Måndag. Ny vecka – och ett nytt test. Den här gången är det tre bilar från VW-koncernen som ska nagelfaras och i samtliga fall börjar modellbeteckningarna på ”All…”.   

Skodas nya fyrhjulsdrivna skogsmullemodell heter Superb Alldrive. VW:s motsvarighet går under namnet Passat Alltrack och Audi har döpt sin terrängkombi till A6 Allroad. Alla tre bilarna är byggda enligt samma koncept, men har tre helt olika prislappar.

Audin är i särklass dyrast och kostar i grundutförande drygt 160 000 kronor mer än Skodan – och mitt emellan dem hamnar Passat Alltrack. Frågan är vilken av bilarna som ger mest för pengarna.

Är Audins kraftfulla V6-diesel och utsökta åkkomfort värd alla extra slantar, eller är det Skodas mer bruksinriktade Alldrive-modell som är det rätta valet? Det kan förstås också vara så att lagom är bäst. I så fall är det Passaten som tar hem testsegern.

Fast om detta vet jag i skrivande stund inte ett smack, eftersom vi ännu inte hunnit ut på vägarna med de tre koncernkusinerna. Det enda vi hittills hunnit med är att mäta kupé- och bagageutrymmen.

Och när det handlar om effektiv lastkapacitet kan vi redan nu avslöja att dyrast är långtifrån bäst, särskilt inte när det handlar om att sluka drickabackar. I den grenen är den nästan fem meter långa Audin en klar förlorare, i första hand på grund av det starkt sluttande bakpartiet.

Men A6 Allroad har med all säkerhet en rad andra egenskaper som kan kompensera det tveksamt disponerade kombiutrymmet. Det är dock något vi får återkomma till när granskningen av bilarna är helt klar och vi har vaskat fram en vinnare.

Kolla i papperstidningen i slutet av oktober - där får du reda på hur det gick i ”kusintestet”! 

Jag sitter med listor framför mig och funderar på vad jag ska välja ut. Vilket kul problem!

Det handlar alltså om bilsalongen i Paris som öppnar på torsdag. Alla stora biltillverkare kommer rustade till tänderna med nyheter och det lär bli hektiskt att hinna runt till alla avtäckningar. Som tur är har presskonferenserna lagts ihop hall för hall så man slipper åtminstone springa kors och tvärs. De sju mässhallarna ligger i ett jättestort område nära Porte de Versailles i sydvästra delen av stan.

Men att sitta av varje presskonferens går inte. Det hålls en varje kvart från halv åtta på morgonen till sju på kvällen – 40 stycken. Jag har prickat för elva och ska bland annat lyssna på vad Opelcheferna tänker göra för att övervinna krisen och sen går jag väl till Volkswagen för att få ta del av mer optimistiska tongångar.

Mellan sittningarna måste jag hinna se några bilar. Visserligen har vi haft bilder på många av de stora nyheterna men det är en sak att se en bil på bild, en helt annan att se den i verkligheten och kunna kliva in i den. Jag är förstås väldigt nyfiken på nya Golf men det finns många andra bilar som jag vill titta närmare på. Volvo XC40, förstås, men också BMW:s lilla konceptbil Active Tourer med framhjulsdrift. Sen finns det en del nya roliga små-SUV:ar och antagligen en uppsjö mer eller mindre kloka koncept. Jag lär inte få svårt att fylla de närmaste dagarna!

Nu styr vi stäven mot Danmark och årets stora sammandragning av kandidaterna till titeln Årets Bil. I den lilla byn Tannis i danska Skagen ska jag under den närmaste veckan titta närmare på ett 30-tal modeller. Paradiset för en bildåre! Följ mig på Twitter, @TommyWahlstrom, för kontinuerliga rapporter från arbetet!

Inom motorjournalistiken tar ofta de till synes enklaste övningar längst tid. Fotografering är ett sådant exempel. Vid Årets Bils årliga stora biltest i Tannisby, Danmark, ingår det att ta en samlingsbild av alla kandidater på stranden. Det kan ju förefalla enkelt att bara parkera 31 bilar men det blir ganska komplicerat när alla bilar ska synas och färgerna ska koordineras.

Vi höll på närmare två timmar innan vi lyckats få till det så snyggt som du ser här på bilden. Annars snurrar arbetet på här i Tannis. Jag har kört igenom alla kandidaterna en gång och fortsätter nu att fördjupa mig i de intressantaste.

Till min hjälp har jag Marianne Sterner som kommer att köra vårt omtalade undanmanöverprov så snart vädret tillåter och Mikael Schultz som ska ägna dagen som assistent åt fotograf Simon Hamelius.

Själv ska jag göra ytterligare några filmer tillsammans med videoreporter Fredrik Nyblad. Resultatet av det arbetet kommer du snart att kunna ta del av här på vibilagare.se (här är en film från fotograferingen av bilarna).

