Ford Granada 2,8i av 1985 års modell avhandlades på denna plats för några veckor sedan. Nu är det dags för värsta konkurrenten Opels motdrag två år senare: Omega 3000.
Vid det här laget, 1987, hade visserligen halvkombin Scorpio med sin uppmärksammade design och sina ABS-bromsar som standard ersatt Granada hos Ford, men Opel såg nog chansen att med sin nya modell, ersättare till märkets evergreen Rekord, sno över åtskilliga Granadakunder som vant sig vid en stor, sexcylindrig och snabb tysk sedan som det inte stod BMW eller Mercedes-Benz på.
Opel kammade med Omega dessutom hem titeln Årets bil i Europa 1987, precis som Opel Kadett E gjort 1985. I mellanåret 1986 var det – som du kanske minns – Fords tur med Scorpio. Nog fanns det skäl att skåda morgonljuset hos både Fords och GM:s tyska fabriker vid den här tiden?
»Testets rubrik var rena drömmen för Opel: Det bästa av två världar.«
Det började bra för Omega. Den var modernt formad och minst lika aerodynamisk som det låga luftmotståndets riktkarl Audi 100. Omega var rymligare än föregångaren Rekord och bakvagnen hade avancerad individuell konstruktion där Rekord haft stel axel.
Bagageutrymmet var extremt och baksätet kunde fällas i en, två eller tre delar. Det hade också eluppvärmning på respektive sida. De fyrcylindriga motorerna var väl inte toppmoderna men det var ju inte Fords heller. Förutom sedanmodellen kom Omega Caravan med utrymmen värdiga en flyttbuss.
Tyvärr drabbades Omega (och Kadett) inledningsvis av undermålig detaljfinish. Lackeringen spökade, gummilister i dörröppningarna hängde som lakritsremmar och märkets ständiga följeslagare rost hade inga planer på att lämna sitt favoritmärke.
Av detta syntes förstås ännu inga spår i Vi Bilägares test av prestandamodellen 3000. Vi Bilägares rutinerade testchef Stig Björklund ses på bilden ratta ut från General Motors Nordiska AB i Jordbro, där det ännu så länge stora märket i Sverige hade en gigantisk anläggning. Man anar ett knippe standardmodeller i bakgrunden.
Omega 3000 liknade ingenting annat i klassen. Med smidda (och snygga!) lättmetallfälgar, sänkt fjädring, spoilers, öppen grill och dimljus fram var den en jumbo-GTI. Inredningen erbjöd skålade stolar med röd kantbård, ratt och växelspaksknopp klädda i läder etc., men viktigast var förstås Opels trofasta, raka treliterssexa under motorhuven. Den hämtades från Senator/Monza men hade fått elektronisk styrning av insprutning och tändning.
I katalysatorrenat utförande gav den tämligen beskedliga 156 hk, en effekt som senare höjdes till 177 hk och med 24V-versionen till 204. Karaktären var smidig snarare än sportig. Björklund berömde motorns enastående förmåga att tåla lågfartskörning på alltför hög växel.
Med mer aggressiv gasfot rörde Omega 3000 på sig rätt bra i alla fall: 0–100 tog 9,8 sekunder, mot 8,9 för konkurrentbilen Saab 9000 Turbo och ”ca 10,5” för Volvo 760 GLE. Saab på 172 300 kronor var billigast, Opel kostade 175 000 och Volvo 175 100 kronor.
Testets rubrik var rena drömmen för Opel: Det bästa av två världar. Med det menades att Omega 3000 dels var en utpräglad glidarbil för den som sökte det, dels kunde utmana turbokonkurrenterna i fart.
”När Opel nu lanserar sin muskelversion, Årets bil 1987, går man tillbaka till en filosofi som gav volym på 1960-talet”, skrev Stig Björklund. Det lyckades Omega 3000 aldrig med – den var ovanlig som ny och en absolut raritet 2025.