Bild
Nästa artikel
Två viktigare trafikregler

Två viktigare trafikregler

Krönika

I Västerbotten finns det två trafikregler som är viktigare än allt annat. Lärospån och visdomsord nedärvda genom generationer av bilförare. ”Om du se 'n älg, håll bakett, om du se 'n ren, nita!”

Det här har räddat livet på många människor genom åren, mig själv inräknad. När en älg kommer klivande ut på vägen och det är för sent att stanna (vilket det ju alltid är), finns bara en sak att göra; runda bakom gumpen.

Skogens konung fortsätter alltid rakt fram med bestämda steg och med så långa ben hinner den över halva vägen på en sekund. Den bilist som försöker runda till vänster, framför älgen, är ofta chanslös.

Utanför Falkenberg (av alla ställen) kom jag en gång på väg mellan två konserter, i på tok för hög hastighet, och plötsligt fanns den där. Det gick så snabbt att jag inte ens insåg vad som hände förrän efteråt.

På ren ryggmärgsreflex växlade jag ner och rundade älgtjuren med halva bilen utanför vägrenen. Bakbenen touchade backspegeln men den sprang iväg med lätta steg så antagligen klarade den sig fint. (Ja, jag märkte ut platsen och ringde polisen.)

Några hundra meter längre fram stannade jag på en parkeringsficka, klev ur och skrek rakt ut i skogen, den enda adekvata svordomen i sammanhanget, JAS-harangen: Jävlar, jävlar, jävlar! Vägen var smal, och hade jag inte reagerat instinktivt rätt och siktat ”bakett” hade bilen (och jag) varit mos.


Tjugofem minuter senare satt jag på en scen och spelade ”Musik ska byggas utav glädje” tillsammans med Lill Lindfors. Mina knän skakade. Fingrarna fladdrade på gitarrens greppbräda, och tankarna var någon helt annanstans. Jag lever, tänkte jag och stirrade på publiken, men såg bara den sekundsnabba sekvensen om och om igen, av det enorma djuret som plötsligt dök upp på vägen.

Min ”nära älgen-upplevelse” satt i resten av kvällen där jag satt i baren och dövade älgfrossan med whisky, muttrandes enstaka ord som ”älg”, och ”huvvaligen”.

Mina medmusiker som varken kom ifrån Norrland eller ens hade körkort, förstod inte grejen. Men jag visste; aldrig hade väl min bakgrund som västerbottning varit så livsavgörande som denna kväll. En vanlig knickedick från Stockholm hade bromsat, fått sladd och (i bästa fall) krockat med ett träd. Alternativt, försökt svänga runt framför älgen och fått sjuhundra kilo viltkött genom vindrutan rakt ner i knät.

Renar är, som sagt, en helt annan femma. De är sällan någon plötslig överraskning där de står mitt på vägen och slickar salt. Därför ska man ”nita”, alltså stanna och sedan rulla iväg, men långsamt eftersom det med stor sannolikhet dyker upp ytterligare tio renar en bit längre fram.

Nu är det ju sällan man stöter på en ensam strören – de står oftast i större gäng – och då kan man bli stående länge eftersom de inte reagerar på en bil som närmar sig, hur mycket man än tutar.

Det finns egentligen bara ett sätt, och det är att veva ner rutan och skälla som en hund. Det är rena trolleritricket. Renarna samlar blixtsnabbt ihop hjorden och sprätter iväg som av en elektrisk stöt, men alltid i en vid motsolsrörelse så man får passa på att köra, för tio sekunder senare är de tillbaks på samma ställe.

Lägg det på minnet: ”Om du se 'n älg, håll bak'ett, om du se 'n ren, nita!”

Taggar: Krönika,

Kommentarer

#1
2011-12-16 18:35

Johan Norberg skriver om sin skicklighet när han nästan körde på en älg. Han kom farande "i på tok för hög hastighet", han växlade ner , siktade bakett och rundade med halva bilen utanför vägen. Jag skulle säga dåligt omdöme och tur. Han borde förstås ha hållit en vettig hastighet. Han borde ha bromsat kraftigt. Han borde ha hållit bilen på vägen. Knappast en tonsäker krönika.

#3
Finnhelvete
2011-12-17 18:25

Oxford!
Tur det är julledighet snart så du får vila upp dig. Det verkar du behöva.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.