Amerikanska skyltdockor är väl heller inte en spegelbild av standardkroppen men nog skiljer de sig från de svenska.

Jag har redan berättat om bluesfestivalen utan Natchez men kunde inte skicka bilder då. Här är skylten som talar om att "Bulesfestivalen" börjar klockan 8 på morgonen och håller på tills / (vilket lär betyda midnatt).

Inte en siffra rätt, kan man säga. Bules skulle var blues, vilket det inte var, "festivalen" besöktes av sammanlagt 32 personer, det hela började kl 18 och slutade kl 20 på kvällen.

Det var faktiskt lite synd om arrangörerna. Ett praktfiasko.

Robert Johnson hör till de riktiga stora blueslegenderna. Han dog blott 27 år gammal i augusti 1938, förgiftad av cyanid i bjudwhisky, under ett gig. Johnson var inte bara en mästare på blues (han skrev 29 odödliga blueslåtar under sin korta levnad) utan också svår på whisky och kvinnor.

När han inledde ett förhållande med hustrun till ägaren på den juke joint han spelade på i augusti 1938 så ledde hans båda laster till en alltför tidig död. Den svartsjuke ägaren lackade ur och hade en kvinna att bjuda Robert Johnson på förgiftad whisky. Johnson dog under mycket svåra smärtor.

I går besökte jag först den ena av hans två gravar som ligger i Payne Chapel i Quito. Dit lär kvarlevorna av hans kropp ha flyttats av hans syster. Ett Atlanta-baserat rockband med namnet The Tombstones (gravstenarna!) hedrade Johnson med en minnessten 1991. Stenen ligger intill gravarna för andra medlemmar av släkten Johnson.

Kyrkogården är belägen helt nära en gin-fabrik. Jag var på väg därifrån när en man i 35-40-årsåldern dök upp som gubben ur lådan.

Han presenterade sig raskt som Wilson och ingift i släkten Johnson. Vi stod helt nära och pratade och jag kände snart en stark doft av sprit.

Han frågade om vårt ärende och när jag berättade att det handlade om att söka bluesens rötter och att vi kommit ända från Sverige för att göra det så uppgraderade han sig själv:

- Jag kan mycket väl vara son till Robert Johnson, sa han och antydde leende att blueslegenden på grund av sin välkända kvinnoaptit var okänd far till hundratals barn i deltat.

- How about a donation to the Church?

Jag har mycket svårt för såna där situationer. Snabbt räknade jag ut att Wilson var född åtminstone 30 år efter att Robert Johnson hade dött. En normal mänsklig graviditet är nio månader. Alltså var det helt omöjligt att Johnson var far till Wilson.

Men jag kom mig inte för att påpeka denna orimlighet utan plockade upp plånboken och gav Wilson två dollarsedlar. Som helt säkert inte gick till kyrkan.

Wilson blev besviken och undrade om det inte var på sin plats med åtminstone tio dollar "to the Church". Då vände jag mig om och gick till bilen utan ett ord. Det kändes som om min fina stund vid Robert Johnsons minnessten hade blivit besudlad.

Vi åkte vidare några miles till Morgan City och Mount Zion Church där Robert Johnson sägs ha blivit begravd första gången.

En vacker minnessten, med bild på Johnson och text på alla fyra sidor, donerad av Columbia Records 1991 står på kyrkogården alldeles intill vägen. På en av sidorna är Johnsons 29 låtar listade. En av dem heter Me and the Devil Blues och två rader lyder:

You may bury my body, ooh, down by the highway side/ So my old evil spirit can catch a Greyhound bus and ride.

Det är lätt att gripas av ögonblicket när en pickup dundrar forbi alldeles intill minnesstenen, samtidigt som man läser de orden. Kunde ju ha varit en Greyhound bus…

Några timmar senare kommer vi till Indianola, BB Kings hemstad, och jag bläddrar i en bok i shopen på BB Kings Museum. I den står att Robert Johnson har en tredje gravplats.

Det blir bara för mycket; var ska vi sörja karl´n?!

Vi passerade Indianola på måndagen, BB Kings hemstad (han föddes strax utanför, i september 1925). Staden hedrar honom med både fot- och handavtryck och en gata som är uppkallad efter honom.

En gång varje sommar kommer BB King tillbaka och spelar ett gig i sin hemstad. I år skedde det i mitten av juni, vilket innebar att vi missade det med tre veckor.

Synd, men vi fick en stor dos av blueskungen ändå genom att besöka hans museum. Egentligen var det stängt på måndagar men just den här måndagen var det turligt nog öppet.

Vi hade en timme på oss men skulle ha behövt minst fyra. Museet är mycket trevligt och ger en mångsidig bild av BB Kings stora gärning som ständigt turnerande musikant.

Ett besök rekommenderas starkt.

Nej, vi har inte blivit omkörda (bilden). Tvärtom, vi är på väg att köra ikapp en bil på Interstate 61 norr om Clarkdale i Mississippi. Hastighetsgränsen är 65 miles/hour, vägen är spikrak ända in i evigheten.

I vänsterfilen, omkörningsfilen som vi kallar det i Sverige, ligger bilen på bilden och tuffar på i ungefär 55 miles/hour.

Det är egentligen obegripligt varför. Okej för att det är tillåtet att köra om på höger sida i USA men som svensk måste man göra våld på sig själv för att verkligen göra det.

Även i USA har en del delstater insett fördelen med att långsammare trafik ligger i högerfilen och det finns till och med skyltar som påbjuder det. Men det struntade damen bakom ratten i den här bilen i.

Jag bet ihop och körde om på höger sida.

Det är rätt mycket Elvis Presley i Memphis. Han står staty i Welcome Center liksom BB King.

