Långtest 2011: Semestertest

På Livena-macken i Vilnius låg paniken på lur. Efter nära 70 mil genom Estland och Lettland började tankarna bli tomma i våra fem långtestbilar. Dumt nog hade vi inte tankat i Lettland där soppan bara kostar åtta kronor litern. I Litauen kostar den tolv.

Vi körde fram i ordnad rad och fyllde bil efter bil. Sist kom Ford C-Max. Den är utrustad med en finess. Istället för vanligt tanklock har den en spärrad lucka som bara kan öppnas av ett munstycke av rätt dimension. Det ska alltså inte gå att tanka fel och fylla bensin i dieselbilen.

Fords tanklucka är nog fyndig, men inte i Litauen. Pumpmunstyckena passade inte. Fordens tank var spärrad. Vi tryckte förtvivlat munstycket mot locket, det förblev hermetiskt stängt.  
– Vad f-n gör vi? Vi måste ju ha soppa! Ska vi försöka leta rätt på en Fordverkstad och få hjälp?

Då kom Håkan ihåg att han sett en liten tratt någonstans i bilen. Vi rev igenom Forden. Ingen tratt. Till slut mindes någon att bilen även har förvaringsfack i golvet, under de lösa tygmattorna. Där låg den! Med en bestämd rörelse tryckte Erik ned den lilla vita plasttratten i tankröret. Det öppnades! Vår expedition kunde fortsätta mot Polen.

Var är väljapääs?
När träden börjat grönska och semesterlistan kommit upp på redaktionschefens vägg drog det ihop sig för Vi Bilägares fem långtestbilar. Under vintern och våren har våra bilar körts uppåt 2 000 mil, alltså ungefär halva den sträcka de ska avverka under det år de ingår i teststallet.

Vi har suttit många timmar i förarstolarna, men det är inte samma sak som att vi känner bilarna utan och innan. För det mesta åker vi ensamma och ganska korta sträckor men i sommar blir det annorlunda. Bilarna kommer att rulla på vägar som sträcker sig från Toscana till Kurravaara lastade med passagerare,  bagage och inköp.

Våra nya bilar kommer att klara jobbet bra. Men inte alldeles problemfritt. Det upptäckte vi när vi körde iväg på en veckas provsemester till Baltikum och Polen.

Ingen av oss hade tidigare rest i länderna på andra sidan Östersjön. Vi var nog lite spända när vi körde av den eleganta färjan Baltic Queen i Tallinn en måndagsförmiddag. Redan i hamnen kändes det som om vi kommit till ett exotiskt land: ordet ”väljapääs” visade oss till hamnens utfart.

Tallinn är tillsammans med Åbo årets kulturhuvudstad och där finns säkert massor att se och utforska, men ett biltest går i första hand ut på att uppleva vägar. Huvudstråket 4 söderut bjöd emellertid inte på någon intressant bilkörning. Vägen visade sig vara av utmärkt standard, men trist. Den ena raksträckan avlöste den andra och skogen stod tät på sidorna.

Vi svängde in i Pärnu och parkerade utanför Swedbank (som har över 200 kontor i de baltiska länderna). Pärnu ligger på sydkusten vid en vacker och lång sandstrand och kallas för Estlands ”sommarhuvudstad”. Men första veckan i maj var sommaren långt borta. Regnet hängde i luften och det kalla ljuset avslöjade att många hus i centrum hade en bedagad utstrålning.

Turistkontoret visade sig dock vara nyrenoverat, påkostat och tjusigt och där fick vi hjälp att hitta en öppen restaurang. Villa Wesset verkade alldeles för dyrt och elegant för ett gäng lufsiga biltestare, men matsedeln blev en överraskning. Ingen rätt kostade mer än cirka fyrtio spänn.

Det är inte dyrt att vara turist i de baltiska länderna. En kopp kaffe på ett vägfik gick på sex och femtio. Ett enkelrum på det knarrigt hemtrevliga hotellet Villa Joma i en träkåk i badorten Jurmala utanför Riga kostade 46 euro, knappt 430 kronor.

Fina VAZ
Det är ju inte mer än tio år sedan som Sovjets förtryck upphörde i de baltiska länderna och spåren efter ockupationen är tydliga. Många hus är övergivna, vanskötta och ruckliga, inte minst i Riga.

Vi hamnade mitt i eftermiddagsrusningen och i köerna hade vi gott om tid att studera alla vackra gamla hus med fasader som dignade av statyter, kolonner, fresker och ornament. Tyvärr var många i bedrövligt skick, smutsiga och flagnande. Men här och där lyste ett nyrenoverat hus likt en glassbakelse mot det grå. Riga kommer att bli en fantastiskt vacker stad när centrum rustats upp.  

