En bild kan säga mer än tusen ord men jag måste ändå orda lite om den blå prick du ser på bilden här ovan. 



Det är vår nya testdator, en VBox Sport. Den är mindre än min mobiltelefon men den kan lika mycket som en gedigen ingenjörsexamen.



Den lilla blå är omgiven av två generationers testdatorer som använts här på redaktionen. Till vänster har vi en annan VBox-modell som vi använt i många år, både för bil- och däcktester. Den kan mäta det mesta man vill ha reda på när det gäller hur en bil rör sig, accelererar eller bromsar och den är, precis som sin moderna, minimala lillebror, alldeles tillförlitlig. Det finns inga rörliga delar och inkopplingen av sladdar till dator, antenn, display och strömförsörjning går snabbt – men inte alls lika snabbt som med den nya. Där räcker det med att trycka på strömbrytaren så är allting klart för att kommunicera med mobiltelefonen. Vi som testkör på flygfält har en app som sorterar alla de värden den lilla blå registrerar.



Till höger i bild ser vi en modell som användes nästan lite väl länge men som också gick som tåget. Det är en ”blandkonstruktion” med 1970-talskänsla i design och handhavande. Här finns gamla hederliga vippströmbrytare och utskrift av testresultat med hjälp av en knattrande skrivare som fäste värdena på en pappersrulle liknande dem som fanns i livsmedelsbutikerna förr. Därtill ett batteri hjuladaptrar för olika bult- och fälgstorlekar, verktyg för montering av givare, en Morakniv (Gud vet varför …), pinaler och mojänger i massor.



När jag drog fram det här lilla kabinettet av testutrustning drog jag mig till minnes min tid på Teknikens Värld för länge sedan och dess då oförliknelige och snillrike testingenjör Rolf Pax-Eriksson, medlem i redaktionsgänget sedan 1950-talet. Det fanns inte en teknisk fråga han inte kunde bena ut, rörde det sig om tillverkningen av ett skruvfäste för att komma åt ett bränslerör i en Ferrari Testarossa eller en plan för vintersäkring av driften i ett helt kraftverk någonstans i Baltikum. ”Roffa”, som denne älskvärde och lågmälde dalmas alltid kallades, ordnade saken med hjälp av sin högfartshjärna och de miljoner prylar och konstruktioner som han var pappa till och varav vilka en stor del förvarades eller konstruerades hemma i villagaraget. Det garaget var inte som andra.



Roffa konstruerade Hast-O-Maten, en testdator man gärna och med rätta gjorde väsen av i Teknikens Värld på 1970-talet. Den var en garant för exakta testvärden och ersatte effektivt metoden med ett ”femte hjul” som så många, inte minst amerikanska biltidningar, höll på med. Ett sådant fanns också på Vi Bilägare, har jag hört, men jag hittade det inte inför författandet av dessa rader.



Ferrari Testarossa ja, en gång skulle vi testa en sådan, det var 1987, och det var väl enda gången det gick lite fel för Roffa och hans mojänger. Bilen lämnades som brukligt till honom kvällen före testmätningarna och sin vana trogen gick testingenjören in i bränslesystemets irrgångar med diverse manicker för att bränsleförbrukningen på ett korrekt sätt skulle kunna mätas med ”genomströmningsmetoden”.



En Ferrari Testarossa har tolv motstående cylindrar. För att få dem i rörelse behövs förstås en faslig massa bränslerör som på något sätt ska fästas i det de leder vidare till. Roffa fick alla sina pinaler på plats alright, men någonstans, i någon övergång, i någon skarv (Gud vet var …) drog han förmodligen inte åt en tätning ordentligt innan garagelampan släcktes för kvällen.



När den stolta tolvan skulle startas i arla morgonstund dagen därpå bar det sig inte bättre än att hela motorn (mitt i bilen) blixtsnabbt dränktes av bensin satt under högtryck. Lyckligtvis fanns ingen rökare i närheten, lyckligtvis fann sig Roffa ögonblickligen och slog av tändningen – en bilbrand av det mer kostsamma slaget behövde inte rapporteras till ekonomiavdelningen …



Vår nya testdator kommer garanterat aldrig att orsaka bränslehaveri i någon testbil. Den arbetar med hjälp av satelliter i himlen och bränslemätningar är antagligen den enda parameter vår nykomling inte bemästrar.



