Volkswagens partaj här i Genève, där koncernen presenterar alla sina nyheter, innehöll både högt och lågt.

Jag tyckte det var väldigt spännande att se den extremt snåla XL1, med en deklarerade förbrukning på under 1 liter på 10 mil. Minst 250 bilar ska byggas men ingen säger ännu något om priset. På onsdag ska jag få köra den och jag ser mycket fram mot det. Nyspännande teknik med ett syfte, sånt går jag igång på.

I andra änden av skalan hittar vi en Bugatti som någon klottrat på. Ja, jag vet att det är nåt slags konstprojekt men det blir inte roligare för det.

Apropå trist tycker jag att Seat kunnat hitta en annan kanske lite mer spännande inspirationskälla för designen av nya Leon 3-d än... Audi A3!

Torkarbladsbytet för 1 700 kronor på vår förra långtestbil Opel Astra har förståeligt nog väckt reaktioner. I sammanhanget har vi också blivit idiotförklarade med kommentarer som att ”det bara är knäppskallar som går på det” eller ”betalar man 1 700 kr för torkarblad så bör man få en förmyndare”.  Flera anser att ”Vi Bilägare har blivit blåsta”.

Vi kan tycka vad som helst om den saken, men är det någon som ska ställas i skamvrån så är det Svenska Bil i Stockholm. Hela vitsen med att ha ett långteststall är ju att Vi Bilägare som namnet antyder ikläder sig ägarrollen.  Vi är enda tidning i landet som äger våra egna testbilar, för närvarande 13 bilar till antalet.

Det betyder att vi har full koll på alla utgifter som bilägandet för med sig för just de här exemplaren. I långtestandet ingår naturligtvis konsumentgranskningen hos verkstäder och vad vi får betala. Vad kan vara mer konsumentmässigt än att öppet redovisa vad en faktura från Svenska Bil stannar på? Det sätter ju också fart på debatten, och det leder förhoppningsvis också till att verkstäder och återförsäljare får sig en och annan nyttig tankeställare.

Vår rapportering bygger också på att vi försöker att vara så anonyma som möjligt när de äldre testbilarna, eventuellt med utgångna garantier, ska ses över. Vi byter också ofta verkstad, för att få uppfattningar om hur kundvård och priser skiljer sig åt.

Ingen kan väl ändå påstå att Vi Bilägare hamnade i någon ”gräddfil” vid senaste besöket hos Svenska Bil…

Första delen av Vi Bilägares däcktest som publiceras i höst är precis avklarad. Resan upp till testbanan utanför Ivalo blev en pärs värre än någonsin – rykande snöstorm och tjockt med snö när snösvängen inte hann med vårt avlånga land.

Men vi kom på plats och började jobbet för en vecka sedan. Det var vådligt kallt om nätterna, under trettio minus i bland. Men tack och lov hade vi sol gömd av tunna molnflak som gjorde testtemperaturen mer rimlig och konstant.

Vi körde de flesta testerna med Volvo V40, T5 och D2, men använde också en V70.

Det här jobbet är något helt annat än att sitta och nöta byxbaken framför datorn på redaktionen. Visserligen sitter vi många timmar bakom ratten. Men man springer också en hel del ute, kollar is, temperatur på underlaget och däck. Och är anteckningarna klara så hjälper man förstås till att byta till nästa testomgång.

Allt gick bra. Ingen körde av, bara touchade snödrivorna då och då. Och all utrustning fungerade perfekt. Däremot var alla fullständigt utschasade på kvällskvisten.  Däcktestande är hektiskt men verkligen roligt och intressant. Så det kändes riktigt bra att vrida hjulen söderut och börja den långa körningen hemåt – tack och lov i betydligt bättre väder än vid uppfärden!

Nu är våra kära Stockholmspolitiker igång och oroar sig för vår hälsa igen. Det är för många partiklar i luften. Trots den tuffa vintern med snö och is är det dubbdäckens fel.

Det gäller att skynda sig att peka ut boven eftersom dubbdäcken måste av bilen 15 april – om det inte råder vinterväglag. Ett utvidgat förbud mot dubbdäck har diskuterats.  Men avgifter är naturligtvis bättre. Då får man ju in mer pengar också.

Vad vi däremot får svälja ner, eller snarare andas in, är partiklarna i tunnelbanan. Där har man för många år sedan konstaterat mycket höga nivåer av partiklar.  På vissa platser och tider är nivåerna till och med betydligt högre än på de utpekade farliga gatorna.