Gränsstationen mellan Lettland och Litauen låg övergiven. Något pass behöver man inte längre för att resa mellan de baltiska länderna.

Att komma till Litauen var lite som att komma hem. Bilarnas nummerskyltar ser ut som de svenska och i de större orterna finns både Swedbank- och SEB-kontor.

Den baltiska ekonomin har varit svajig i några år men det märktes inte på bilarna. Folk åker omkring i fina och tämligen nya vagnar, precis som i Sverige. Vi spanade ihärdigt efter gamla ryssbilar men på hela resan såg vi bara två VAZ, i fint skick dessutom.

Vi passerade många orter med namn som vi knappt kunde uttala och säkert även många sevärdheter. Här och där pekade brun-vita turistskyltar mot något intressant i fjärran. Det hade varit bra om informationen även varit översatt till något mer allmänt begripligt språk, men det har man inte kostat på. När vi inte visste vad vi skulle få se, lät vi bli att chansa.

130 km/tim
Sista biten mot Vilnius gick undan på motorväg, 130 km/tim. Men det var en  konstig motorväg. Med jämna mellanrum upphörde den, för att brytas av en vanlig vägkorsning. Farten förbi den korsande vägen, och vanligtvis även en busshållplats, sänktes till ”bara” 110 km/tim.

Vi höjde lite på ögonbrynen inför detta trafiksäkerhetstänkande, men Litauen kan visa upp fin olycksstatistik. Under 2000-talet har antalet trafikdödade litauer nästan halverats. 2009 omkom 370 människor av befolkningen på nära 3,7 miljoner.

Fram till Vilnius hade vi knappast åkt i en enda backe. Vägarna hade varit outsägligt enahanda, så sövande att ”Driver alert”-funktionen i Volvo V60 slog till. I färddatorns fönster uppenbarade sig en kaffekopp och ett varnande plingande uppmanade den trötta föraren att stanna för en fikapaus.

Det är lätt att slappna av lite för mycket i Volvo V60. Den rullar så bekvämt med lågt spinnande motor och mjukt växlande automatlåda. Det går att ansluta mobiltelefonen till bilen och alla passade på att göra sina samtal under de etapper vi körde Volvo (det är förbjudet att mobilprata utan handsfree i Baltländerna). Många vi pratade med trodde inte att vi satt i en bil. Det hörs inget störande brus och buller från Volvon.

8,2 kilometer rakt
Söder om Vilnius körde vi genom ett mer kuperat landskap, men väg A4 var ändå som dragen med linjal. Erik mätte upp den längsta raksträckan till 8,2 kilometer.

Efter att ha passerat ännu en enorm, mångfilig men övergiven gränsstation var vi i Polen. Vägskyltarna, som hittills varit blå, blev gröna och vi fick ett nytt språk med nya konstiga bokstavskombinationer att stava oss igenom.

I Polen blev det roligare att köra bil. Vi svängde strax av huvudvägen och in på små slingriga landsvägar. De hade inte underhållits lika väl som de stora stråken. Vägbanan var trasig, gropig och lappad. Snart hördes en klagan från Saabföraren i kommunikationsradion:

– Fjädringen känns väldigt struttig. Och det slår i ratten. Det känns inte vidare ”premium”!

Under de första resdagarna hade vi inte haft så mycket snällt att säga om  Dacia Duster. Den är bullrig, svajig och primitiv men på de polska sönderkörda landsvägarna kom den svampiga fjärdringen och de höga däcken mer till sin rätt.  Dacian rullade nästan bekvämt.  

– Inte så konstigt om Dacian går bra. Den är väl gjord för rumänska bondvägar, muttrade Micke.

I ledarbilen satt fotograf Simon och i knät hade han sin iPad. Den var laddad med kartprogram, bilder och annat som kunde vara nyttigt för ett biltestargäng. Fotografen dirigerade oss in på allt mindre vägar. Han hade hittat något intressant i datorn.

Plötsligt reste de sig majestätiskt över en liten grön dal: de 250 meter långa och 36 meter höga broarna vid Stanczyki, två kolosser likt romerska akvedukter.  De är rester av en järnväg som lades ned vid andra världskriget. Kolonnerna är de högsta i hela Polen och till för några år hoppade polsk ungdom bungy jump från Stanczyki-broarna.

