I dag på Alla hjärtans dag vänder två bilnyheter världen bak och fram.

Först är det BMW som med den lilla familjeklossen 2-serie Active Tourer inleder en era av framhjulsdrivna bilar, parallell med de bakhjulsdrivna bilarnas. Det är givetvis en stor sak som kommer att göra kommentarsfält på webbsidor internet runt alldeles löddriga av förnumstiga, kunniga, dumma och tvärsäkra uttalanden.

En ännu större nyhet för mig är att nya Renault Twingo har motor och drivning bak. Vilket genidrag – det låter som om det är bäddat för en liten Porsche 911, ju!

Jag har alltid haft ett gott öga till Twingo, men bara den första utgåvan. De senare har varit alldeles utspädda jämfört med originalidén.

För 22 år sedan, 1992, bevistade jag modellens mediala debut. Vi var en hop motorskribenter som befann oss på uppbyggda läktare i ett stort gummitält, jag har för mig att det var i Frankrike (ingen vild gissning!).

Först kom Monsieur le mycket berömde designern Patrick le Quément in, iförd svindyra kläder och d:o glasögon, på det sätt en mycket berömd designer förväntas komma in i ett tält där en publik väntar. Han drog några väl inlärda stycken från telepromptern framför sig, om en fantastisk bil med strålande framtid och djupa rötter i... ja, ni förstår.

Så var det dags för bilarnas entré och som de kom in – de var fem-sex stycken i knalliga färger och invaderade tältet som de värsta cirkushästar. Twingo for om och kring varandra, i cirklar, handbromssvängar, backade och gasade så däcken skrek, in och ut i olika formationer och mönster – för att på ett givet kommando blixtsnabbt formera sig med exakta decimeteravstånd från varandra i en snedparkering av närmast tysk precision. Det såg ut som om en karamellburk landat framför oss.

Twingo var smart paketerad, ofattbart rymlig och hade baksäte som kunde skjutas i längsled. Jättestort soltak var en bra option. Till och med radiomasten var designad och stack ned i framskärmen på snyggt sätt. Instrumentpanelen såg ut som en radda spisreglage med en liten digitalskärm ovanpå. När jag premiärprovsatt blev jag bara så glad, Twingo var som en modern Renault 4 och jag ville ha en direkt.

Sedan klämde jag på nackskyddet och förnam samma känsla som i en tvättsvamp från OK, en använd och utan schampo. Säkerheten i Twingo kritiserades omgående och efter ett tag hade Renault till en lätt omändrad version 2 förstärkt bilen lite här och var. Men det var nog fortfarande bäst att hålla sig på vägen.

Jag blir fortfarande glad varje gång jag ser en Twingo, av första modellen, vill säga. Nu ser jag fram emot att bli glad av den nya också, receptet verkar åtminstone väldigt lovande.

Jag läste i huvudstadens lokalblad att det ska sättas upp 110 nya laddstolpar, vilka ska serva de cirka 700 elbilarna som rullar omkring på gatorna. Två borgarråd ställde upp på invigningen av den första stolpen. Ulla Hamilton (M) och Per Ankersjö (C) passade på att lufta sin vision om Stockholm som elbilsstad. Detta ska inträffa redan om 16 år och jag har faktiskt lite svårt att se den bilden framför mig.

Om flera ska gå över till eldrivna bilar måste nog politikerna göra mer än snacka vackert. De kan ju resa över till Oslo och lära sig hur man kan ta bestämda steg mot utsläppsfria bilar. Om även Stockholm gav elbilsförarna lite förmåner, typ fria parkeringar, befrielse från trängselskatt och lov att köra i bussfilerna, skulle det nog bli mer fart på elbilsförsäljningen.

Men det räcker heller inte med 110 nya laddstolpar. Ska man kunna åka omkring i en elbil och känna sig lugn för att komma dit man vill och behöver, måste det gå snabbt och lätt att hitta tydligt utmärkta laddställen. Var de drygt 100 nya stolparna ska stå får man inte veta. Lämpliga platser är under utredning.

De närmaste dagarna ska jag kryssa omkring i stan och söka kontakt med några av de drygt hundra laddställen som redan finns. Jag ska provköra en ny elbil och känner redan små ilningar av räckviddsångest. I morgon, när bilen fått ladda över natten, måste jag fatta ett beslut: Ska jag våga åka med den till Södertälje?

I morgon skruvar jag på sommardäcken och bestämmer mig för att vintern är över för den här gången. Det känns inte som någon större risk för bakslag här i Stockholmsområdet. Men visst, jag har skrapat vindrutan varje morgon den här veckan och temperaturen ligger några grader under noll. Så länge vägarna är torra är det inget problem. Man får förstås tänka sig för om det finns väta som riskerar att frysa till is under natten!

Hade jag haft dubbdäck på bilen skulle bytet gjorts än tidigare, för det är bra om dubben åker av så snart man anser att det är möjligt. Man måste inte vänta till 15 april.

Många tycker inte att det är någon brådska att skifta från vinter till sommarhjul. Men man får bättre och säkrare grepp med sommardäcken när vintern gett med sig. Och så har vi ju det här med vägslitaget. Och partiklarna.

