Tio år efter marknadsdebuten 1986 förekom sportkupén Volvo 480 ES som begagnatobjekt i Vi Bilägare nummer 7/1996. Det var en udda artikel där ett antal ”konkurrenter” av olika biltyper för max 60 000 kronor jämfördes med märkets första framhjulsdrivna modell.
Spannet omfattade såväl Volvo 740 som Peugeot 405 Mi16 och Hyundai Sonata.
I texten kallades 480 ES för familjens svarta får, inte utan skäl. De första två åren efter modellens debut måste ha inneburit kaos och stress inom Volvo. Maken till problemtyngd bil hade man aldrig lanserat, i alla fall inte sedan 343 dök upp 1976. Olyckligtvis byggdes båda vid Volvos nederländska fabrik.
»Den här kärran skulle bli kul att prova!«
Hösten 1986 fick denne skribent stifta bekantskap med 480 ES. Det skedde på en ödslig fjällväg i Jämtland och bilen hade nederländska registreringsskyltar. Röd och grann var fyråttin, med sportig, egen framtoning.
Under främre stötfångaren fanns en diskret Volvogrill med tvärslå och allt, annars skvallrade ingenting i designen om släktskap med andra Volvomodeller. Inne i kupén fanns fyra separata stolar dekorerade med röda fartränder i sömmarna. Den här kärran skulle bli kul att prova!
Jag hoppade in och drog igen dörren – varpå hela dörrklädseln lossnade och föll mot mitt vänstra knä. Besynnerligt. Jag lät mig inte nedslås av detta utan tryckte nödtorftigt fast det hela och gasade ut på de vida slingorna i fjällvärlden.
Här och där över kullar och krön skymtade jag arbetskamrater som jag snart skulle byta bil med ty detta var ett flerbilstest.
Jag njöt av färden. Volvons instrumentpanel var häftig och proppad med välordnade reglage. Det fanns till och med en liten färddator som hanterades med ett roligt vridreglage.
Efter ett tag bytte jag till en annan bil i testet, vilken har jag glömt, men nya Volvon hade gett mersmak. Lite snabbare kunde den kanske ha varit, Renaults 109-hästare på tvären där framme lät oväntat plågad och med farten var det inget vidare bevänt.
I kulisserna väntade en turboversion så det lät ju lovande. Inte anade jag då att den skulle få ett effektlyft på blott elva hästkrafter, från 109 till 120, men det visade sig att körbarheten ökade väsentligt i alla fall. Alltid något.
»Däremot är det inte längre helkorkat att satsa på sportkupén som begagnad.«
Problem och irriterande småfel radade alltså upp sig för Volvos allt annat än flygande holländare. En dag på tidningsredaktionen fick jag besök av en skärrad 480-ägare på vars bil motorhuven utan förvarning flugit upp under färd och alldeles skymt sikten.
”Enögda” exemplar siktades då och då i trafiken, sedan de uppfällbara strålkastarna strejkat i nedfällningen. Tittar du på begagnatbilen i den här artikeln ser du att inte ens ett foto av en 480 gick fritt från fel; det finns ett tydligt och obegripligt hack i motorhuvens linje på sidan. Ack!
Efterhand och ingen vet efter hur mycket pengar och vånda Volvo fick fason på sin egentligen ärtiga lilla bil. Det var bra det, samma teknik och underställ skulle ju föras över till vardagsmodellen 440 och med den fick man inte misslyckas.
”Däremot är det inte längre helkorkat att satsa på sportkupén som begagnad eftersom Volvoverkstäderna genom åren lagt ner mycket tid på att bota barnsjukdomarna”, skrev ViB:s Boo Wennerberg.
Allt det där ligger ju långt bakåt i tiden men om det är något som har en förmåga att envist hänga kvar när bilar diskuteras så är det deras fel och fadäser, även om de har botats aldrig så väl. Nu när nästan alla av de drygt 80 000 480 som tillverkades är borta är det dags att hitta ett fint exemplar. Lycka till med det!
