”Betala före midnatt, annars blir det spanska polisen”

Den här krönikan publicerades första gången i tidningen Automobil 2008.

I  am extremely sorry Sir, but you must go back and pay the money directly in the machine. And you must do it before midnight«.

Kul kille, tänker jag. Den servile portieren på detta mallorkinska hotell behagar att skämta med mig aprillo, klockan nio på kvällen, så jag säger:

– Very funny. You must be joking, right? Can I leave the money here with you, or is there a bank account for these matters? Yes? No?

– I am extremely sorry Sir, but you really must go back and pay the money directly in the machine. And you really must do it before midnight. You pay to the police in that village. There is no other way. I repeat, no other way.

Jag synar mannen framför mig. Han har linjärt struken, randig skjorta med hotellets broderade logotyp. Hans hår skimrar av en perfekt anbringad frisyrgéle. Hans figur reser sig ur ett par högblankpolerade, handsydda bruna skor. Han har oklanderligt rak hållning och fast blick när han talar till mig. Han bär tumring på vänster hand.

Det är helt enkelt ingen man man lattjar med. Och med den spanska polisen har jag ingen större lust att hamna i klammeri.

– Bara att åka tillbaka, suckar jag till min bättre hälft som väntat på halvdistans. Tillbaka och betala.

Vi hade alltså hyrt en Fiat Panda diesel och knattrat fram på semesterön. Höga berg och djupa dalar. Farlig kurva på farlig kurva.

Vi hade hamnat i en by som hette Déja och där var det tokstängt. Siesta. Vi såg en katt på en mur. Katten sov den också. Vi gick in i en sval kyrka där det spelades körmusik i en bandspelarloop. Vi digitalknäppte i öster, norr, söder och väster. Vi var törstiga och solens lampa brände rakt ovanför huvudena. Emaljtermometern på en vägg hade Aspirina-reklam (»combat los dolores, enfriamientos, catarros, etc.« – det var pillret som fixade allt) och visade 36 grader. Men allt utom kyrkan var stängt. Tokstängt, sa jag det?

Vi strosade planlöst i gränderna, ensamma med murblommans doft och med rännilar av svett mellan skulderbladen.

Böteslappen i vindrutan var oansenlig men den satt där. Det stod en text på spanska som jag inte förstod och det bifogades en liten påse. Och så stod det 18 euro på ena sidan och 9 euro på andra.

Jag hade före parkeringen av Pandan noterat en skylt med anvisningar om vita, blå och gula p-rutor i byn. De betydde något, ovisst vad. Pandan hade hamnat i en blå, precis mitt emot polisstationen. Det fanns som sagt inte en levande varelse ute, bara en sovande katt på en mur, och jag struntade i att betala eftersom det på böteslappen uttrycktes något om »voluntari«, frivilligt antog jag. Vilket sympatiskt land, betala p-boten om du har lust! Det hade inte jag. Annars kunde jag väl alltid spela dum?

Nix, menade alltså portieren. Betala före midnatt, annars – spanska polisen.

Så vi körde tillbaka till Déja från hotellet i Palma, mol tysta, i beckmörker. Slingerväg, dieselknatter, en ensam Panda i månens sken. Höga berg, djupa dalar.

Om jag vid framkomsten lade nio euro i mynt i biljettautomaten, fick en kvitto-utskrift på beloppet, placerade denna i den lilla påse som bifogats böteslappen och släppte ned påsen i därtill avsedd låda ovanpå p-automaten senast vid midnatt – då skulle saken vara ur världen. Så jag gjorde det.

Om jag däremot dröjt till morgondagen skulle beloppet fördubblas till 18 euro. Skulle jag, mot förmodan, dröja ännu längre angavs inte vad som väntade mig. Men automaten stod som sagt intill den spanska polisens station i byn.

Min bättre hälft knäppte klockan 22.04 ännu en digitalbild, den som avbildar den förskrämda, bötesbotande figuren ovanför dessa rader, och så Pandadieslade vi oss till Palma igen.

Det där, tänkte vi sedan den första nesan lagt sig, det där bötes- och indrivningssystemet var inte så dumt ändå. Snabbt, effektivt, utan dyra påminnelser eller Sverigesura lapplisor, med total resultatgaranti och låg återfallsrisk i det vanligaste av alla brott. Mallorcamodellen vore något för alla överpompösa parkeringsbolag där hemma att ta efter. Tänkte vi.

Höga berg, djupa dalar, farlig kurva, Palma igen – och tänk så gott det skulle bli med en välförtjänt bira i hotellbaren så här före god natt.

Där var det stängt. Tokstängt, sa jag det?