54 000 minor
När vi kom till Polen fick vi tillbaka den timme vi tappat i Baltikum och den behövdes när vi så småningom letat oss fram till skogen utanför den lilla byn Gierloz. Där väntade Jadwiga Korowaj på att guida oss runt till en av de mest ondskefulla platserna i Polen: Hitlers Wolfsschanze, Varghålan.

Träden spirade i sin skiraste grönska, fåglarna kvittrade glatt och kontrasten till de otäcka cementbumlingarna i skogen kunde inte ha varit större.

Wolfsschanze var en bunkerstad där Hitler höll till under 800 dagar medan han ledde tyskarnas angrepp på Ryssland. De högsta tyska ledarna ruvade i bunkrar stora som bergknallar och säkra mot dåtidens bomber. När kriget var förlorat och Röda Armén på väg sprängde tyskarna hela anläggningen.

– Till Hitlers bunker användes tio ton dynamit, berättade Jadwiga Korowaj.

Tyskarna lyckades spränga sönder de flesta av bunkrarna, men inte förstöra dem helt. Vi vandrade i gångar och delar av rum där djävulska planer tänktes ut. Framför en tegelruin stod vi stilla en stund: där låg huset där von Stauffenberg ställde sin sprängladdning under bordet den 20 juli 1944.

Mellan 1941 och 1944 var bunkerstaden bebodd, skyddad av taggtråd och 54 000 minor. Det tog tio år att rensa området från nedgrävda sprängladdningar. Numera är Wolfsschanze en stor turistattraktion. Cirka 200 000 besökare går runt bland de armerade cementkolosserna varje år.

Dysterheten från Wolfsschanze glömdes bort när vi fortsatte upp mot kusten genom små idylliska polska byar. Varje by hade en egen liten exotisk sevärdhet: ett storkbo. Det var full fart på byggandet och ruvandet och storkarna brydde sig inte alls om fotograf Simons ibland närgångna kamera.

Dödliga träd
Fem bilar i en rad som dessutom håller hastighetsbegrängningarna var en oemotståndlig utmaning för många polska förare. Vi fick bevittna en del halsbrytande omkörningar. Den polska körstilen är rätt aggressiv och det syns i olycksstatistiken. Nära 4 600 trafikdödades år 2009. Inget annat europeiskt land har så många offer.

Men det finns flera dödsfällor än alltför korta raksträckor. Landsvägarna i Polen kantas ofta av höga gamla träd. Alléerna är vackra, men farliga. Här och där passerade vi träd där det stod kors, ljus och blommor.

Obegripligt nog får träden stå kvar i olyckskurvorna, trots att det ibland kunde sitta ett par kors vid den sargade stammen.

Vi körde förstås om själva ibland. För fyra av oss var det inga problem, men föraren i Opel Meriva kom ofta på efterkälken. Dieselmotorn på 95 hästkrafter orkar inte riktigt med och föraren tvingas vänta till en extra lång raksträcka, växla ned till trean och varva hårt för att kunna ta sig om på rimlig tid.

Efter fem dagar körde vi ombord på den lite slitna men hemtrevliga färjan Stena Baltica i Gdynias hamn. Men testet var inte avslutat när vi anlöpte Karlskrona.

Årets semesterbil heter...
En testdag återstod. På ett flygfält i Sörmland gjorde vi prov och manövrar som inte hör hemma på allmän väg. Vi kontrollerade exempelvis hur säkert bilarna stannade med full last. Med en proppad takbox och bilen full med folk styrde vi bilarna runt ett låtsat hinder; en övning som frestar fjädring och däck till det yttersta.

Att inte Dacia Duster skulle ta hem segern i semesterbilstestet var vi nog tidigt på det klara med. Men testprotokollen avslöjade att våra fyra andra bilar alla var starka kandidater till titeln ”Årets semesterbil”. Några axplock:

”Opeln går jäkligt fint på vägen.”

”Skulle jag köpa en bil för egna pengar, blev det Ford C-Max.”

”Som i Volvo V60 vill jag sitta.”

”Saaben är en bil för långa semesterresor!”

Att summera protokollen var en grannlaga uppgift, men en bil klarade alla krav som vi ställer på en bra semesterbil lite bättre än de andra. Den...

...är skojig att köra
... har säker väghållning
... är rymlig och trivsam för fem personer
... lastar massor av bagage
... går över 100 mil på en tank
... har bra utrustning

Den heter Ford C-Max.

Testnoteringar om respektive bil kommer att publiceras på Vi Bilägares webbplats under vecka 27.