyota till Ford, Peugeot till Fiat, Volkswagen till ... Otänkbara byten för många. Jag tror inte att märkestrohet bara gäller svenska bilägare, verkligen inte.

Det ska mycket till innan de flesta bilägare byter märke. Om det inte handlar om tjänstebilar förstås.

Vad riktig märkeslojalitet betyder har vi fått känna på åtskilliga gånger här på Vi Bilägare. "Fel" testresultat har ibland inneburit beskyllningar om att vi är mutade eller att vi helt enkelt inte begriper någonting.

För egen del har favoritmärket varierat genom åren. Ett tag var jag till exempel helsåld på Vauxhall Victor.

Nu ska jag göra en ny tvärvändning men den här gången handlar det om  datorer, apparater med om möjligt ännu större märkeslojalitet än bilar.

Jag har alltid haft PC men den ska bytas mot en privat Mac. Bägge lägren verkar ha insnöade anhängare med mest nördiga är nog tveklöst Mac-användarna (jag har i alla fall aldrig hört talas om någon som gått från Mac till PC). Nu är det upp till bevis.