Vilken vecka jag lämnat bakom mig! Jag har kört merparten av 68 splitter nya bilar av 29 olika modeller. Det har skett i Danmark, där jag varit assistent till min efterträdare i Årets Bil-juryn, Tommy Wahlström.

Mitt jobb var bland annat att köra undanmanöver med alla bilar. Varje bil kördes minst fyra gånger genom konbanan – det blev sådär 120 vändor med fyra hårda svängar – närmare 500 raska rattvridningar! Det klarades av under en halv dag och konstigt nog hade jag inte träningsvärk i armarna efteråt.

I år får jag inte rösta. Det känns konstigt för jag har varit med och utsett Årets Bil 26 gånger. Nu är jag för gammal för att vara med i juryn – man åker ut när man fyller 65. Men jag har förstås inte kunnat låta bli att fundera på HUR jag skulle rösta om jag fick.

Jag tycker man ska premiera användbara innovationer och då ligger Ford B-Max bra till. Den är extremt lätt att kliva in i eftersom den saknar mittstolpar. Dessutom drivs den av små pigga och snåla trecylindriga motorer.

Även Volvo V40 skulle få höga poäng av mig för sin fotgängarairbag och sina skojiga instrument. Den hejdlösa körglädjen hos Toyota GT86/Subaru BRZ skulle jag också vilja belöna. Om jag fick välja en bil för sina allmänt härliga egenskaper blev det BMW 3-serien och skulle jag utse årets familjebil blev det Fiat 500L, ful men kul, speciellt med en smattrande tvåcylindrig motor.

VW Golf har blivit större men lättare och den nya tekniska basen gör nog bilarna från koncernen ändå bättre. Den får poäng! Jag skulle nog också ge en pinne åt Opel Adam. Inte för att den är så kul att köra, men den går att förändra med paneler, klädslar och färger så att alla Adam-ägare kan bygga ihop sin egna, unika bil.

Hoppsan! Är det redan sju bilar? Fler får inte komma till final. Men jag har ju flera favoriter…

Det är nog tur att det är Tommy som sitter i juryn. Vilka bilar han gillar bäst får vi veta i slutet av december. Vilken tycker du ska bli Årets Bil 2013?
 

Har just avverkat första långturen med långteststallets framtidsbil, Opel Ampera. Jag startade från redaktionen med fullt batteri och klarade knappt sex mil på enbart elström. Sedan gick bilen över på bensin och när jag efter 25 mil hade kom till fram till målet - min andra hemstad Karlskoga - visade färddatorn ett snitt på 5,1 l/100 km.

Snålt så klart, men ändå skyhögt mycket mer än vad den suveränt funktionella Opeln kan prestera med "rätt" förare. Den som bara ett par mil till jobbet – och sjyssta laddningsmöjligheter – klarar sig utan fossilt bränsle i princip hur länge som helst.

Då funkar Amperan som vilken elbil som helst. Samtidigt finns tryggheten att komma vidare om batteriet av någon anledning skulle tömmas. Genialt, enligt min mening.

Annars är ju räckviddsångesten den stora nackdelen med elbilarna. Tänk att bli stående på Essingeleden i värsta rusningstrafiken med en strömlös bil. Då återstår bara att ringa bärgare; det går ju inte promenera till närmaste mack och köpa sig en dunk elström...

Tyvärr passar min personliga körprofil inte riktigt in på den el-/bensindrivna Opeln. Veckopendlingen mellan huvudstaden och Karlskoga kommer att knäcka den deklarerade förbrukningen - som anges till ca 1,6 l/100 km – och det med råge.

Men det är ett pris som Amperan får betala för att vara med i Vi Bilägares långteststall. Där är vi fem förare med ganska olika transportbehov som använder bilarna. Ungefär som svenska folket, med andra ord.

Fast så länge jag kör omkring i stadstrafik, och lite till, kan jag i alla fall åka helt ljudlöst och utsläppsfritt med Amperan och det känns jäkligt coolt. Sedan gäller det förstås att elströmmen är producerad på ett vettigt sätt. Med importerad el från ett kolkraftverk blir miljövinsten inte direkt optimal, om man ser det i ett lite större perspektiv.

Men trots att Opeln inte är hundraprocentig för mina behov måste jag erkänna att jag gillar Amperan, både högt och rent. Den är i mina ögon en fantastiskt smart och miljöeffektiv bil.

Synd bara att priset gör den till en omöjlighet för en stor del av de svenska bilköparna...

På hemväg från semester en vecka flög jag från Nice till Stockholm Arlanda. Det klarades av på 2 timmar och 30 minuter.

Fredag eftermiddag innebar som vanligt kaos i Stockholmstrafiken. Det var en lång trögt flytande kö in till Stockholm! Det vill säga till Norrtull dit all trafik korkat nog måste in även om man ska fortsätta söderut.

