Nästa artikel
Richard Parry-Jones – som gjorde Ford roliga att köra – har avlidit
Krönika

Richard Parry-Jones – som gjorde Ford roliga att köra – har avlidit

Publicerad 19 april 2021
”Det var under hans ledning Ford slutade bygga bilar som var trista och slappa som tio år gamla kundvagnar”, skriver Calle Carlquist.

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.


Jag läser i engelsk press att Richard Parry-Jones, 70 år, har avlidit efter en olycka hemma på farmen i Wales. Det var tråkigt.

Nu undrar du vem Richard Parry-Jones var? Han var en av bilindustrins bakgrundshjältar och i mina ögon lika betydelsefull som de rader av höga direktörer som ständigt susar runt i medierna, vare sig de heter Elon Musk, Håkan Samuelsson eller Carlos Tavares.

Richard Parry-Jones var från slutet av 1960-talet och under närmare 40 år ingenjör på Ford. Han svarade för märkets totala metamorfos i köregenskaper i skiftet från Ford Sierra och Escort till Mondeo och Focus. Det var under Parry-Jones’ ledning masstillverkaren slutade bygga bilar som var trista och slappa som tio år gamla kundvagnar. Hans nya modeller var exakta, underhållande och säkra vardagsbilar som andra snart skulle ha som ”benchmark” att sikta mot när de utvecklade sina nyheter.

”Det var under hans ledning Ford slutade bygga bilar som var slappa som tio år gamla kundvagnar”

Den ser inte så rolig ut – men skillnaden under skalet var enorm jämfört med gamla Sierra.

Ford Mondeo dök upp 1993 och hade en design som var lika minnesvärd som en välanvänd badrumstvål. Men den var en sensation att köra. Den reagerade kvickt och direkt på rattutslag, den hade en fjädring som gjorde jobbet och den kändes konsekvent i varje läge. Gamla Sierra var som en låghalt åsna i jämförelse, med sin bakvagn som alltid stod fel och sin styrning som glappade som en nött träsko.

Focus var ännu bättre när den kom 1997. Plötsligt var Golf inte längre klassens etta att köra.

Jag träffade Parry-Jones ett par gånger. Han var då Fords högste ansvarige för bland annat chassiutveckling och basade över 30 000 ingenjörer jorden runt (nästan ett helt Skövde). Av uppnästhet fanns inte ett spår, bara ett djupt intresse för vad man hade att säga om den senaste Fordskapelsen och en ingående men samtidigt lättbegriplig förklaring till varför bilen gick som den gick – och den gick oftast väldigt bra eftersom det var Parry-Jones som hade satt sin signatur på den.

Han hade ett knep som han kallade för ”femtiometerstestet”: En skicklig förare ska redan efter 50 meters körning på dålig väg kunna känna om en bil är bra eller dålig att köra. Annars är det något fel. Det behövs ingen racerbana för att förstå det grundläggande.

Likaså tyckte Parry-Jones att det var svårare att chassiutveckla en vanlig vardagshalvkombi för massorna än en superbil för miljontals pund. 

Det kan jag begripa, även om jag inte vet hur man gör.

Läs också: Ford GT70 var den segerlösa tävlingsbilen

Ämnen i artikeln

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.