I morgon, tisdag, vid lunchtid startar jag långresan från Kiruna till Stockholm. Om uppkopplingarna funkar så kan resan följas på den här bloggen under tisdagen och onsdagen då jag räknar med att nå målet sent på eftermiddagen eller kvällen.
Jag tjuvtränade lite i helgen med en bilresa Kiruna-Luleå tur och retur, 70 mil. Ner till Luleå på lördagen gick det perfekt. Minus 14 grader, uppehållsväder och rejält vinterföre.
Returen upp till Kiruna på söndagen blev en fyra timmar lång nära döden-upplevelse. Det började nämligen snöa ganska rejält på natten. Man skulle ha kunnat tro att Vägverket hade någon sorts beredskap; det brukar ju komma snö vid den här årstiden i norra Sverige.
Men inte. Det låg 10-15 centimeter nysnö längs Europaväg 10 från Töre till Kiruna, 30 mil, hela dagen. Resultatet var förstås snörök av den värsta sorten. Varje möte med en långtradare innebar noll sikt i fem-sex sekunder. Och då menar jag noll sikt. Noll vision.
Det påstås att hastighetskontroller på motorvägar har med trafiksäkerhet att göra. Men när väghållarna samtidigt tillåts utsätta trafikanterna för den akuta dödsfara som oplogade vägar innebär, så är det att sila mygg och svälja kameler.
Expressen brukade för ett antal år sen ha en ständigt återkommande rubrik vid höstens första snökaos i trafiken:
"Vakna Vägverket - det snöar!"
Jag återanvänder den.