Radio Stockholm rapporterade om stillastående bilar, kökrockar och alla möjliga andra problem. Det var likadant på alla in och utfarter. När jag väl var hemma hade bilresan, cirka åtta mil, tagit 2 timmar och 40 minuter. Det gick snabbare att resa från Nice till Stockholm än från Arlanda ut till Värmdö.

Bussarna på semesterorten i Frankrike är försedda med stora skärmar som anger nästa hållplats och vid hållplatserna finns också displayer som talade om när nästa buss anländer och vilken linje. En bussresa kostar en euro och ett årskort 200 euro.

I Stockholm låter politikerna bygga ut, förtäta och låta huvudstaden växa med ett Malmö vart tionde år, samtidigt som man snarare plockar bort körfält inne i staden och underlåter att bygga ut såväl vägar, tunnelbana som annan kollektivtrafik.

Men vad kostar dessa köer i både i förlorad tid och i försämrad miljö? Det är nog bra att ordna bättre framkomlighet per cykel men det lär inte lösa Stockholms allt mer växande trafikkaos. Är våra politiker handlingsförlamade? Eller är det tänkt att alla transporter ske med paketcykel framöver?

Jag har varit hundvakt en vecka. Jycken har varit med mig på jobbet. Varje lunch stoppar jag handskar och två svarta plastpåsar i fickan och tar bilen ut till ett skogsområde för att rasta vovven.

Volkswagens partaj här i Genève, där koncernen presenterar alla sina nyheter, innehöll både högt och lågt.

Jag tyckte det var väldigt spännande att se den extremt snåla XL1, med en deklarerade förbrukning på under 1 liter på 10 mil. Minst 250 bilar ska byggas men ingen säger ännu något om priset. På onsdag ska jag få köra den och jag ser mycket fram mot det. Nyspännande teknik med ett syfte, sånt går jag igång på.

I andra änden av skalan hittar vi en Bugatti som någon klottrat på. Ja, jag vet att det är nåt slags konstprojekt men det blir inte roligare för det.

Apropå trist tycker jag att Seat kunnat hitta en annan kanske lite mer spännande inspirationskälla för designen av nya Leon 3-d än... Audi A3!

Torkarbladsbytet för 1 700 kronor på vår förra långtestbil Opel Astra har förståeligt nog väckt reaktioner. I sammanhanget har vi också blivit idiotförklarade med kommentarer som att ”det bara är knäppskallar som går på det” eller ”betalar man 1 700 kr för torkarblad så bör man få en förmyndare”.  Flera anser att ”Vi Bilägare har blivit blåsta”.

Vi kan tycka vad som helst om den saken, men är det någon som ska ställas i skamvrån så är det Svenska Bil i Stockholm. Hela vitsen med att ha ett långteststall är ju att Vi Bilägare som namnet antyder ikläder sig ägarrollen.  Vi är enda tidning i landet som äger våra egna testbilar, för närvarande 13 bilar till antalet.

Det betyder att vi har full koll på alla utgifter som bilägandet för med sig för just de här exemplaren. I långtestandet ingår naturligtvis konsumentgranskningen hos verkstäder och vad vi får betala. Vad kan vara mer konsumentmässigt än att öppet redovisa vad en faktura från Svenska Bil stannar på? Det sätter ju också fart på debatten, och det leder förhoppningsvis också till att verkstäder och återförsäljare får sig en och annan nyttig tankeställare.

Vår rapportering bygger också på att vi försöker att vara så anonyma som möjligt när de äldre testbilarna, eventuellt med utgångna garantier, ska ses över. Vi byter också ofta verkstad, för att få uppfattningar om hur kundvård och priser skiljer sig åt.

Ingen kan väl ändå påstå att Vi Bilägare hamnade i någon ”gräddfil” vid senaste besöket hos Svenska Bil…

Första delen av Vi Bilägares däcktest som publiceras i höst är precis avklarad. Resan upp till testbanan utanför Ivalo blev en pärs värre än någonsin – rykande snöstorm och tjockt med snö när snösvängen inte hann med vårt avlånga land.

Men vi kom på plats och började jobbet för en vecka sedan. Det var vådligt kallt om nätterna, under trettio minus i bland. Men tack och lov hade vi sol gömd av tunna molnflak som gjorde testtemperaturen mer rimlig och konstant.

Vi körde de flesta testerna med Volvo V40, T5 och D2, men använde också en V70.

Det här jobbet är något helt annat än att sitta och nöta byxbaken framför datorn på redaktionen. Visserligen sitter vi många timmar bakom ratten. Men man springer också en hel del ute, kollar is, temperatur på underlaget och däck. Och är anteckningarna klara så hjälper man förstås till att byta till nästa testomgång.

