30 miljoner tillverkade sedan starten 1974. I snitt 2 000 sålda varje dag i 39 år.
Det är facit hittills för Volkswagen Golf - VW:s mest framgångsrika modell genom tiderna. Jubileet hölls alldeles nyligen och av en slump råkar jag just nu vara i tillfällig besittning av långteststallets knallröda Golf 1.6 TDI.
Har i dagarna avverkat en 100-milatripp med bilen och jag måste säga att det inte är särskilt svårt att förstå modellens populäritet. Den har det mesta man kan begära av en vettig vardagsbil i kompaktklassen, såväl när det gäller köregenskaper och åkkomfort som kvalitetskänsla och praktisk användbarhet.
Egentligen är det inget konstigt med det. VW:s bilutvecklare har haft sju generationer Golfar att fila på och varje ny upplaga har varit bättre än sin föregångare på i stort sett alla punkter.
Fast en viktig detalj verkar ha glömts bort genom åren – och det är däcksbullret. Både Golf V och VI var obehagligt elaka mot öronen på skrovlig svensk asfalt. Riktiga bullerlådor, faktiskt.
I det avseendet är den nya modellen ett jättelyft. Uppenbarligen har VW bestämt sig för att ge Golf en anständig ljudkomfort även när den körs på lite grövre underlag - och det med lyckat resultat. Därmed har en redan bra bil blivit ännu bättre.
Vad som däremot är lite trist med den nya Golfen är att den knappast går att skilja från sin föregångare. Designförändringarna är minst sagt försiktiga (läs: fega!) och det krävs ett vaket öga för att snabbt se skillnaden mellan "sexan" och "sjuan".
Denna ovilja till nya stilgrepp verkar för övrigt vara gemensam för större delen av VW-gruppen. Även Audi och Skoda är ytterst måttfulla när det gäller att förändra sina modeller utseendemässigt.
Men det finns ett undantag inom koncernen och det är spanska Seat. Där verkar designteamen ha friare händer. Fast å andra sidan är det knappast Seat som rosar marknaden inom VW-koncernen.
Så trots allt är det kanske klokast att inte ändra för mycket på ett vinnande lag...