Fotograf Lennart Nilsson, ni vet han som visat barn i mammas mage, och ett forskargrupp från Karolinska skrev i DN för åtta år sedan att tunnelbanepartiklarna är mycket mer potenta att skada cellernas DNA än annan förorenad luft.

På senare år har det blivit ganska tyst om partiklarna i tunnelbanan. Den allmänna uppfattningen tycks vara att mer forskning behövs. Tunnelbanepartiklarna är av annan sammansättning och innehåller mer metall och bromsdamm.

Det kanske är dags att klargöra vilket som är värst – partiklarna som tiotusentals stockholmare utsätts för i tunnelbanan eller tillskottet av partiklar på gatorna från dubbdäck - och hur man ska komma tillrätta med problemen?

Vi kanske kan förbjuda stålhjul på tunnelbanevagnarna? Eller förbjuda bromsband? Eller lägga avgifter på stålhjul och bromsband?

Första maj kan bjuda på det ena eller det andra, exempelvis bandet Hillstreet utanför ICA i Lindesberg, med röda fanor och Blå Tågets/Ebba Gröns klassiker ”Staten och Kapitalet”. Några mil därifrån, i Fellingsbro, samlades betydligt fler åhörare, eller ska vi säga åskådare, när Harley Davidson-sponsrade Rydell & Quick framträdde. Scenen var också den rätta, den nionde upplagan av Fellingsbro Motordag.

Jag var här även förra året och kan bara konstatera att gammelbilsintresset, eller snarare motorfordonsintresset, är en växande folkrörelse. Här fanns allt till beskådande, från välputsade jänkebilar till eleganta engelska klassiker, rosträddade japanska 70-talare, Lennart Garvins Batmobilbygge, brandbilar, traktorer och självklart hojar i långa rader. Mer än 600 utställare och tusentals åskådare mötte upp.

Fellingsbro Motordag är ett säkert vårtecken, ett startskott för den säsong som följer.

Den senaste veckan har jag tillryggalagt sisådär 100 mil i den nya kombivarianten av Renault Clio, som lyder under beteckningen Sport Tourer. En trevlig bil i många avseenden. Tillräckligt stor för många kombispekulanter. Men inte utan brister.

I nästa nummer av papperstidningen, som utkommer 28 maj, är en provkörningsrapport att vänta. Prenumeranter får tidningen en vecka tidigare.

En sak som slog mig under dagarna med den franska småbilskombin var den totala konsensus som tycktes råda kring bilens formgivning. När designen kom på tal gjorde i princip alla betraktare både tummen upp och nickade gillande.

Att formen är lyckad håller jag med om, men det återstår att se om bäst-före-datumet är kort eller långt. Klart är i alla fall att Clio inte känns lika försiktig som tidigare.

En detalj i formgivningen ställer jag mig däremot frågande till: den stora svarta listen på de inåtbuktade sidorna. Ser det inte ut som att bilen blivit påkörd från sidan?

Renaults lilla eldrivna fyrhjuling Twizy börjar nu säljas i Sverige och jag fick en provtur häromdagen. Från 69 000 kronor kan man åka elektriskt i 5-8 mil i hastigheter upp till 80 km/tim.

Man kan ha många synpunkter på den här typen av fordon men jag har främst en – varför låter den så illa? Jag menar att en av de stora fördelarna med eldrift är att framfarten sker under tystnad. Lilla Twizys elmotor ylar som en blandning av en radiostyrd leksaksbil och spårvagn!

Måhända drunknar motorljudet i det omgivande trafikbruset i storstadstrafiken men den som tänkt sig njuta av fågelsång och vindens sus i träden gör det bättre på en elcykel. Eller varför inte i en Opel Ampera med nedvevade rutor?

Tre cylindrar, två dörrar och minimalt med lastutrymme. Så kan lilla VW Up beskrivas i korta ordalag. Det låter inte särskilt imponerande, eller hur? Men imponerar är just vad den lilla folkan gör.

Up är i mina ögon den utan tvekan bästa mikrobilen just nu. Jag har levt med den i nästan fyra månader och blivit smått förälskad. Mini-VW:n klarar betydligt mer än man tror och det som överraskar mest är att den fungerar så pass bra även på landsvägsetapper. Det brukar inte vara fallet med små, enkla budgetbilar som bara mäter 3,5 meter mellan kofångarna.

Up har helt enkelt tagit mikrobilskomforten till en ny nivå och det är skickligt jobbat av koncernens utvecklingsteam. Omdömet gäller förstås även VW:ns syskonbilar Skoda Citigo och Seat Mii, som i allt väsentligt är identiska med Up.

