Nere på gatan #2

Lunchsushi och en Ramlösa i utbyte mot en hundralapp i hålet i väggen och vad får jag se när jag kliver ut på gatan igen om inte en syn som börjar bli väldigt ovanlig. En snudd på perfekt BMW 5-serie ur den så kallade E34-generationen.

Jag har alltid varit svag för den modellen. Kanske beror det på att jag deltog vid den första presentationen av bilen, kan det ha varit 1988? Det var på sydliga nejder, Portugal kanske, och det första exemplar jag såg var kritvitt och parkerat på en platå mitt i en fontän. Det såg för dumt ut.

Det gjorde inte bilen. Jag tycker att det är den klart snyggaste av alla generationer i 5-serien. Den ansvarige designern hette Claus Luthe och är kanske en smula okänd i dag. Då var kändiskulten kring designers av vardagsbilar inte lika plågsamt utbredd som i dag, men på Luthes meritlista stod några av de viktigaste bilarna över huvud taget åren 1960-1990. Det är alltid fel att säga att den och den designern ”ritade” den och den bilen, det är alltid ett lagarbete, men någon är ju ansvarig och får stå i frontlinjen.

För Luthes del räcker det att räkna upp bilar som NSU Ro80, Volkswagen K70 (som ju kunde ha varit en NSU), Audi 50, BMW:s superklassiker 3-serien generation E30 och BMW 850i – för att ta några i högen av verkligt starka bilformer.

Han levde åren 1932-2008 och hans liv förmörkades mot slutet när han anklagades och dömdes för att ha huggit ihjäl sin narkotikaberoende son.

Den bostongröna (tror jag att färgen heter) E34 som stod framför mig på Hagagatan var direktimporterad till Sverige och hade ca 25 000 mil på mätaren. Körsträckan märktes inte. Karossen såg felfri ut, inredningen var så där stunsig som bara ett fåtal märken kan uppvisa efter 20 år – bilen var av 1993 års modell och alltså en av de sista i E34-linjen.

Vansinnigt salta navkapslar, blinkersglasen förvisso bytta till ”vita” fram och på skärmarna, men vadå? Kronan på verket avslöjades när jag såg emblemet på bakluckan: 525iX.

Precis så ska bilar vara funtade i min värld: sobra, kvalitetsosande, enkelt utrustade, lite större motor (väldigt gärna rak sexa) och varför inte fyrhjulsdrift. En ”knaprig” sort som jag och somliga av mina vänner i bilnördkretsar brukar säga.