Trevlig helg alla läsare!

För 18.e gången i ordningen summerar vi AutoIndex, Sveriges största konsumentundersökning om bilägandet. I morgon går vi ut med totalresultatet.



AutoIndex är ett vårtecken så gott som något.  I Sverige, ja, i hela Skandinavien, koras de märken som har de mest nöjda ägarna.



En intressant iakttagelse som hängt i genom åren är att svenska bilägare alltid varit mest återhållsamma med att utdela de riktigt höga betygen. Så är det också i år, danskarna är mest lyckliga med sitt bilinnehav, följt av norrmännen. Trots ett rekordår för svensk bilhandel ligger poängen kvar på ungefär samma nivå som ifjol medan danskar och norska bilägare bara blir mer och mer nöjda.



I år har vi haft 11 398 svar från svenska privatägare att bearbeta. Tack för hjälpen får vi passa på att säga. Det är viktigt att vi hjälps åt för att sätta press på biltillverkare, bilhandeln och verkstäderna. Rankingen märkena emellan ger inte alltid svar på ”bästa bilen”, men vem vill inte ha de mest nöjda kunderna?   



Besked ges i AutoIndex 2018!

Redaktionen ska flytta en trappa nedåt och rummen ska därför städas, saker ska slängas och saker ska sparas. 



Nu sitter jag alltså och plockar bland korallreven av papper, prylar och påminnelser om händelser från förr. Bilden visar bara ett första litet skrap på ytan, jag räknar med att fylla flyttkartongvis att ta med mig ned till våning tio men jag hoppas också kunna fylla en och annan papperskorg med släng.



Grejerna på bilden sparar jag, det är alldeles för många minnen förknippade med dem. 



Längst bak till vänster ser vi Saabkaffet ”28 Safari Blend”, inhandlat för många år sedan på Saabmuseet i Trollhättan. Några år till och jag räknar med en intressant arom till bönestunden.



Plåtskylten med Opel Senator 1978 fann jag i en papperskorg en av mina första arbetsdagar i OK-förlaget (då på nedlagda sportbilstidningen Automobil) och jag nöp den förstås direkt. Inom kort hoppas jag backa min riktiga Senator 1981 ut ur ett alldeles för långt vinteride.



Caratom är ett hoptorkat bilvax i plåtburk, sparat dels för den söta racerbruden på bilden, dels för att bilen hon står vid är en Opel GT. Nedanför vaxet återfinns min första reportagekamera, en Nikkormat jag köpte begagnad 1976. Stryktålig till tusen, en gång backade jag över den med en bil men det blev inte en skråma.



Dekalen intill fick jag av ordföranden i Hornborgasjöns surfingklubb, lika imaginär nu som då men jag är alltjämt stolt medlem nummer 102. Intill återfinns en Palm Pilot T3, en elektrisk dag- och anteckningsbok alla skulle ha för kanske 20 år sedan men som fortfarande ingen begriper vad den var bra på, om den nu var bra på något. Sparas till Antikrundan 2041.



Sprintemblemet härrör från en bilskrot vid Arlanda där jag 1988 återfann just den udda Opel Kadett Sprint. Emblemet var i stort sett det enda som inte var förstört på bilen så jag pillade loss det. Volkswagens lilla skrift ”Underhållsarbeten VW 1500/1600 typ 3” har jag inte haft så värst mycket användning av ännu men när den dagen kommer är jag beredd!



I raden ovanför ses den fula turistmugg jag fick av min tidningskollega och gode vän Claes Johansson efter vårt oplanerade möte i Dubrovnik en semesterdag för många år sedan. Sedan har vi en liten glödlampask från 1960-talet, jag gillar sådana eftersom de ofta är så snygga. Den här har dessutom en liten bild av en Mustang fastback på sig så den införlivades blixtsnabbt i samlingen.