För den som undrar varför jag rattat den lilla folkan så länge är förklaringen att jag varit sjukskriven under ett antal månader. I det läget fanns en överhängande risk att min ordinarie långtestbil skulle stå och samla damm under lång tid. För att undvika att så skedde överläts den bilen på körvilliga redaktionskollegor, eftersom en deltagare i Vi Bilägares långteststall helst alltid ska vara på rull. Annars hinner bilen inte avverka alla de tusentals mil den måste under året.

Som tur var fanns VW Up från fjolårets långteststall kvar i garaget och den fick jag disponera under sjukdomsperioden. Och det var som sagt inte alls så dumt...

Nu är det bara ett par dagar kvar till årets värsta trafikhelg då alla ska iväg till sommarstugor och festplatser och fira midsommar. Tyvärr lär inte alla få en rolig helg. De senaste åren har i genomsnitt åtta människor dödats och hundratals skadats i midsommartrafiken. Bli inte en av dem!

Otur kan alla ha, men man kan försöka göra vad man kan för att slippa bli ett streck i statistiken. Det viktigaste är att inte stressa. Var inställd på att det är massor av bilar ute och räkna med mycket längre restid än normalt. Fall in i lunken och gör inga snäva omkörningar eller filbyten. Titta så långt fram som möjligt, då blir du förberedd på plötsliga inbromsningar.

Jag förutsätter att du har bra däck med rätt lufttryck, att alla sitter bältade och att ni håller sams i bilen. Ladda upp ett lager bra musik eller någon spännande talbok. Sätt en DVD-spelare framför ungarna. En glasspaus är en bra stämningshöjare.

Och du låter väl bilen stå dagen efter festen?

Om du låter bli att hetsa upp dig i trafiken har du alla chanser att få en glad midsommar.

30 miljoner tillverkade sedan starten 1974. I snitt 2 000 sålda varje dag i 39 år.

Det är facit hittills för Volkswagen Golf - VW:s mest framgångsrika modell genom tiderna. Jubileet hölls alldeles nyligen och av en slump råkar jag just nu vara i tillfällig besittning av långteststallets knallröda Golf 1.6 TDI.

Har i dagarna avverkat en 100-milatripp med bilen och jag måste säga att det inte är särskilt svårt att förstå modellens populäritet. Den har det mesta man kan begära av en vettig vardagsbil i kompaktklassen, såväl när det gäller köregenskaper och åkkomfort som kvalitetskänsla och praktisk användbarhet.

Egentligen är det inget konstigt med det. VW:s bilutvecklare har haft sju generationer Golfar att fila på och varje ny upplaga har varit bättre än sin föregångare på i stort sett alla punkter.

Fast en viktig detalj verkar ha glömts bort genom åren – och det är däcksbullret. Både Golf V och VI var obehagligt elaka mot öronen på skrovlig svensk asfalt. Riktiga bullerlådor, faktiskt.

I det avseendet är den nya modellen ett jättelyft. Uppenbarligen har VW bestämt sig för att ge Golf en anständig ljudkomfort även när den körs på lite grövre underlag - och det med lyckat resultat. Därmed har en redan bra bil blivit ännu bättre.

Vad som däremot är lite trist med den nya Golfen är att den knappast går att skilja från sin föregångare. Designförändringarna är minst sagt försiktiga (läs: fega!) och det krävs ett vaket öga för att snabbt se skillnaden mellan "sexan" och "sjuan".

Denna ovilja till nya stilgrepp verkar för övrigt vara gemensam för större delen av VW-gruppen. Även Audi och Skoda är ytterst måttfulla när det gäller att förändra sina modeller utseendemässigt.

Men det finns ett undantag inom koncernen och det är spanska Seat. Där verkar designteamen ha friare händer. Fast å andra sidan är det knappast Seat som rosar marknaden inom VW-koncernen.

Så trots allt är det kanske klokast att inte ändra för mycket på ett vinnande lag...

Det är hög tid att generalagenter och verkstäder ser över prisbilden för byte av partikelfilter på dieselbilar. Risken finns att långmilarna annars blir iskalla på begmarknaden.

Vem vill betala 25 000 kronor för byte av filter, som en Honda-bilägare som jag nyligen pratat med, fick en offert på. Och det på en bil som endast rullat drygt 12 000 mil, men som också stod utan garantier.

