Ansedda tyska motortidningen AutoBild har tagit del av Vi Bilägares rostskyddsgranskningar och med vårt goda minne publicerat delar av rostregistret.



I takt med att saltförbrukningen så här års ökar på våra vägar, och så också på tyska Autobahn, aktualiseras alltid rostskyddets verkan. AutoBild har i sin artikel vänt sig till Vi Bilägares rostskyddsexpert Thomas Widström för att få mer bakgrundsinformation.



I Vi Bilägare 17/2018 har vi följt upp rostskyddsprognoserna över tid. Vi har listat bilmodeller som är upp till tio år gamla.



Vissa modeller från Audi, BMW och Renault belönas med högsta betyg liksom förra generationens Volvo V70 (2000–2008). Bland de bilar som inte riktigt håller måttet märks förra generationens VW Passat och Toyota Prius.



Vi Bilägare har granskat rostskyddet på bilar i över 20 års tid och haft en stor del av bilindustrins representanter på plats. Delegationer från Volvo, Saab, Mercedes, Ford, Renault, Toyota, Nissan, Honda och Hyundai är exempel på biltillverkare som varit på studiebesök och följt ViB:s tester. 



Du hittar Vi Bilägares rostregister, än så länge gratis tillgängligt för alla, på www.vibilagare.se/rost.

 

Cash är inte längre King. Och har du en äldre mobiltelefon kan du kanske inte ens betala din parkeringsavgift på plats.



Jag fick nyligen ett samtal från en kvinna som höll på att gå upp i limningen när hon inte kunde betala sin parkeringsavgift. Ändå var hon bra förberedd med en Samsung S7 och sex nedladdade P-appar. Men en ny sjunde nedladdad app, som det här parkeringsområdet krävde, pallade inte telefonen.



Varför kan inte parkeringsbolagen samverka och ha en övergripande app för all betalning som rör parkeringsavgifter? Undrar hon med all rätt.



I vissa områden runt Stockholm är det dessutom väldigt glest med P-automater för kortbetalning och det är då som apparna bland annat ska ha sin fördel, under förutsättning att man inte har för gammal telefon eller om utrymmet på en ny redan är sprängfullt. 



Vi har allt eftersom fått ett samhälle där framförallt äldre exkluderas. Har du inte en smartphone eller kanske inte ens ett betalkort kan du inte parkera bilen på lagligt sätt. Eller om P-automaten ”gömts undan” och långt ifrån där du parkerat bilen. Då kan det kanske ta en kvart fram och tillbaka att gå – och så sitter boten där på plats när du väl är tillbaka.



En P-automat med myntspringa vet jag inte ens när jag såg senast. Och det här är typiskt det allt mer digitaliserade svenska samhället. Pengar, rent fysiskt, ska vi inte längre använda. Däremot finns så gott som alltid alternativen när man bilar utomlands, betala kontant med mynt eller sedlar eller med kort.



Ibland känns det som om allt skenar iväg på tok för fort. Och då har vi ett samhälle där väldigt många exkluderas. 

 

På senare år har antalet bilmodeller ökat lavinartat och det är inte alltid lätt att hålla reda på alla olika modellversioner när varje tillverkare vill fylla minsta lilla lucka på marknaden. Inte blir det lättare av att vissa tillverkare låter sina modeller se ungefär likadana ut. Det går att peka finger mot ett antal märken men nu och här ska vi peka lite extra på Audi.



För några veckor sedan råkade Audi missa själva att det var en bild på en A4, inte en A6, de hade lagt ut på twitter och nu har de gjort det igen. Om än i lite mindre skala och med tämligen liten skada som följd.



Redaktionsgaraget har under några dagar varit till bredden fyllt av spännande testbilar, däribland en Audi A4 allroad. Men plötsligt stod den utan nyckel, trodde vi i alla fall. Allt vi kunde hitta var en Audi-nyckel märkt med ”A6” och, som tur var, ett registreringsnummer. En snabb slagning på numret visade att det var nyckeln till A4 som hade råkat bli felmärkt av generalagenten i Södertälje. Ett oskyldigt misstag förstås, men smått komiskt eftersom Audi ofta får utstå kritik för sin likartade design.



Själv tycker jag att Audi har bättrat sig, det är inte lika svårt att se skillnad på A4 och A6 som det var förr. Desto svårare är det att hålla isär Mercedes C- och E-klass. Eller vilka bilar behöver du vässa korpgluggarna lite extra för att hålla isär?

I dag på Alla hjärtans dag vänder två bilnyheter världen bak och fram.

Först är det BMW som med den lilla familjeklossen 2-serie Active Tourer inleder en era av framhjulsdrivna bilar, parallell med de bakhjulsdrivna bilarnas. Det är givetvis en stor sak som kommer att göra kommentarsfält på webbsidor internet runt alldeles löddriga av förnumstiga, kunniga, dumma och tvärsäkra uttalanden.