Den senare kallas "King of blues" och Elvis förstås "King of Rock´n Roll".

Amerikanerna är mycket för att haussa sina hjältar; är dom inte "King", så är dom "Boss", eller "Legend" eller "Queen".

En dam i touring-sällskapet undrade stillsamt inför Elvis-statyn vad Michael Jackson skulle kallas.

"Everybody seems to be some kind of a king", som hon uttryckte det.

Jag har ju förstått att en del är väldigt känsliga för minsta form av kritik mot någonting över huvud taget i USA.

Men jag sticker ändå fram hakan och säger att det finns gott om turistfällor här. En av de värsta besökte jag i Memphis i går, onsdag: Sun Studio på Marshall Avenue.

För något år sen, har jag hört, ingick en titt in i studion vid alla besök. Nu kommer man in i en butik fylld med krims-krams och sen ska det köas och betalas och gås på led för att se studion där Elvis med flera spelade in sina första skivor.

Det var verkligen en känsla av att månglarna hade intagit templet.

Det finns en restaurangkedja i USA som heter Ruby Tuesday. Rolling Stones har spelat in en låt med den titeln.

Men vad betyder det? Jag frågade den unga servitrisen på Ruby Tuesday. Hon svarade::

- Namnet kommer från en sång.

- Ja, men vad betyder uttrycket?

- Sången heter så.

Man kan svara "God dag yxskaft" på flera sätt.

I Sverige har vi cykelbilen Fantom. I USA har dom utrustat den med motor och kallar den dwarfcar.

Jason på bilden kör tävlingar med sin dwarfcar som har en 1200-kubiks motor från en Kawasaki ZRX.

- Den toppar kring 100 miles/hour, säger han.

Det är 160 km/tim och vore något för Fantom-förarna i Sverige att bita i.

Jag träffade på Jason och hans bil tio mil norr om Chicago. Han ville verkligen vara med på bild. Dessutom ville han att jag skulle köpa den.

- Vi har lagt ner 10 000 dollar på den, du får den för 4 800.

Det var ett frestande erbjudande.

Joanna Connor Band från Chicago spelade på bluesklubben Buddy Guy´s Legends i går kväll.

Vi kom dit kl 21.25 och Joanna drog i gång exakt på minuten när hon skulle, halv tio.

Hon och hennes band satte högsta fart från början och körde ett set på 1,5 timme med rockig blues. I pausen satt hon och signerade skivor och pratade och skrattade med gästerna.

Jag tycker att många svenska band har en del att lära av de amerikanska bandens disciplin, respekt och tillgänglighet för publiken. De verkar för övrigt verkligen tycka att det är roligt.

En som inte ägnade någon tid åt att lyssna på Joanna var legenden själv, Buddy Guy. Han satt i baren och såg på TV; det var ju All Star Game i baseball i USA i går.

När TV-matchen var slut skrev han några autografer och försvann ut bakvägen.

Jag hade hoppats att han skulle hoppa in och dra några låtar med det skickliga bandet men där blev det tji.

Det går att få en wienerschnitzel i Chicago också. Anrika The Berghoff ser ut som en tysk-österrikisk tyrolerrestaurang och akustiken är likadan. Menyn innehåller många tyska specialiteter och listan över ölsorter är längre än på vanliga amerikanska krogar.

Men när det kommer till betalning så är det väldigt amerikanskt. Jag blir inte klok på hur det systemet funkar men har förstått att gästen har ett särskilt ansvar för servitörernas försörjning.

Jag gav tre-fyra dollar i dricks på notan och då kom servitören tillbaka och sa att dricks inte ingick i summan. Han ansåg att mitt påslag var så litet att det inte kunde räknas alls.

Dricks-systemet verkar i alla fall inte fungera som i Sverige att man ger extra om man tycker att maten smakat bra. Här kan den vara usel men servitören ska ändå ha dricks för att han burit fram den.

Jag uppfattade tyvärr inte namnet på killen på bilden men han är gitarrist i J W William and CHI-Town Hustlers, ett Chicagoband med basisten William som kapellmästare.

Keps-killen är något så ovanligt som japansk bluesgitarrist i Chicago och har är ruggigt bra. Jag såg och hörde honom och bandet på Blue Chicago i går kväll och det var en sån där magisk upplevelse som man kan få vara med om vid sällsynta tillfällen.

In på bluesklubben kom en äldre man, elegant klädd i hatt och med snygga boots. Han slog sig ner strax framför scenen och efter några låtar ytterligare sa japanen att det var hans läromästare och mentor som anlänt. Namnet var James Wheeler och kunde inte han tänka sig att spela ett par låtar med bandet?

Jodå, den äldre mannen gick upp på scenen, krängde på sig japanens gitarr och sen var det feeling för hela slanten så att man fick rysningar.

Ett mycket bra sätt att lära känna Chicagos arkitektur lite närmare är att ta en guidad båttur på Chicago river. Det finns massor att se och med en kunnig guide blir det en fascinerande upplevelse under 1,5 timme.

Chicago utplånades mer eller mindre i en storbrand år 1871 när hela stan bestod av träbyggnader och träbroar. Nu är det stål, betong, glas och marmor som gäller. Och det växer hela tiden fram nya skyskrapor.

Senaste projektet, Chicago Spire som ska bli 2000 fot högt (det är väl ungefär 700 meter) har blivit försenat på grund av att pengarna tog slut. Men nu är grundjobbet igång igen och byggnadens takvåning (penthouse) är redan såld - för 40 billion (miljarder) dollar. Jag måste ha hört fel; den kvinnliga guiden sa nog "four billion dollar", vilket skulle göra 32 000 miljoner svenska kronor.

Det kan man kalla ett skyhögt pris.