Allt gick bra. Ingen körde av, bara touchade snödrivorna då och då. Och all utrustning fungerade perfekt. Däremot var alla fullständigt utschasade på kvällskvisten.  Däcktestande är hektiskt men verkligen roligt och intressant. Så det kändes riktigt bra att vrida hjulen söderut och börja den långa körningen hemåt – tack och lov i betydligt bättre väder än vid uppfärden!

Nu är våra kära Stockholmspolitiker igång och oroar sig för vår hälsa igen. Det är för många partiklar i luften. Trots den tuffa vintern med snö och is är det dubbdäckens fel.

Det gäller att skynda sig att peka ut boven eftersom dubbdäcken måste av bilen 15 april – om det inte råder vinterväglag. Ett utvidgat förbud mot dubbdäck har diskuterats.  Men avgifter är naturligtvis bättre. Då får man ju in mer pengar också.

Vad vi däremot får svälja ner, eller snarare andas in, är partiklarna i tunnelbanan. Där har man för många år sedan konstaterat mycket höga nivåer av partiklar.  På vissa platser och tider är nivåerna till och med betydligt högre än på de utpekade farliga gatorna.

Fotograf Lennart Nilsson, ni vet han som visat barn i mammas mage, och ett forskargrupp från Karolinska skrev i DN för åtta år sedan att tunnelbanepartiklarna är mycket mer potenta att skada cellernas DNA än annan förorenad luft.

På senare år har det blivit ganska tyst om partiklarna i tunnelbanan. Den allmänna uppfattningen tycks vara att mer forskning behövs. Tunnelbanepartiklarna är av annan sammansättning och innehåller mer metall och bromsdamm.

Det kanske är dags att klargöra vilket som är värst – partiklarna som tiotusentals stockholmare utsätts för i tunnelbanan eller tillskottet av partiklar på gatorna från dubbdäck - och hur man ska komma tillrätta med problemen?

Vi kanske kan förbjuda stålhjul på tunnelbanevagnarna? Eller förbjuda bromsband? Eller lägga avgifter på stålhjul och bromsband?

Första maj kan bjuda på det ena eller det andra, exempelvis bandet Hillstreet utanför ICA i Lindesberg, med röda fanor och Blå Tågets/Ebba Gröns klassiker ”Staten och Kapitalet”. Några mil därifrån, i Fellingsbro, samlades betydligt fler åhörare, eller ska vi säga åskådare, när Harley Davidson-sponsrade Rydell & Quick framträdde. Scenen var också den rätta, den nionde upplagan av Fellingsbro Motordag.

Jag var här även förra året och kan bara konstatera att gammelbilsintresset, eller snarare motorfordonsintresset, är en växande folkrörelse. Här fanns allt till beskådande, från välputsade jänkebilar till eleganta engelska klassiker, rosträddade japanska 70-talare, Lennart Garvins Batmobilbygge, brandbilar, traktorer och självklart hojar i långa rader. Mer än 600 utställare och tusentals åskådare mötte upp.

Fellingsbro Motordag är ett säkert vårtecken, ett startskott för den säsong som följer.

Den senaste veckan har jag tillryggalagt sisådär 100 mil i den nya kombivarianten av Renault Clio, som lyder under beteckningen Sport Tourer. En trevlig bil i många avseenden. Tillräckligt stor för många kombispekulanter. Men inte utan brister.

I nästa nummer av papperstidningen, som utkommer 28 maj, är en provkörningsrapport att vänta. Prenumeranter får tidningen en vecka tidigare.

En sak som slog mig under dagarna med den franska småbilskombin var den totala konsensus som tycktes råda kring bilens formgivning. När designen kom på tal gjorde i princip alla betraktare både tummen upp och nickade gillande.

Att formen är lyckad håller jag med om, men det återstår att se om bäst-före-datumet är kort eller långt. Klart är i alla fall att Clio inte känns lika försiktig som tidigare.

En detalj i formgivningen ställer jag mig däremot frågande till: den stora svarta listen på de inåtbuktade sidorna. Ser det inte ut som att bilen blivit påkörd från sidan?

Renaults lilla eldrivna fyrhjuling Twizy börjar nu säljas i Sverige och jag fick en provtur häromdagen. Från 69 000 kronor kan man åka elektriskt i 5-8 mil i hastigheter upp till 80 km/tim.

Man kan ha många synpunkter på den här typen av fordon men jag har främst en – varför låter den så illa? Jag menar att en av de stora fördelarna med eldrift är att framfarten sker under tystnad. Lilla Twizys elmotor ylar som en blandning av en radiostyrd leksaksbil och spårvagn!

Måhända drunknar motorljudet i det omgivande trafikbruset i storstadstrafiken men den som tänkt sig njuta av fågelsång och vindens sus i träden gör det bättre på en elcykel. Eller varför inte i en Opel Ampera med nedvevade rutor?