Den röda lilla bussen är från Dinky Toys och heter Duple Roadmaster. I en engelsk annons ville man nyligen ha 150 pund för ett exemplar men jag tänker inte sälja.



Längst fram återfinns två av de kartongvis med Jan Ulléns Bilfakta jag samlat på mig. Nu när jag tittar närmare ser jag att det faktiskt står Ullén’s med genitivapostrof före -s, något moderna språkpoliser sådana som jag brukar oja sig över. De här utgåvorna är från 1977 och 1978 så inget är nytt under solen.



Jag rotar vidare nedåt i lagren och önskar alla läsare en trevlig helg. Det kanske är dags för er att städa i garaget?!

 

Billigt eller prisvärt? Kostnaden för en produkt är alltid relativ. Jag anser mig vara en hyfsat prismedveten person som gillar att jämföra priser, leta upp generösa kampanjer och utnyttja rabattkuponger så fort möjligheten ges. Förmodligen som många andra konsumenter i Sverige.



Senast jag handlade och jämförde kilopriset på två varor fick jag en tanke – vad är jämförpriset på en ny bil? Självklart är milkostnaden i våra tester det enda rimliga sättet att jämföra den totala ägarkostnaden på men som kuriosa blev jag nyfiken på vad en ny bil kostar per kilo och vilken bil är billigast att köpa om man skulle tillämpa matvaruhandelns kr/kg.



Lyckligtvis antecknar jag all relevant statistik från våra nybilstestet i ett stort Exceldokument som ger ett digitalt arkiv på vår testdata. Där finns bland annat grundpriset för de testade bilarna samt exemplarets tjänstevikt.



Svaret är att en ny bil är billigare per kilo än en bättre bit kött.



Bland årets testade bilar är jämförpriset följande:

Bensinbilar – 174:39 kr/kg

Dieselbilar – 209:39 kr/kg

Elbilar – 226:12 kr/kg

Jämför vi med för 10 år sedan var snittpriset 146,62 kr/kg (då testade vi bara 3 dieselbilar och inga elbilar).



För den som är ute och jagar lägsta möjliga jämförpris hittar vi dessa modeller i fyndlådan:



Billigaste bensinbilar

Dacia Duster 1,2 Tce 4x4 – 120,46 kr/kg

Toyota Aygo 1,0 – 132,53 kr/kg

Kia Picanto 1,0 T-GDI – 134,45 kr/kg 



Billigaste dieselbilar

VW Tiguan Allspace 2,0 TDI 190 4M DSG – 146,38 kr/kg

Opel Insignia Country Tourer 2,0 CDTI 210 4x4 – 174,37 kr/kg

BMW 116d – 179,44 kr/kg



Om vi bortser från testbilarna över halvmiljonen – som naturligtvis är dyrast hur man än räknar – och håller oss till mer vardagliga bilar så ska man se upp för följande produkter:



Dyraste bensinbilar

Subaru XV 2,0i – 214,64 kr/kg

VW T-Roq 2,0 TSI 190 4M – 180,51 kr/kg

Hyundai i30 Kombi 1,4T 140 – 175,79 kr/kg 



Dyraste dieselbilar

Audi A4 2,0 TDI 190 q – 236,66 kr/kg

Audi A4 Allroad 2,0 TDI 190 q – 224,09 kr/kg

Volvo XC40 D4 AWD – 216,79 kr/kg



Detta blogginlägg skall tas med glimten i ögat, men kan ändå var intressant att ha i åtanke när ni jämför priset på matvarorna under helghandlingen.

 

Läs följande noggrant:

”Vi har måst tänka om i svensk stadsplanering och svenskt motorvägsbygge och även vi – liksom utlandet – börja dra våra motorvägar rakt igenom städerna så att de samtidigt tangerar och avlastar cityområdena i stället för att som tidigare gå i en förbifartsring utanför stadsgränsen …”



Är det en normalt sett sansad lokalpolitiker som i en bottenlös mardröm håller anförande i stadsfullmäktige? Eller är det en framtidsvision från år 2042 när det visat sig att Förbifart Stockholm, som nu byggs för fullt genom huvudstaden, inte givit önskade effekter?  



