På andra sidan Torneträsk, i väglöst land vid Pålnoviken en kilometerfrån norska gränsen, finns en övernattningsstuga för trötta fjällvandrare. Dit kom jag med full packning här om dagen efter åtta kilometers vandring längs en hårt kuperad stig som ännu bitvis var väl dold under ett tjockt snötäcke.

Vad finner jag i plåtlådan förutom tre stearinljus och en dagbok?

Jo, ett exemplar av Vi Bilägare, nr 12/08. Det gav ytterligare en dimension åt spridningen av Sveriges största biltidning. 

16-åringen har nu hunnit bli 18 och satt igång marknadsföring och försäljning.

Det händer att vi på Vi Bilägare får tips och erbjudanden om att köpa artiklar som handlar om fantastiska uppfinningar och mirakelmedel. Så också i det här fallet.

Vi tackar alltid nej (det gjorde inte Metro som publicerade en artikel om Z5 i april) därför att erfarenheten säger att det nästan undantagslöst är bluff. Ska vi skriva så ska det ske efter att vi provat själva.

Z5 kostar 208 dollar och kan beställas via hemsidan www.z55555.com. Jag var på väg att göra det bara för att avslöja bluffen när jag råkade stöta på Calle Carlquist på Automobil:

- Jag fick också erbjudandet om det där och svarade nej med vändande post. Det är en internetskröna. Lurendrejeri.

Jag går på Carlquists linje och använder pengarna till något vettigare.

 

Sten Feldreich är 210 cm lång. Hur får en sådan man tag på en bil som någorlunda svarar upp mot de speciella krav som ställs när man är så fullvuxen? För att inte tala om Stens gamle basketpolare Göran Eriksson som är 214 cm.

Det ska vi ta reda på och skriva om i Vi Bilägare nr 10. 

I dag, tisdag, träffar vi Sten och ett hans storväxta vänner för att prata bil. De ska provsitta några bilar för att göra vad man verkligen kan kalla ett långtest.

I vårt senaste webb-TV-program som ligger ute på vibilagare.se kan du få en liten försmak när Marianne Sterner (158 cm) försöker nå upp med intervjumikrofonen till Sten.

Johan Norberg (bilden) är, förutom krönikör i Vi Bilägare, musiker och skivproducent. Han lyssnar aldrig på musik när han åker bil.

Icke desto mindre vet han bättre än de flesta hur det ska låta från en musikanläggning när det låter bra.

För Vi Bilägares skull har Johan gjort ett undantag och verkligen lyssnat på musik i bil, närmare bestämt i våra fem långtestbilar. Alla bilar är utrustade med biltillverkarnas standardapparater och frågan är hur bra eller dåliga dessa är. Som referensbil har vi en lyx-Audi med en ljudanläggning som kostar 60 000 kronor.

Ljudreportaget kommer i Vi Bilägare nr 11. Missa inte det - och hör sen!

I dessa ekonomiska kristider är hela detta evenemang naturligtvis en stor djäkla provokation mot allting som är viktigt i de flesta medborgares tillvaro.

Och hur ska de Volvo-anställda kunna annat än glöda av indignation så fort namnet Volvo Ocean Race kommer på tal. 500 sponsormiljoner i sjön av ett företag som säger upp personal i tusental och som själv kämpar för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Jo, jag förstår att satsningen på Volvo Ocean Race bestämdes innan krisen slog till på allvar. Men kan det någonsin vara vettigt av en biltillverkare att satsa så ofattbart mycket pengar på en båttävling?

Läs för övrigt en skoningslös sågning av detta jippo på http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/anrell/article5378964.ab

Det var drygt 35-40 grader varmt i New Orleans i går, inte ett moln på himlen. Ännu en dag på jobbet för en gatuartist.

Som kisen på bilden, silverkläder från topp till tå och silverfärg på alla nakna kroppsdelar. Det kan inte ha varit behagligt. Han skrattade visserligen men måste ha kokat inombords.

Som svensk tar det ett tag att vänja sig vid all vänlighet som strömmar mot en från alla håll i USA. Det är leenden, artighetsfraser, hålla upp dörrar, tillönskan om att "have a terrific day, sir" och sånt hela tiden.

