Audi 100 blev en riktigt hal typ – snål, snabb och tyst

En av 1980-talets viktigaste nya bilar provkördes i Vi Bilägare nummer 19/1982: Audi 100. Det var den tredje generationen av Audis stora modell sedan den första kom ut 1968.

Att kalla 1982 års modell revolutionerande är snarast ett understatement. Visserligen var även Ford med sin nya mellanklassare Sierra samtidigt inne på aerodynamik-utveckling men det var Audi 100 som angav tonen.

Bilen hade en luftmotståndskoefficient på 0,30, samtidigt som konkurrenterna låg på 0,40 eller mer. Det fick stor betydelse för hur karosserna skulle utformas framöver och för hur jakten på låg bränsleförbrukning tog fart.

Egentligen räckte det med att titta på Audis kaross för att förstå att den var ”hal”. Formen som helhet påminde om en tvål men hade en tydlig kilform i profil och ett tvärt avhugget bakparti.

Karossen var helt fri från utskjutande detaljer och alla rutor låg i liv med omgivande kaross.  Sidorutorna löpte utanför sina ramar, vilka i sig var kraftiga men såg tunna ut tack vare en sinnrik konstruktion. På fram- och bakrutor syntes en liten svart prick i överkant, det stift som höll rutan i spår mot ramen.

Underredet var också speciellt utformat för att lätt släppa undan vind och för att spara vikt gjordes dörrarna av aluminium. Strömlinjeformen bidrog inte bara till att Audi 100 var snål, den var tyst också.

Tanken, av plast, rymde hela 80 liter. Med den lilla fyrcylindriga 1,8-bensinmotorn på 90 hk och hög utväxling på både fyran och femman blev Audi 100 en verkligt snål milätare för långa autobahnetapper.

Accelerationen var inte märkvärdig, men toppfarten närmade sig 200 km/tim och aktionsradien blev enorm för sin tid. Den stora bilen drog ju inte mer än cirka 0,6 liter milen!

Femcylindriga motorer fanns förstås också och modellen utvecklades försiktigt under åren tills ersättaren kom 1991. Bland annat gjordes inredningen om och hela karossen fick galvanisering 1986.

Dessutom infördes det kortlivade krockskyddssystemet Procon-ten. Det var en vajerkonstruktion som omslöt motorn och förbands med bilbältena fram. När motorn trycktes bakåt vid en kollision drogs samtidigt säkerhetsbältena åt. Med krockkuddens intåg försvann finessen.

Över 55 000 exemplar såldes nya i Sverige, en stor andel av dem av Avantmodellen, alltså kombin med sitt karaktäristiskt sluttande bakparti.