Byt därför så snart du kan. I Stockholmsområdet finns i vart fall ingen anledning att rassla omkring med dubbdäck längre. Skulle det komma ett riktigt rejält sista lass med snö, så får man väl ta buss, jobba hemma eller vänta tills snön slaskat bort igen.

Fick en fråga om whiplashskador. Det var en person, ansvarig för en bilflotta, som ville sätta in ett minikrav på de bilar som deras vagnpark skulle ha. Så vilka bilar är säkrast mot whiplash? Jag hänvisade till de tester som Euro-NCAP gör och deras bedömningar.

Men så kom jag att tänka på att stolen testas ju så att säga för sig. Så en helhetsbedömning av bilens krocksäkerhet är ju också något att ta hänsyn till. Därför kompletterade jag med rådet att gå på Folksams bedömning av vad som anses som säkra bilar. Folksam har ju lång erfarenhet från forskning om krocksäkerhet. Dessutom anger Folksam i sin lista, som grädde på moset, vilka som är miljöbilar.

Enligt uppgifter från just Euro NCAP får 2 miljoner människor i Europa den här typen av nackskador i trafikrelaterade olyckor – per år! Och det beräknas kosta, förutom ett ofta livslång lidande, 10 miljarder årligen.

Att bygga bilar som har ännu bättre skydd mot whiplash är nog bra. Men vi bilister kan ju hjälpa till genom att hålla rejäla avstånd i trafiken! Tre sekunders avstånd är en bra tumregel.

Det finns nog inget som är så omedelbart pulshöjande som när det börjar blinka röd-blått i backspegeln. Det hände mig mitt på blanka Sveavägen, när vi var i färd med att köra bränsletest med tre inlånade bilar. Plötsligt tutade det bakom mig och när jag tittade till såg jag de blinkande ljusen.

Det kan inte gälla mig, var min första tanke. Jag har ju inte gjort något olagligt, bara svängt ut på Sveavägen när trafikljusen slog om till grönt.

Men poliserna i den civila bilen bakom gav sig inte. De tutade igen, mer uppfordrande den här gången.

Jag försökte försiktigt gasa ifrån dem. Då blinkade de med helljuset, argt.

Nu var jag fullt på det klara med, att det var mig det gällde. Med pulsen dunkande i öronen svängde jag in på en liten tvärgata. Polisen efter.

– Vad har jag gjort? pep jag ängsligt.

Polisen log lugnande:

– Inget farligt, men du åker omkring i en bil som är avställd.

– ?? Men vi har ju lånat den från generalagenten…?

Vi fick utreda saken vid trottoarkanten.  Det var fort gjort. Bilen var inlånad från en återförsäljare och av någon anledning hade den inte ställts på innan vi hämtade den. Men det gjordes medan jag hängde kvar i telefonen.

Jag var orolig för att vi även åkt omkring med oförsäkrad testbil, men blev lugnad på den punkten. Även en avställd bil omfattas av återförsäljarens rullande bilförsäkring.

De snälla poliserna vinkade iväg mig, men inte utan att jag först fått blåsa. Det var lite kämpigt att få luften att räcka till, men till slut sa det klick i apparaten. Tur att lunchfisken serverades med currymajonnäs och inte med vitvinssås.

”Vilken härlig dag, tra la la la, man blir härligt glad….. hela livet ler…. kan ej önska mer, tra la la la…."

 

Jag lallade på den gamla Eva Roos-schlagern när jag åkte hem häromdagen efter en sällsynt livad dag på Lunda flygfält i Uppland. Ett gäng från redaktionen hade kört fem små vassa bilar i något som kallas A-sprinten. Övningen ingick i Calle Carlquists GTI-test som ska publiceras i Vi Bilägare nr 10.

 

A-sprinten är en knepig bana som byggs upp av koner. Den börjar med ett par vassa svängar innan man kör in i en slalombana där konerna står allt tätare, följd av en snabb sidoförflyttning till några nya slalomsvängar innan man vänder runt i en snäv cirkel och åker tillbaka samma väg. Det hela tar runt en minut om man inte gör bort sig och får någon vidlyftig sladd eller missar en kon eller kasar för långt ut i vändningen….det finns många sätt att misslyckas i A-sprinten.

 

Vi hade hejdlöst roligt med de ettriga GTI-bilarna. Alla körde varje bil två gånger och vid start/mål stod chefredaktör Niklas med ett stoppur. När dagen var slut räknade han ihop våra tider – och jag hade kört fortast!

 

Jag fick pris: En jättestor mekaroverall som Calle hade hittat i källaren. (Han erkände att han nog trott att priset skulle gå till någon av killarna). Nu hänger overallen väl synlig på mitt arbetsrum som en uppmaning till grabbarna att inte mopsa upp sig.

 

Fast jag fick inte heller mopsa mig så länge. När vi kört färdigt tog racerräven Niklas över bilarna och körde ifrån mig med flera sekunder per vända (fast utom tävlan). Men det är helt okej att chefen kör snabbast, annars vore han väl inte chef.