Det finns nog inget som är så omedelbart pulshöjande som när det börjar blinka röd-blått i backspegeln. Det hände mig mitt på blanka Sveavägen, när vi var i färd med att köra bränsletest med tre inlånade bilar. Plötsligt tutade det bakom mig och när jag tittade till såg jag de blinkande ljusen.
Det kan inte gälla mig, var min första tanke. Jag har ju inte gjort något olagligt, bara svängt ut på Sveavägen när trafikljusen slog om till grönt.
Men poliserna i den civila bilen bakom gav sig inte. De tutade igen, mer uppfordrande den här gången.
Jag försökte försiktigt gasa ifrån dem. Då blinkade de med helljuset, argt.
Nu var jag fullt på det klara med, att det var mig det gällde. Med pulsen dunkande i öronen svängde jag in på en liten tvärgata. Polisen efter.
– Vad har jag gjort? pep jag ängsligt.
Polisen log lugnande:
– Inget farligt, men du åker omkring i en bil som är avställd.
– ?? Men vi har ju lånat den från generalagenten…?
Vi fick utreda saken vid trottoarkanten. Det var fort gjort. Bilen var inlånad från en återförsäljare och av någon anledning hade den inte ställts på innan vi hämtade den. Men det gjordes medan jag hängde kvar i telefonen.
Jag var orolig för att vi även åkt omkring med oförsäkrad testbil, men blev lugnad på den punkten. Även en avställd bil omfattas av återförsäljarens rullande bilförsäkring.
De snälla poliserna vinkade iväg mig, men inte utan att jag först fått blåsa. Det var lite kämpigt att få luften att räcka till, men till slut sa det klick i apparaten. Tur att lunchfisken serverades med currymajonnäs och inte med vitvinssås.