I Sverige frågar i och för sig servitriserna på restaurangerna ofta om "maten smakade bra"? Men det sker mest lite så där i förbigående.

Ellen (bilden) på den utmärkta krogen Irene´s i French Quarter, New Orleans, tar det hela till en annan dimension när hon kommer fram till bordet, lutar sig över det och undrar:

- Was everything fantastic?

Det är alltid kul att se riktiga proffs i arbete. Då spelar det ingen roll om det är en skicklig hantverkare, guide, mekaniker, servitris - eller en försäljare.

Jack, på bilden ovan, jobbar på en kameraaffär på Decatur Av i New Orleans. Och som han jobbar.

Jag var med när två kunder tittade in för att hämta en reparerad videokamera. Det skulle ha kostat 100 dollar "men tyvärr så visade det sig att det var lite mer komplicerat" så det kostade 200 dollar.

Det hindrade inte Jack att, innan kunderna lämnade hans butik, 40 minuter senare, ha sålt på de två kunderna (som redan betalat dubbelt så mycket för reparationen som de tänkt sig) mera grejor för ytterligare 1 500 dollar.

Inte nog med att vi mött världens bästa guide i New Orleans; vi fick också se stans bästa försäljare i aktion.

Nu är det dags att hämta hyrbilen på flygplatsen och börjar resan norrut. Baton Rouge, nästa!

Amerikanska skyltdockor är väl heller inte en spegelbild av standardkroppen men nog skiljer de sig från de svenska.

Jag har redan berättat om bluesfestivalen utan Natchez men kunde inte skicka bilder då. Här är skylten som talar om att "Bulesfestivalen" börjar klockan 8 på morgonen och håller på tills / (vilket lär betyda midnatt).

Inte en siffra rätt, kan man säga. Bules skulle var blues, vilket det inte var, "festivalen" besöktes av sammanlagt 32 personer, det hela började kl 18 och slutade kl 20 på kvällen.

Det var faktiskt lite synd om arrangörerna. Ett praktfiasko.

Robert Johnson hör till de riktiga stora blueslegenderna. Han dog blott 27 år gammal i augusti 1938, förgiftad av cyanid i bjudwhisky, under ett gig. Johnson var inte bara en mästare på blues (han skrev 29 odödliga blueslåtar under sin korta levnad) utan också svår på whisky och kvinnor.

När han inledde ett förhållande med hustrun till ägaren på den juke joint han spelade på i augusti 1938 så ledde hans båda laster till en alltför tidig död. Den svartsjuke ägaren lackade ur och hade en kvinna att bjuda Robert Johnson på förgiftad whisky. Johnson dog under mycket svåra smärtor.

I går besökte jag först den ena av hans två gravar som ligger i Payne Chapel i Quito. Dit lär kvarlevorna av hans kropp ha flyttats av hans syster. Ett Atlanta-baserat rockband med namnet The Tombstones (gravstenarna!) hedrade Johnson med en minnessten 1991. Stenen ligger intill gravarna för andra medlemmar av släkten Johnson.

Kyrkogården är belägen helt nära en gin-fabrik. Jag var på väg därifrån när en man i 35-40-årsåldern dök upp som gubben ur lådan.

Han presenterade sig raskt som Wilson och ingift i släkten Johnson. Vi stod helt nära och pratade och jag kände snart en stark doft av sprit.

Han frågade om vårt ärende och när jag berättade att det handlade om att söka bluesens rötter och att vi kommit ända från Sverige för att göra det så uppgraderade han sig själv:

- Jag kan mycket väl vara son till Robert Johnson, sa han och antydde leende att blueslegenden på grund av sin välkända kvinnoaptit var okänd far till hundratals barn i deltat.

- How about a donation to the Church?

Jag har mycket svårt för såna där situationer. Snabbt räknade jag ut att Wilson var född åtminstone 30 år efter att Robert Johnson hade dött. En normal mänsklig graviditet är nio månader. Alltså var det helt omöjligt att Johnson var far till Wilson.