En ännu större nyhet för mig är att nya Renault Twingo har motor och drivning bak. Vilket genidrag – det låter som om det är bäddat för en liten Porsche 911, ju!

Jag har alltid haft ett gott öga till Twingo, men bara den första utgåvan. De senare har varit alldeles utspädda jämfört med originalidén.

För 22 år sedan, 1992, bevistade jag modellens mediala debut. Vi var en hop motorskribenter som befann oss på uppbyggda läktare i ett stort gummitält, jag har för mig att det var i Frankrike (ingen vild gissning!).

Först kom Monsieur le mycket berömde designern Patrick le Quément in, iförd svindyra kläder och d:o glasögon, på det sätt en mycket berömd designer förväntas komma in i ett tält där en publik väntar. Han drog några väl inlärda stycken från telepromptern framför sig, om en fantastisk bil med strålande framtid och djupa rötter i... ja, ni förstår.

Så var det dags för bilarnas entré och som de kom in – de var fem-sex stycken i knalliga färger och invaderade tältet som de värsta cirkushästar. Twingo for om och kring varandra, i cirklar, handbromssvängar, backade och gasade så däcken skrek, in och ut i olika formationer och mönster – för att på ett givet kommando blixtsnabbt formera sig med exakta decimeteravstånd från varandra i en snedparkering av närmast tysk precision. Det såg ut som om en karamellburk landat framför oss.

Twingo var smart paketerad, ofattbart rymlig och hade baksäte som kunde skjutas i längsled. Jättestort soltak var en bra option. Till och med radiomasten var designad och stack ned i framskärmen på snyggt sätt. Instrumentpanelen såg ut som en radda spisreglage med en liten digitalskärm ovanpå. När jag premiärprovsatt blev jag bara så glad, Twingo var som en modern Renault 4 och jag ville ha en direkt.

Sedan klämde jag på nackskyddet och förnam samma känsla som i en tvättsvamp från OK, en använd och utan schampo. Säkerheten i Twingo kritiserades omgående och efter ett tag hade Renault till en lätt omändrad version 2 förstärkt bilen lite här och var. Men det var nog fortfarande bäst att hålla sig på vägen.

Jag blir fortfarande glad varje gång jag ser en Twingo, av första modellen, vill säga. Nu ser jag fram emot att bli glad av den nya också, receptet verkar åtminstone väldigt lovande.

Jag läste i huvudstadens lokalblad att det ska sättas upp 110 nya laddstolpar, vilka ska serva de cirka 700 elbilarna som rullar omkring på gatorna. Två borgarråd ställde upp på invigningen av den första stolpen. Ulla Hamilton (M) och Per Ankersjö (C) passade på att lufta sin vision om Stockholm som elbilsstad. Detta ska inträffa redan om 16 år och jag har faktiskt lite svårt att se den bilden framför mig.

Om flera ska gå över till eldrivna bilar måste nog politikerna göra mer än snacka vackert. De kan ju resa över till Oslo och lära sig hur man kan ta bestämda steg mot utsläppsfria bilar. Om även Stockholm gav elbilsförarna lite förmåner, typ fria parkeringar, befrielse från trängselskatt och lov att köra i bussfilerna, skulle det nog bli mer fart på elbilsförsäljningen.

Men det räcker heller inte med 110 nya laddstolpar. Ska man kunna åka omkring i en elbil och känna sig lugn för att komma dit man vill och behöver, måste det gå snabbt och lätt att hitta tydligt utmärkta laddställen. Var de drygt 100 nya stolparna ska stå får man inte veta. Lämpliga platser är under utredning.

De närmaste dagarna ska jag kryssa omkring i stan och söka kontakt med några av de drygt hundra laddställen som redan finns. Jag ska provköra en ny elbil och känner redan små ilningar av räckviddsångest. I morgon, när bilen fått ladda över natten, måste jag fatta ett beslut: Ska jag våga åka med den till Södertälje?

I morgon skruvar jag på sommardäcken och bestämmer mig för att vintern är över för den här gången. Det känns inte som någon större risk för bakslag här i Stockholmsområdet. Men visst, jag har skrapat vindrutan varje morgon den här veckan och temperaturen ligger några grader under noll. Så länge vägarna är torra är det inget problem. Man får förstås tänka sig för om det finns väta som riskerar att frysa till is under natten!

Hade jag haft dubbdäck på bilen skulle bytet gjorts än tidigare, för det är bra om dubben åker av så snart man anser att det är möjligt. Man måste inte vänta till 15 april.

Många tycker inte att det är någon brådska att skifta från vinter till sommarhjul. Men man får bättre och säkrare grepp med sommardäcken när vintern gett med sig. Och så har vi ju det här med vägslitaget. Och partiklarna.

Byt därför så snart du kan. I Stockholmsområdet finns i vart fall ingen anledning att rassla omkring med dubbdäck längre. Skulle det komma ett riktigt rejält sista lass med snö, så får man väl ta buss, jobba hemma eller vänta tills snön slaskat bort igen.