Snyft, snyft! Nu är det snart dags att skiljas från min kära Opel Ampera, som jag haft som långtestbil de senaste månaderna.
Det har varit en sann njutning att ljudlöst och utsläppsfritt glida omkring i den elektrifierade Opeln, som inte bara är sällsynt miljövänlig utan också överraskande bekväm och spänstig att köra.
Men man får förstås också ta en del besvär för att åka elektriskt. I mitt fall krävs just nu en 15 meter lång sladd, en caféstol och en snäll granne för att få allt att fungera.
Grannens bidrag är att han, efter snöstormen, har plogat upp en speciell laddningsplats för Amperan. Tack för det!
Den långa sladden behövs för att nå från eluttaget på altanen till bilen och caféstolen fungerar som "fundament" för själva laddaren.
Ett primitivt, men hittills funktionellt arrangemang. Men det är förstås smidigare att ladda bilen i redaktionsgaraget, där vi har monterat upp laddaggregat på ett mer permanent sätt. Så borde man förstås ha det hemma också, men det är inte alltid det går.
Huvudsaken är ändå att man lyckats pumpa in elström i Amperan, så att man kan utnyttja bilens miljöpotential optimalt...