Men jag kom mig inte för att påpeka denna orimlighet utan plockade upp plånboken och gav Wilson två dollarsedlar. Som helt säkert inte gick till kyrkan.

Wilson blev besviken och undrade om det inte var på sin plats med åtminstone tio dollar "to the Church". Då vände jag mig om och gick till bilen utan ett ord. Det kändes som om min fina stund vid Robert Johnsons minnessten hade blivit besudlad.

Vi åkte vidare några miles till Morgan City och Mount Zion Church där Robert Johnson sägs ha blivit begravd första gången.

En vacker minnessten, med bild på Johnson och text på alla fyra sidor, donerad av Columbia Records 1991 står på kyrkogården alldeles intill vägen. På en av sidorna är Johnsons 29 låtar listade. En av dem heter Me and the Devil Blues och två rader lyder:

You may bury my body, ooh, down by the highway side/ So my old evil spirit can catch a Greyhound bus and ride.

Det är lätt att gripas av ögonblicket när en pickup dundrar forbi alldeles intill minnesstenen, samtidigt som man läser de orden. Kunde ju ha varit en Greyhound bus…

Några timmar senare kommer vi till Indianola, BB Kings hemstad, och jag bläddrar i en bok i shopen på BB Kings Museum. I den står att Robert Johnson har en tredje gravplats.

Det blir bara för mycket; var ska vi sörja karl´n?!

Vi passerade Indianola på måndagen, BB Kings hemstad (han föddes strax utanför, i september 1925). Staden hedrar honom med både fot- och handavtryck och en gata som är uppkallad efter honom.

En gång varje sommar kommer BB King tillbaka och spelar ett gig i sin hemstad. I år skedde det i mitten av juni, vilket innebar att vi missade det med tre veckor.

Synd, men vi fick en stor dos av blueskungen ändå genom att besöka hans museum. Egentligen var det stängt på måndagar men just den här måndagen var det turligt nog öppet.

Vi hade en timme på oss men skulle ha behövt minst fyra. Museet är mycket trevligt och ger en mångsidig bild av BB Kings stora gärning som ständigt turnerande musikant.

Ett besök rekommenderas starkt.

Nej, vi har inte blivit omkörda (bilden). Tvärtom, vi är på väg att köra ikapp en bil på Interstate 61 norr om Clarkdale i Mississippi. Hastighetsgränsen är 65 miles/hour, vägen är spikrak ända in i evigheten.

I vänsterfilen, omkörningsfilen som vi kallar det i Sverige, ligger bilen på bilden och tuffar på i ungefär 55 miles/hour.

Det är egentligen obegripligt varför. Okej för att det är tillåtet att köra om på höger sida i USA men som svensk måste man göra våld på sig själv för att verkligen göra det.

Även i USA har en del delstater insett fördelen med att långsammare trafik ligger i högerfilen och det finns till och med skyltar som påbjuder det. Men det struntade damen bakom ratten i den här bilen i.

Jag bet ihop och körde om på höger sida.

Det är rätt mycket Elvis Presley i Memphis. Han står staty i Welcome Center liksom BB King.

Den senare kallas "King of blues" och Elvis förstås "King of Rock´n Roll".

Amerikanerna är mycket för att haussa sina hjältar; är dom inte "King", så är dom "Boss", eller "Legend" eller "Queen".

En dam i touring-sällskapet undrade stillsamt inför Elvis-statyn vad Michael Jackson skulle kallas.

"Everybody seems to be some kind of a king", som hon uttryckte det.

Jag har ju förstått att en del är väldigt känsliga för minsta form av kritik mot någonting över huvud taget i USA.

Men jag sticker ändå fram hakan och säger att det finns gott om turistfällor här. En av de värsta besökte jag i Memphis i går, onsdag: Sun Studio på Marshall Avenue.

För något år sen, har jag hört, ingick en titt in i studion vid alla besök. Nu kommer man in i en butik fylld med krims-krams och sen ska det köas och betalas och gås på led för att se studion där Elvis med flera spelade in sina första skivor.

Det var verkligen en känsla av att månglarna hade intagit templet.