Bild
Nästa artikel

Besök Algarve under lågsäsong

Resor

Lågprisflyg, hyrbil, lågsäsong – receptet för en lyckad semester! Portugisiska Algarve är ett resmål praktiskt taget året runt. Dra ned på solbadandet och golfrundorna och upptäck det mer okända Algarve.

Algarve off season, det är vår eller höst.

– Jag åker hit när den stora turistanstormningen är över och slipper sommarens oväsen.

Vi träffar Christine Erk från Frankfurt på pensionatet Vila Lido i Portimãos normalt sett mycket livliga badort Praia da Rocha. Christine är stamgäst, och kommer alltid off season.

I östra änden av den långa sandstranden, lite avsides från gågatan ligger Albergaria Vila Lido och vi blir så förtjusta att vi genast bokar det som bas för vår veckolånga upptäcktsfärd. Från balkongen ser vi både solnedgång, måne och själva Atlanten samt det gamla fortet, S:ta Katarinas fästning. Dagtid kan man njuta av en kaffe eller drink på terrassen och se sardinfiskarna ta hem sin fångst.

Frank, vår holländske värd, serverar fin frukost på altanen mot havet, bland annat färsk fruktsallad och rykande varma, frasiga vaniljbakelser, Belémpajer.

Britterna har i alla tider sökt sig till Praia da Rocha, vi blir snart varse skyltar om breakfast och fotbollsmatcher på sportbarerna, och också en sällan använd cykelbana längs huvudgatan.

Den shoppingvänliga huvudgatan har mer eller mindre branta och långa trappor ner till stranden. Vi väljer en mindre strand omgiven av stora klippformationer, vid andra änden av gågatan. Vågorna slår här också och vattnet är klart badbart långt in i oktober. Och lufttemperatur runt 23 grader duger bra.


Algarvekusten, 16 mil lång, är känd för sina hus med vackra skorstenar, ju mer utstofferade desto mer välbärgade husägare. Kustvägen har under högsäsong varit en av Europas mest olycksdrabbade, men med EU-stöd har en trafiksäkrare motorväg färdigställts, en bit in i landet med avfarter mot turistorterna.

Under lågsäsong utan hets är det en upplevelse att bila i Algarve, framför allt en bit utanför allfarvägarna. Vår första tur går norrut mot bergskedjan Serra de Monchique.

I byn Nave stannar vi för att titta i butiker med jätteutbud av keramik och kakel, mest skålar och fat. På sin åsna Berinjo kommer en Don Quijote ridande och låter sig gärna fotograferas för en slant. Ett smart koncept: på hemväg flera timmar senare möter vi honom på nästan samma ställe.

Efter kaffepaus vid Algarves högsta topp Foia, 954 meter över havet, är målet den lilla bergsstaden Monchique, känd för sina marknader, konsthantverk och statyer, som inte föreställer särskilda personer. Men en staty verkar ha David Bowie som förebild. I Monchique finns också många fina fasader klädda med kakelplattor i olika färger och fantasifulla motiv.

På turistbyrån får vi veta att mycket av den dyra korken utvinns här i trakterna. Korkekarna skalas vart tionde år och är lätta att känna igen eftersom de ser ut som skalade morötter. Korken är värdefull, och ett avverkat lager ligger bakom lås och bom invid vägen.

Nästa tur går också upp mot bergen, men nu till staden Aljezur som ligger närmare det mer oexploaterade västerhavet. På väg mot Portugals västkust passerar vi byn Casais, med hus med ingång direkt från vägen, ett av dem med fasaden helt täckt av grönt kakel. Utanför står några gubbar och gummor och pratar energiskt och går sedan som på en given signal åt varsina håll. Massvis av kaktusar i krukor under citronträd i trädgårdarna, och hammaren och skäran målade på murarna, ger byn karaktär.

Aljezur ligger vindskyddat i en dalgång, men en väg uppför en kulle tar oss till vyerna ut över Atlanten, först stranden Praia de Monte Clérigo, inbäddad mellan klippformationerna, och så Arrifana högt upp, med en dramatisk strand i botten. Surfarna söker sig till västerhavets större vågor. Vår lunch på squids och ostomelett är god och prisvärd, med utsikt över havet, bergen och segelflygare. Och, icke att förglömma, fin toa – med lås!

Hemma i Praia da Rocha blir det middag på restaurang Safari på huvudgatan där inkastaren pratar sig varm för havsabborre som visar sig vara slut när vi får bord på altanen mot havet. Det blir piri-pirikyckling som tyvärr inte har mycket smak av denna berömda angolanska krydda. Riktigt god är däremot kyckling med curry och äntligen ris som variation till pommes frites som serveras till nästan allt. Som digestif aromatiskt mandelvin inför kvällens sittning på vår balkong, med månen som en silverstrimma i havet.

Världens ände är ett givet utflyktsmål. Vi har blivit varnade för hård blåst inför turen till det europeiska fastlandets sydvästligaste udde. Från Portimão och västerut kallas kusten för vindsidan till skillnad mot läsidan mot spanska gränsen. Vi tar med vindtäta jackor med kapuschong, men mer vindstilla väder har väl sällan upplevts!

Till udden Cabo São Vicente och dess fyr leder en autostradalik väg där turistbussar kommer i full fart, det är en trängsel och kommers. En korvkiosk skyltar med ”Letzte Bratwurst vor Amerika”. Innan Henrik Sjöfararen och hans kollegor fick grepp om världen trodde man att den tog slut där land tog slut, alltså blev det Världens ände.

