Bild
Nästa artikel
Bilfärden skapar en stunds respit

Bilfärden skapar en stunds respit

Krönika

Jag kör bil från Vilhelmina till Åsele och det är bedövande vackert. Ja, inte Åsele, men bilvägen dit längs med den mäktiga Ångermanälven. Om jag följde min impuls skulle jag stanna, kliva ur bilen och ställa mig vid älvkanten resten av livet med ett kastspö och en kaffetermos.

Denna plötsliga, starka längtan till naturen är överrumplande, och det grämer mig att inte ha planerat in lite tid under dagen för en ordentlig utflykt, nu när jag ändå är här. Men, som vanligt när jag är i dessa trakter är det för att ge konserter, och jag har tyvärr bråttom till nästa ort. Fiskandet får komma senare, i en annan del av livet.

Jag bodde här som barn men minns ingenting av den storslagna naturen. Sexåringar är måttligt intresserade av utsikt. Jag minns mest att vi pojkar dämde. Det var ett evinnerligt dämmande varje dag under våren när snösmältningen gjorde breda rännilar av vatten längs grusvägarna i samhället, eller ”köpingen” som Vilhelmina var på den tiden.

Nu när jag är vuxen kommer en helt annan upplevelse av trakten. Att glida fram vid älven är hisnande, och eftersom vägen är nästan kurvlös och i stort sett fri från tjälskott blir det en fridfullt meditativ stund bakom ratten.

Jag kan inte föreställa mig något mer lugnande än att köra bil i norra norrlands inland. Trafiken på de här sträckorna är i stort sett obefintlig och de stora vidderna skapar enorma rum både utomhus och inombords. Jag får fatt i tankegångar som legat i träda i åratal och känner mig fullständigt närvarande i nuet.


De som tror att bilens viktiga plats i det moderna samhället endast beror på förflyttningen, har missat hela poängen. En längre bilfärd skapar en stunds respit från alla måsten eftersom man har ett tydligt mål, en viss tidsram och en avgränsat utrymme. Med ögonen på vägen kan man inte passa på att jobba lite, utan är hänvisad till sina egna tankar på ett sätt man inte tillåter sig göra annars.

De flesta av oss har dagarna inrutade från morgon till kväll och knappast någon planerar väl in en timmes funderande i en fåtölj innan man går till jobbet.

”Älskling, kan du be barnen dämpa sig lite, pappa tänker”-typ. Det går inte, det finns inte. Det är därför folk envisas med att sitta i bilköer på väg till jobbet, även om bussen så skulle stanna på farstubron.

Man behöver en sluss, en liten halvtimmes karantän mellan familj och kontor. Själv åker jag aldrig bil i innerstaden (Stockholm) och när jag är ute och spelar är det oftast flyg där någon möter upp och kör mig till hotellet.

Men så ibland blir det någon liten turné där vi åker runt mellan orterna i egen bil, som nu i Västerbotten. Jag kan längta mer efter bilresorna än själva konserten, hur märkligt det än låter. Min hustru som cyklar i morgontrafikens hets över Västerbron varje morgon är avundsjuk:

– Åh, du ska få bo på hotell, äta frukost i lugn och ro och köra bil.

Hon har rätt, det är ljuvligt. Det känns som att jag varit på spa när jag kommer hem. Utvilad, full av energi. Prova själv bilvägen Lycksele – Vilhelmina – Åsele – Umeå. Det är skog, älv, skog och så lite älv igen. Puttra fram på högsta växeln och finn dig själv. Det händer i stort sett ingenting på hela vägen, knappt en kurva. Underbart.

Taggar: Krönika,

Kommentarer

#1
2011-11-18 12:25

Storslagna mäktiga naturupplevelse är underbart. Jag tar också en tur med bilen till motsvarande områden ibland. Det är långt till Västerbotten för att bara ta en tur så där, för mig. Men jag ska tänka på saken. Norge är också värt att bila i.

Bussen till jobbet skulle aldrig falla mig in. Så mycket mer avkopplande det är att sitta i sin egen bil i sin egna lilla värld, även om det är köer och tar längre tid och kostar mer. Slippa ha det trångt, för varmt eller för kallt och igenimmade rutor, eller en massa oljud kring sig, med läckande hörlurar eller folk som gapar i sina mobiltelefoner. Slippa folk som stinker parfym eller vitlök eller både och, slippa nysningar harklande och hostattacker, eller folk som tar fram rakmaskinen och rakar sig på bussen. Nä tacka vet jag egen bil med automatlåda och automatisk farthållare, sen är det bara att koppla av och njuta.

#2
2011-11-18 21:16

Jösses, det är ju 21 år sedan jag bodde i Åsele!
Och nu har jag inte åkt vägen som du beskriver på närmare 10 år.
Nästa sommar...
Tänkte ta det nu i Augusti, men tvillingbrorsan och jag körde upp till Jämtlandsfjällen istället.

#3
2011-11-20 00:57

Tack Thommys! Bara för att du har så många själsfränder, så införs trängselskatter i städer. Och bussfiler. Där det sitter stackars gapande människor i sina bussar. Som avundsjukt glider förbi de lyckliga, men stillastående bilisterna. Helt klart kan det vara värt att arbeta några hundra timmar extra per år, för att få uppleva lyckan av bilköer. (PS. Tycker att barrskogarna i norra Norrlands inland är de tråkigaste vägar jag någonsin befunnit mej på.Men smaken är ju olika.)

#4
2012-02-21 08:28

Jag har en Saab 9-5 Kombi med extra allt.. Självklart vill jag köra min bil, men samtidigt vill jag inte slita för mycket på guldklimpen..

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.