Tidigare var byte av kamrem den faktura som mest oroade begbilköpare, men det är ingenting mot vad partikelfilterbytena nu kan komma att kosta. Och det här är en prisfråga som gäller hela branschen, inte bara Honda.

Orsaken till att partikelfiltret är så dyrt är att ädelmetallen platina ingår i tillverkningsprocessen. Vissa tillverkare hävdar att filtret är självgenererande och ska hålla bilens livslängd ut, men de löftena får vi ta med en nypa salt. Körningar med korta sträckor kan påverka så att filtret blir igensatt i förtid.

Rengöring av filtren på kemisk väg förekommer och det blir förstås en billigare procedur, men på sikt lär ändå filtren behöva bytas.

Hur gick det då för Honda-ägaren? Jo, efter diskussioner gav Honda med sig och gick med på ett goodwillförfarande, där kunden till slut fick betala 6 473 kronor.

Honda påvisar att detta ska ses som ett separat kundfall, vilket all goodwill bygger på, men att de också är beredd att se över prisbilden. Honda hävdar också att partikelfiltren på nya CR-V har förutsättningar att hålla över tid, eftersom filtret nu sitter närmare katalysatorn och på det viset snabbare kommer upp i arbetstemperatur.

Här gäller det att hela bilbranschen anpassar sig. Svindyra partikelfilter kan få vem som helst att överväga om garantilösa begdieselar med körsträckor på över 10 000 mil verkligen är något att satsa på.

Jag tänkte mig ett svalkande bad härom kvällen, både för mig och vår ”hundvalp”  Oboy. Så det blev en kortare biltur till ett badställe där man kan gå i med en jycke, eftersom det inte är en allmän badstrand och oftast ingen annan där om aftonen.

Mycket riktigt var det tomt på klipporna och på den lilla naturliga sandstranden. Av med tröjan och skorna och så ut i vattnet. Skulle hunden hänga med? Jodå med lite lock och pock och många ”duktig hund” så följde Berner Sennenhannen med mig ut. Det var jätteroligt att se honom ta en simtur för första gången. Efter några minuter ville han upp så det var bara att följa med.

Då fick jag en obestämd känsla av att något inte var som det skulle.  Var tusan hade jag lagt bilnyckeln? Jo, i de nya badbyxornas ficka. Attans!

Jag fick upp nyckeln illa kvickt, drog ut den lilla räddningsnyckeln för att hälla ut vatten. Men där var det nästan tomt. Torkade nyckeln med handduk och ställde den på högkant på den solvarma berghällen.

När det var dags att ta oss hem, informerade jag min fru om att det eventuellt skulle bli en längre promenad hem. Och en tur in till jobbet för mig dagen därpå för att hämta reservnyckeln. Men icke!

Kian startade snällt och har så gjort i fem dagar nu! Återstår att se om nyckeln är helt oskadad och inte börjar krångla efter någon tid. Hade det här vart någon av de första nycklarna med fjärrkontroll hade jag garanterat fått gå!

Här en samvetsfråga som tål att funderas över.

Ska kunden låta en Volvoverkstad åtgärda en sprucken söm på läderklädseln på förarstolen för 6 000 kronor eller låta en privat bilsadelmakare göra det för 300 kronor?

Det är onekligen ett besvärligt dilemma som den här läsaren har hamnat i. Han upptäckte för en tid sedan att en fem centimeter lång spricka uppstått på ryggstödet i sin sex år gamla och välskötta Volvo V70. Problemet här är att sidokrockkudden är inblandad, och att en ny söm kan påverka krockkuddens riktning vid utlösning och eventuellt skada föraren. Volvo hävdar att hela klädseln på ryggstödet måste bytas.

Jag kontaktade Volvos informationschef Bo Larsen som definitivt gav rådet till kunden att låta Volvoverkstaden utföra jobbet. Trådmaterial, typ av söm och avstånd mellan stygnen är avgörande för funktionen och det måste leva upp till Volvos krav. Säkerhetssystemet med krockkuddarna är avancerat och Volvo kan i förlängningen – exempelvis vid en olycka – inte ta ansvar för en "okontrollerad reparation".

Men priset, 6 000 kronor, kan förstås få vem som helst att tveka. Här bör Volvo generellt gå in och ta en stor andel goodwill. Vi vill ju inte ha bilar ute på eftermarknaden där krockkuddarnas funktion äventyras, efter "icke godkända lagningar".

I efter hand, visade det sig, gick Volvo med på en prisreduktion till 3 000 kronor.