En bit därifrån ligger det som kallas Henrik Sjöfararens fort med hans kompass, Venta da Rosa, på marken. Det är mest en grushög, eller turistfälla, på 43 meter i diameter. I det lilla kapellet kan man tända ljus som brinner olika länge beroende på hur mycket pengar man lagt i bössan.

Den exploaterade sydkusten har gott om små städer och badorter och vi slår gärna ett slag för Alvor, någon mil väster om Praia da Rocha. Den som gillar pittoreska, promenadvänliga städer bör avsätta några timmar här, med backiga kullerstensgator och många små butiker och restauranger. Nere vid hamnen sitter gubbar och rensar fisk medan en hop intresserade måsar en bit bort väntar på avfallet.

Alvor kallas sardinstaden och har många fisk- och skaldjursrestauranger. Till det dricker man med fördel det berömda vinho verde, grönt vin som är vitt men kallas grönt för att det är så ungt, ofta lite åt skumpahållet. På många ställen kostar ett glas vinho verde en euro, precis som en mindre öl, en brandy eller ett glas rött. After work-tiden varar vanligen till klockan 20.

Före detta moriska huvudstaden Silves, strax norr om Portimão, verkar rätt sömnig men uppe vid fortet är det liv i luckan. Betala inträdet på ett par euro och se den vidunderliga utsikten åt alla håll, lyssna på barockmusik och njut av rosenplanteringarna. Intill finns kyrkan, caféer och stora butiker med snygga skinn- och virkade väskor, kepsar, koppar- och annat smide, dukar, keramik, tofflor, t-shirts, glas, karaffer…

Ett bra mattips i de här trakterna är golfrestaurangen Palmeirinha o Barradas, som åtminstone på hösten endast har kvällsöppet. Träd med granatäpplen, lime och citroner lyser upp den lantliga idyllen.

Vi avslutar vår resa nära flygplatsen i Faro – planet hem går 06.15. Tidigt på dagen checkar vi in på Hotell Frangaria, ett utmärkt val. Fräscht, fint, billigt med rymligt badrum och trevlig personal. Dessutom den bästa restaurangen på hela resan.

Ett misstag många gör när de besöker Algarvekusten är att hoppa över Faro, Algarves huvudstad. De flesta landar där men drar iväg direkt från en charmig och intresseväckande stad med genuin portugisisk känsla. Vi ger oss raskt iväg in till stan med hyrbilen och hamnar mitt i en lokal veckolång festival, Feira de Santa Iria, med nöjesfält och en gourmetmässa med lokala producenter i jättetält. Det är mycket korvar och andra köttprodukter, bakat och grillat, tapas asado.

Ana Margues, till vardags anställd på flygplatsen, berättar inlevelsefullt om det lokala köket:

– Bifanas är fläskkött i bröd med en sås på smör, vitlök och citron. Och pröva en salada montanheiza, sallad från bergen, som serveras till grillade sardiner. Varje familj och restaurang gör den på sitt eget sätt, men den ska innehålla bröd, tomat, lök, vitlök, olja och iskuber. Jo, ni hörde rätt – iskuber. Jättegott!

Vi har redan smakat Alentejogryta på musslor och fläskkött och nu serverar hon oss fler specialiteter från samma område, bland annat knaperstekt blodkorv.

Karmelitkyrkan Ingreja do Carmo i barockstil har både storslagen exteriör och interiör, men det som lockar mest är skelettkapellet som är byggt av församlingsbors och munkars dödskallar. Tyvärr kommer vi en minut efter stängning och en kyrkvaktmästare kämpar med att rulla ihop den långa röda mattan efter en vigsel.

Vi strosar vidare på väg mot eftermiddagskaffe på en fin liten gård med uteservering i gamla stan och passerar en parkpromenad med ett öronbedövande ljud av cikador. Och högst uppe på lyktstolparna har storkarna samlat kvistar för sina bon.

Avslutningen måste bli ståndsmässig, och äntligen, i hotellrestaurangen, får vi tag i piri-pirikyckling som vi tror att den ska smaka – kryddigt och eldigt.

Fakta

Vägen dit: Lågprisflyg till Faro.
Hyrbil: En småbil, typ Hyundai i20, kostar under lågsäsong 1 900 kronor för sex dagar, inklusive försäkringar och självriskeliminering. Beställning via Holiday Autos.
Avstånd: Faro–Portimão sex mil, Portimão–Sagres fem mil, Portimão–Aljezur sju mil.
Boende: Låga priser lågsäsong, 50–90 euro/natt för dubbelrum på minst trestjärniga hotell.
Mat och dryck: Bachalau, torkad torsk eller kolja som kan tillagas på hur många sätt som helst. Det kan finnas tiotals varianter på menyn, vår favorit är ugnsbakad med vitlök, olivolja och kokta tillknycklade småpotatisar. Piri-piri, den angolanska kryddan, används framför allt till knaperstekt kyckling. Pudim flan, portugisisk creme brulée, finns ofta på menyn men ännu oftare massor av efterrätter med glass som bas – det är nästan svårt att välja. Såvida man inte beställer en flaska vin är det husets vita eller röda som gäller. En trevlig avslutning är portvin, madeira eller den alkoholsvaga honungskonjaken Brandymel.
Information: www.portugalglobal.pt (på engelska).

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.