Jag träffade häromdagen vår nyblivna Formel 1-förare Marcus Ericsson, första svensk i GP-cirkusen på 23 år. Marcus berättade för mig om alla turer som ledde fram till kontraktet och hur han ser på läget att plötsligt börja tävla mot de förebilder han haft under sin unga karriär. Vi publicerar hela intervjun i Vi Bilägare nr 4, som kommer ut till våra prenumeranter 4 mars och till butikerna 11 mars.
Marcus ger ett lugnt och ödmjukt intryck och det är inte utan att jag undrar hur han ska klara sig i den kallhamrade bransch som Formel 1 är. Då tänker jag inte på det rent körmässiga utan mer på allt spektakel som sker runt omkring. Bilsportens kungaklasss är uppbyggt på glamour och fisförnämhet. Här finns inte utrymme för några mjukisar utan det är ren och skär egoism som råder. Som nykomling kommer Marcus att få veta sin plats av sin äldre och mer rutinerade kollegor.
I Formel 1 finns det en hierarki, även på det journalistiska planet. Det blev jag brutalt varse när jag senast bevakade ett lopp live, och det är så länge sedan som 1997 på Monza – och vad jag förstår av kollegor har det inte blivit enklare sedan dess.
Jag fick ett ordinärt presspass med tillåtelse att vistas i pressrummet och att närvara vid de officiella presskonferenserna. Det var allt. Som utsänd vill du naturligtvis komma hem med något eget i stället för att referera till de oftast intetsägande presskonferenserna – samma uttalanden som alla andra får.
Jag letade mig in bland alla långtradartrailers och vip-lounger som fanns bakom depåområdet, men släpptes inte in någonstans. Jag lyckades stoppa Mika Häkkinen utanför en av dessa, men att få ett par minuter med honom var inte att tänka på. Jag försökte också med danske Jan Magnussen, föga framgångsrik, men han hade absolut inte tid.
Gentemot de stora teamen var det kalla handen och i ren desperation sökte jag mig till ett av de mindre teamen, Tyrell, som då var på "dekis". Här välkomnades jag med öppna famnen och fick ett jättebra snack med en ung Mika Salo, sedermera Ferrari-förare. Salo fixade så att jag fick ett fotopass inne i Tyrells box under den första tidsträningen.
Mitt arbetsområde var begränsat, det fick jag så småningom veta med besked. Jag tog en "rövare" och placerade en fot 30 centimeter utanför Tyrells spärrlinje och riktade in kameralinsen mot närliggande Ferraris box. Det dröjde någon sekund innan en gorilla brutalt knuffade mig tillbaka. ”Här har du ingen tillåtelse att vara”, väste han åt mig.
Där fick jag veta min plats.