Har just checkat in för mitt 32:a Svenska Rally på raken. Allt är inte riktigt sig likt, först var det OK Motorhotell uppe vid Filipstadsvägen som gällde, sedan Folkets Hus och nu en bakficka till gamla klassiska Statt.
Karlstad har förblivit centralort genom åren trots att all tävlingsmässig action numera äger rum i trakterna av Hagfors, tio mil norrut. Draget kring Karlstad känns inte lika intensivt som det var förr, eller också har man blivit äldre.
Förr var all aktivitet kopplat till baren vid Sara Winn, numera Scandic. Där bodde alla toppförare, där hölls presskonferenser, där spelade Sven Ingvars unplugged och där hölls alla galna efterfester.
Jag minns framför allt ett barhäng med Henri Toivonen 1986. Jag hade fått åka med i hans Lancia Delta S4 några dagar tidigare, men nu hade han brutit rallyt redan under första etappen. Henri snackade förstås om bilen, den fräckaste som rallyvärlden någonsin skådat, men också om den mest svårkörda.
Här kommer det att hända en olycka förr eller senare, tro mig, sa han till mig.
Det var sista samtalet. Några månader senare var Toivonen död, 29 år gammal. Henri och hans kartläsare Sergio Cresto brändes till döds när de kraschade och störtade nedför ett stup under Korsika-rallyt. Det blev också nådastöten för de specialbyggda grupp B-bilarna.
Toivonens minne lever kvar, framför allt hos alla finska fans. Johnny Cash sjunger nåt om ”A legend in my time.” Stämmer bra.
Pratade med dagens finska rallystjärna Jari-Matti Latvala nyligen, och berättade för honom om min provtur i Lancian. Va, är det sant? Jag skulle ha gett mycket för att ha fått en sådan chans…
Tja, det var förstås ett ”once in a liftetime” för mig. Men jag hade hellre önskat att jag fått lära känna Henri Toivonen lite bättre.