Bild
Nästa artikel
Det blir så förbenat krångligt

Det blir så förbenat krångligt

Krönika

Nu står den där och väntar på dubbdäck, bilen alltså. Med åren får den en alltmer självklar plats som familjemedlem med smeknamn och mänskliga egenskaper, som förebråelse till exempel. Varje gång jag passerar på hundpromenaden ser 745:an ut att snegla med anklagande blick som: ”Gå där du bara. Låt mig stå här utan dubbdäck, jag minns hur det gick förra året”.

Vi bor ett stenkast från Hornsgatan där det är förbjudet att använda dubbade vinterdäck. För att undvika att folk backar och vänder gäller det här även på små anslutande gator, med effekten att vi som bor norr om gatans västra sträckning har blivit helt avsnörda.

Jag tycker det är toppen. Inte att bli avsnörd, men någonting måste göras för att folk ska slippa få stenlunga av allt damm som rivs upp. Baksidan av det här påhittet är att några av oss får köra runt Riddarfjärden för att ta oss till Kungsholmen men det får man stå ut med. Det finns värre saker.

På grund av detta drar det ut på tiden med vinterdäck, eftersom det blir så förbenat krångligt att köra helt enkelt. Förrförra året bestämde jag att fixa däck till första advent, sen till jul, sen sportlovet och till slut drog det ut på tiden tills tussilagon började slå ut och vi kunde köra på sommardäcken.


Grejen är att jag inte äger några dubbdäck, så snålheten drar ut på avgörandet varje vinter. Jag vill inte gärna lägga ut sjutusen kronor på däckbyte bara för att vi ska åka till någon stormarknad och köpa hundmat när vi dessutom inte får ta Hornsgatan.

Så bilen står där och surar. Folk undrar hur jag kan ha en känslomässig relation till en bil, men när 745:an stått översnöad och fastfrusen en hel vinter och sedan brummar igång direkt jag vrider om tändnyckeln, då är det inte teknik det handlar om. Det är trofast lojalitet, åtminstone känns det så. Det blir några vänliga smekningar på instrumentpanelen och samma berömmande ord som hunden får höra.

Jag har kört två bilar till skroten, eller ”bildemontering” som det heter nuförtiden när ingenting får ha sitt rätta namn. Det var fasansfullt. De bad mig veva ner rutorna för att gaffeltrucken skulle lyfta bilen och jag tycker att de borde haft en broschyr, precis som hos veterinären. ”När din bil/hund ska in och eh… demonteras.”

Jag drog fram kameran och hann ta ett sista foto på min röda pärla som i princip var i skick som ny, (men det var det tyvärr bara jag som tyckte). Sedan var det buss hem och om jag inte varit man och känslohämmad hade jag gråtit som en vattenrutschbana.

I förrådet fanns under många år lite prylar kvar som hörde till bilen, sådant jag behållit av samma sentimentala skäl som med barnens leksaker. När hustrun skickat ner mig i källaren för att hämta en julgransfot kunde jag bli stående och gräva nostalgiskt bland nackstöd (gud vet varför jag behöll dem?), en bilstereo och fyra navkapslar.

Häromdagen var det storstädning och minnessakerna från den förra bilen fick inte längre plats. Jag åkte till soptippen, nej ”återvinningsstationen” menar jag, för att ge sakerna ett sista vilorum. Precis när jag skulle slänga grejerna i ”brännbart” kom en kille och ropade: vänta, ska du slänga det där? Och sedan: vill du byta det mot fyra dubbdäck?

Nu blir det åka av. Hornsgatan, here I come!

Taggar: Krönika,

Kommentarer

#1
2012-03-19 10:27

Jag vet hur det känns när skrotgubben hämtar en gammal pärla.
Jag hade en bil med helt ryrenoverad motor och som var i väldigt bra skick tills en av sönerna råkade hamna utanför vägbanan där en sten kom och körde på honom.
Höger framdörr och en del av sidan bakom blev inte så hela.
Dörren lagades, men resten fick vänta, tiden gick åt till annat.
Efter ett antal år i terränglådan och efter ett par påpekanden från en miljöinspektör, som ändå lät sig nöjas med förklaringen att bilen var sällsynt och väntade på renovering, kom jag på att jag aldrig skulle få tid med detta.
Tiden och ett antal råttor i inredningen hade också hjälpt till.
Jag ringde en kille som gärna skulle ta hand om "skogsvrak", han kom med en lastbil med gripklo som han raskt slog hål i taket med och lyfte upp bilen på flaket.
Det kändes!

#2
2012-03-19 10:45

Kanske att Norberg kunde överväga att köpa en fram- eller fyrhjulsdriven bil (även om moderna bakhjulsdrivna klarar biffen galant) och därmed också dissa de antika dubbdäcken. Norberg blir då av med problemet var man får köra och inte köra. Det känns som om någon är lite "insnöad". Sedan får man väl ha respekt för om Norbergs ekonomi kanske inte tillåter en nyare bil, men jag tvivlar.

#3
2012-03-19 12:00

Nu ordnade det ju sig med däcken så nu behöver herrn bara tigga till sig lite ståltråd och en rulle silvertejp så rullar det nog på ett år till .... ;)

#4
2012-03-19 19:11

Min första bil var definitivt ingen pärla. Den gjorde skäl för det namn jag gett den - Skrutten. En Opel Rekord 1700 -64/-65. Beige med hel soffa och rattväxel.
Med tanke på hur illa skött den var innan den kom i min ägo så var den nog i ovanligt bra grundskick, egentligen. Men på den tiden var en nästan tio år gammal bil som regel snudd på ett vrak.

Sparklådor svetsades, liksom hjulhuskanter. Fördelaraxeln byttes efter ett tvärstopp. Bladfjäderpaket byttes. Och inte var det den mest lättväckta bilen när det var kallt ute, med sexvoltssystem och allt, trots tappra försök med byte av fördelarlock, brytarkontakter, tändkablar, kondensator, tändspole, bensinfilter - ja, name it.
Körde omkring i närmare en vecka utan koppling. (Jodå, det går utmärkt om man har någorlunda "musiköra".) Vajern hade gått av.
Men det var ju alltså första bilen, så vissa spacklings- och lackarbeten tyckte jag ändå att den var värd.

Ett stenskott genom den härdade framrutan medförde en lite osäker färd till glasmästaren. Den laminerade vindrutan som då sattes i var det enda någorlunda moderna på hela bilen. (Inte ens bilradion var modern.)
En sprint till växelspaken ersattes av en istucken skruvmejsel.

Till slut,när sönderfallet började bli lite väl frekvent, så fick jag erbjudande om en ny (nåja) bil.
Dags för den sista färden mot skroten i Gladö Kvarn. De relativt nya främre stötdämparna plockades bort innan färden (preskriberat) och efter en gungig färd, hoppandes jämföta över de större ojämnheterna, så kom då bilen till den sista vilan.
En gaffeltruck körde gafflarna genom vindrutan, det nyaste på hela bilen, helt utan repor, och lyfte upp den.
Med en klump i halsen vände jag på klacken.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.