I morgon skruvar jag på sommardäcken och bestämmer mig för att vintern är över för den här gången. Det känns inte som någon större risk för bakslag här i Stockholmsområdet. Men visst, jag har skrapat vindrutan varje morgon den här veckan och temperaturen ligger några grader under noll. Så länge vägarna är torra är det inget problem. Man får förstås tänka sig för om det finns väta som riskerar att frysa till is under natten!

Hade jag haft dubbdäck på bilen skulle bytet gjorts än tidigare, för det är bra om dubben åker av så snart man anser att det är möjligt. Man måste inte vänta till 15 april.

Många tycker inte att det är någon brådska att skifta från vinter till sommarhjul. Men man får bättre och säkrare grepp med sommardäcken när vintern gett med sig. Och så har vi ju det här med vägslitaget. Och partiklarna.

Byt därför så snart du kan. I Stockholmsområdet finns i vart fall ingen anledning att rassla omkring med dubbdäck längre. Skulle det komma ett riktigt rejält sista lass med snö, så får man väl ta buss, jobba hemma eller vänta tills snön slaskat bort igen.

Fick en fråga om whiplashskador. Det var en person, ansvarig för en bilflotta, som ville sätta in ett minikrav på de bilar som deras vagnpark skulle ha. Så vilka bilar är säkrast mot whiplash? Jag hänvisade till de tester som Euro-NCAP gör och deras bedömningar.

Men så kom jag att tänka på att stolen testas ju så att säga för sig. Så en helhetsbedömning av bilens krocksäkerhet är ju också något att ta hänsyn till. Därför kompletterade jag med rådet att gå på Folksams bedömning av vad som anses som säkra bilar. Folksam har ju lång erfarenhet från forskning om krocksäkerhet. Dessutom anger Folksam i sin lista, som grädde på moset, vilka som är miljöbilar.

Enligt uppgifter från just Euro NCAP får 2 miljoner människor i Europa den här typen av nackskador i trafikrelaterade olyckor – per år! Och det beräknas kosta, förutom ett ofta livslång lidande, 10 miljarder årligen.

Att bygga bilar som har ännu bättre skydd mot whiplash är nog bra. Men vi bilister kan ju hjälpa till genom att hålla rejäla avstånd i trafiken! Tre sekunders avstånd är en bra tumregel.

Det finns nog inget som är så omedelbart pulshöjande som när det börjar blinka röd-blått i backspegeln. Det hände mig mitt på blanka Sveavägen, när vi var i färd med att köra bränsletest med tre inlånade bilar. Plötsligt tutade det bakom mig och när jag tittade till såg jag de blinkande ljusen.

Det kan inte gälla mig, var min första tanke. Jag har ju inte gjort något olagligt, bara svängt ut på Sveavägen när trafikljusen slog om till grönt.

Men poliserna i den civila bilen bakom gav sig inte. De tutade igen, mer uppfordrande den här gången.

Jag försökte försiktigt gasa ifrån dem. Då blinkade de med helljuset, argt.

Nu var jag fullt på det klara med, att det var mig det gällde. Med pulsen dunkande i öronen svängde jag in på en liten tvärgata. Polisen efter.

– Vad har jag gjort? pep jag ängsligt.

Polisen log lugnande:

– Inget farligt, men du åker omkring i en bil som är avställd.

– ?? Men vi har ju lånat den från generalagenten…?

Vi fick utreda saken vid trottoarkanten.  Det var fort gjort. Bilen var inlånad från en återförsäljare och av någon anledning hade den inte ställts på innan vi hämtade den. Men det gjordes medan jag hängde kvar i telefonen.

Jag var orolig för att vi även åkt omkring med oförsäkrad testbil, men blev lugnad på den punkten. Även en avställd bil omfattas av återförsäljarens rullande bilförsäkring.

De snälla poliserna vinkade iväg mig, men inte utan att jag först fått blåsa. Det var lite kämpigt att få luften att räcka till, men till slut sa det klick i apparaten. Tur att lunchfisken serverades med currymajonnäs och inte med vitvinssås.

”Vilken härlig dag, tra la la la, man blir härligt glad….. hela livet ler…. kan ej önska mer, tra la la la…."

 

Jag lallade på den gamla Eva Roos-schlagern när jag åkte hem häromdagen efter en sällsynt livad dag på Lunda flygfält i Uppland. Ett gäng från redaktionen hade kört fem små vassa bilar i något som kallas A-sprinten. Övningen ingick i Calle Carlquists GTI-test som ska publiceras i Vi Bilägare nr 10.

 

A-sprinten är en knepig bana som byggs upp av koner. Den börjar med ett par vassa svängar innan man kör in i en slalombana där konerna står allt tätare, följd av en snabb sidoförflyttning till några nya slalomsvängar innan man vänder runt i en snäv cirkel och åker tillbaka samma väg. Det hela tar runt en minut om man inte gör bort sig och får någon vidlyftig sladd eller missar en kon eller kasar för långt ut i vändningen….det finns många sätt att misslyckas i A-sprinten.

 

Vi hade hejdlöst roligt med de ettriga GTI-bilarna. Alla körde varje bil två gånger och vid start/mål stod chefredaktör Niklas med ett stoppur. När dagen var slut räknade han ihop våra tider – och jag hade kört fortast!

 

Jag fick pris: En jättestor mekaroverall som Calle hade hittat i källaren. (Han erkände att han nog trott att priset skulle gå till någon av killarna). Nu hänger overallen väl synlig på mitt arbetsrum som en uppmaning till grabbarna att inte mopsa upp sig.

 

Fast jag fick inte heller mopsa mig så länge. När vi kört färdigt tog racerräven Niklas över bilarna och körde ifrån mig med flera sekunder per vända (fast utom tävlan). Men det är helt okej att chefen kör snabbast, annars vore han väl inte chef.