Nix, det är ordagrant ingressen till en stort uppslagen artikel med rubriken ”Nu kommer motorvägar genom städerna”, publicerad i Vi Bilägare nummer 11/1964. För en nutida publik är ju både rubrik och ingress alldeles bakvända, men byggnadschefen C-E Ekman i Borås var uppfylld av samtidens obändiga framstegsoptimism och visste att försvara idén: 

”Folk vill ju inte åka förbifartsvägar och även av den anledningen tvingas vi nu göra tangentvägar i omedelbar anslutning till centrumkärnan, följer hr. Ekman upp motiveringarna”.



Visste alla inblandade i Förbifart Stockholm om folks motvilja mot idén med förbifartsvägar innan spaden efter årtiondens diskussioner äntligen stacks i backen?

”Lysande föredöme” lyder en mellanrubrik i artikeln. Det framgår att fler städer står på tur för den ”moderna trafiklösning som nu äntligen blir en fjäder i hatten för både Borås stad och dess byggnadschef”. Fler motorvägar genom städerna! löd parollen.



Drygt 50 år senare får den här sortens artiklar något komiskt över sig, även om boråsarna kanske inte riktigt håller med? Eller de som bor längs Essingeleden? Eller längs genomfarten i Västerås?



Mot slutet av texten uttrycks en besvikelse över att man förmodligen inte kan tillåta helt fri fart på motorvägarna genom våra städer: 

”Även om motorvägar normalt dimensioneras för 120 km/tim (= fri fart) så är det inte alltid möjligt att tillåta samma hastighet genom stadsområdena bland annat på grund av bebyggelsen. För Borås del har därför de genomgående filerna av vägen dimensionerats för 90 km/tim.”

Trist.



Chefen för IC i Borås, dåtidens OKQ8, hade i en sidoartikel i alla fall lugnande besked att ge sina kunder och medlemmar:

– Nätet av stationer ligger kvar där boråsarna vant sig vid att hitta dem: vid Byttorps vägport, Katrinedalsgatan, Folkparken…



Alltid något i vår föränderliga, förunderliga värld. Trevlig helg, alla läsare!

 

Bilbranschen vill gärna tuta i oss att rost inte är något problem för moderna bilar men gång efter annan kommer bevis på motsatsen.

Häromåret inträffade flera livsfarliga incidenter med gasdrivna Volkswagen-bilar. Gastankarna var så försvagade av rosten att de exploderade i samband med tankning.

Efter många om och men tog Volkswagen sitt ansvar och återkallade bilarna för att byta alla tankar.

I senaste Vi Bilägare, nummer 8/2019 som nu finns i butik, kan vi rulla upp en ny rostskandal och den här gången står Opel i centrum.

Bilderna talar egentligen för sig själva men knäckebröd är en ganska bra beskrivning av hur de värst ansatta gastankarna ser ut.

Det är modellerna Zafira, Combo och Astra med tilläggsnamnet CNG som är drabbade. Gastankarna sitter under bilen, dolda bakom plastkåpor som samlar och stänger inne smuts, fukt och vägsalt. Fordonsgasens låga temperatur gör också att det blir en hel del kondens runt tankarna och allt sammantaget skapar en mycket bekymrande rostfälla.

Att lacken på tankarna verkar vara av ytterst tveksam kvalitet gör inte saken bättre.

I tidningen presenterar vi exempel på Oplar från 2004, 2006, 2007, 2008, 2009 och 2011 som har så rostiga gastankar att de blir underkända på besiktningen. Åtgärdas inte rosten inom 30 dagar blir det körförbud.

Vi Bilägares rostskyddsexpert Thomas Widström bedömer att rosten är betydligt värre jämfört med de gastankar som Volkswagen återkallade och bytte.

Opel menar å sin sida att rosten inte alls är någon säkerhetsrisk. Fabriken har dock som policy att bekosta byte av rostiga gastankar på bilar upp till tio år eller 16 000 mil.

De äldre bilarna som kan antas ha störst rostproblem lämnas dock i sticket. Att byta de fyra gastankarna kostar uppemot 40 000 kronor och det är i många fall mer eller ungefär lika mycket som bilen är värd.

Resultatet blir att bilar som i övrigt fungerar problemfritt hamnar på skroten.

Att gastankarna har en angiven livslängd på 20 år är inte samma sak som att tankarna ska hålla i 20 år, menar Opel.

Var det någon som sa att rost inte längre var ett problem?

Fredag och ännu en städning av skrivbordet. Det är förunderligt att så många pappershögar kan växa sig så höga i vår datoriserade tid, dokumenten sprider sig som korallrev. I en bunt hittar jag – hur den nu kom dit – tidningen ”Stora Bilsalongen 1966”, en översikt över den svenska bilmarknaden det året. 



Jag börjar bläddra. Skicket är kass, sidorna ramlar ur om varandra och när jag i luften fångar upp en som försöker fly är det en helsidesannons för Renault 16, ”Årets bil”.



En sådan hade jag, en 1973 års Renault 16 TS Automatique i fönsterkittkulör och med motor på 83 hästar. En oslagbart bekväm bil, med svällande fåtöljer, nedfällbara armstöd, en elektroniskt styrd automatlåda med rattväljare och en instrumentpanel med läcker bronsfärgad inläggning jag inte kunde se mig mätt på.



Jag läser reklamtexten. Sådana skrivs inte längre, ett korthugget språk som får torra fakta att läska gommen. Inte en rad om aktiv livsstil, inte en bergsklättrare, mountainbikedåre eller yogainstruktör i sikte. Men hör här:



”Fem stora dörrar. Säten som går att flytta hur som helst. Nästan. Låter det enkelt? Det är enkelt! Som så många andra stora idéer. Renault 16 är inte bara en bil. Den är alla de bilar Ni behöver. Finbil. Campingbil. Landet-bil. Sovbil. Shoppingbil. Åka-långt-bil. Familjebil! Och det är inte allt. Väghållningen? Renault 16 går som på räls. I alla väder. På alla vägar.”



Det där sista fick jag anledning att prisa. Då, i början av 1980-talet, pendlade jag från Uppsala fem mil västerut till Heby där jag var högstadielärare. Ett kanonkul jobb! Vi var några som samåkte och turades om att stå för pendlarbilen. 



En svinkall vintermorgon mötte jag upp med min 16 TS på avtalad plats för att plocka upp tre kolleger. Jag visste att bilen var rostig här och var men jag hade gjort ett snyggt jobb med rostlösare och mattsvart sprejfärg på kritiska ställen.



Strax bortanför Järlåsa hade alla i sällskapet – utom jag vid ratten – vaggats till sömns av bilens ultramjuka gång. Strax före Morgongåva, detta vackra ortsnamn, small det till utav bara h-vete från baksätets vänstra plats, där en språkfröken lättsnarkade så som bara en språkfröken kan lättsnarka. Nu vaknade hon med ett ryck. Dörren hon lutat sig mot hade plötsligt lossnat med lås och allt och farit upp! Den hängde helt sonika på trekvart, halvvägs bort från bilen. Sacre Dieu! 



Det var alldeles bisarrt. Den nyss så varmgosiga franskkomforten byttes på bråkdelen av en sekund till ett larmande skräckscenario. Lyckligtvis hade språkfröken säkerhetsbältet på sig och lyckligtvis gick Renault 16, precis som reklamen lovat, ”som på räls. I alla väder. På alla vägar.”



Vi lämnade bilen vid vägkanten och gick in det korta stycket till Morgongåva busstation, tysta och förundrade men också lättade över att det hela avlöpt ganska väl. Vid dagens slut bogserade vi undan bilen och jag inspekterade så gott jag kunde. Hela dörramen var egentligen totalt upprostad men skickligt lappad med Plastic Padding eller liknande och skickligt översprejad, inte i svart men i fönsterkittkulör. 



Vi åkte aldrig Renault 16 TS mer och jag köpte en Saab 99, antagligen den enda i världshistorien som drabbades av bruten bakaxel – men då hade jag redan bytt jobb. 



Trevlig helg, alla läsare!