Nästa artikel
Elbilarnas spännande historia: ”GM sumpade sin chans”
Detaljens historia

Elbilarnas spännande historia: ”GM sumpade sin chans”

Publicerad 12 oktober 2021 (uppdaterad 12 oktober 2021)
Elbilens historia kan delas in i tre faser: Tidig blomstring, ökenvandring och efter Tesla. Här är några försök från förr.

Sverige 1976: En ny Volvo provkörs av en herre med skjortkragen på sned och fotografens skugga synlig i bildens nederkant. En releasebild som vore omöjlig 2021.

Bilen heter fotriktigt nog ”Elbil” och drivs av två elmotorer på sammanlagt 9,5 kW. Tidens batteriteknik tillåter en aktionsradie på tio mil i den 1,2 ton tunga skapelsen som toppar 70 km/tim. Batterierna kan fulladdas på tio timmar. ”Elbil” ska inte produceras eftersom elbilar är, och har vid denna tid så varit under åtskilliga decennier, ett kuriosum de stora tillverkarna hanterar vid sidan av.

Annat var det vid förra sekelskiftet. Elbilar blomstrade, åtminstone i USA där det fanns åtskilliga tillverkare som vi i dag inte har hört talas om. Men den praktiskt användbara elbilens debut inträffade ännu tidigare, 1881 närmare bestämt när fransmannen Gustave Trouvé visade sin trehjuliga skapelse på ”Exposition internationale d’Électricité de Paris”, världens första elfordonsmässa.

Efter det gick utvecklingen snabbt. Elbilen blev för många att föredra framför ”fossilbilen” eftersom den var enklare och bekvämare att hantera. Särskilt för damerna, som reklamen hävdade. Elbilen var ren, tyst och smidig, medan bensinbilarna smattrade, luktade och krävde lortig hantering med olja och andra vätskor, samt ständig service.

GM Impact 1990 ledde till experimentet EV 1, där utvalda fick testa elbilskörning till vardags.

Batteri- och laddningsteknik och räckvidd var förstås hämskor. Men folk i gemen rörde sig heller inte så långt och om romantiska kontinentfärder i snabba GT-vagnar hade ännu ingen drömt. Elbilen var en hästvagn utan häst. 

Dråpslaget kom när oljan och i vidare produktionsled bensinen ”upptäcktes” och exploaterades i exempelvis Texas och i europeiska kolonier. Distribueringen av det svarta guldets produkter byggdes ut med blixtfart jämfört med elutbyggnaden. Stora, allt mer förmögna och inflytelserika oljejättar bildades och elbilen skickades på ökenvandring i nästan ett sekel. Bilarna på dessa sidor är knappast av den sort som fick gemene man att famla efter plånboken inför nästa bilköp. Fossilbilarna som glänste i alla former och format i bilhallarna lockade betydligt mer. 

Ökenvandringens elbilar är snarare historiska gåtor. Varför bemödade man sig ens? För att fria samvetet? För att sysselsätta några glosögda ingenjörer längst bort i korridoren på våning sju?

Denne skribent erinrar sig en provkörning av en eldriven Peugeot 205 för 30 år sedan. Nya, stora Peugeot 605 stod egentligen i fokus för fabrikens övning men hugade kunde prova elbilen också så det gjorde jag. Tvåhundrafemman knäade under tunga batterier och jag hann ta ett par varv på slingan innan bilen behövde laddas.

– Inte så tokig, sa jag till den ansvarige ingenjören i ett försök att vara artig. 

– Mmm, sa denne. Men tänk om alla bilar vore elbilar och någon kom på bensinbilen!

Det var ju just vad som hände för länge sedan, något som kan få dagens betraktare att undra hur långt elbilen hade nått i sin utveckling om inte bensin- och dieselbilen kommit emellan?

Det får vi aldrig veta. Att övermäktigt stora intressen odlat fossilbilens förträfflighet kan man i alla fall påstå utan att beskyllas för osanning. Visst, det finns historier om elbilsförsök som åtminstone på papperet förefallit drivna av en genuin vilja till förändring, se exempelvis vår kollega Klassiker 5/21 och den osannolika historien om Robert R Aronson. Hans visioner om ett ”elbilsnät” tvärs över USA slog nästan igenom så sent som på 1960-talet.

Varför bemödade man sig ens? För att fria samvetet?

Men motsatsen är vanligare. Minns General Motors projekt EV 1, den spolformade elbilen som byggdes i 1 107 exemplar i två utföranden 1996–99. Den kunde leasas i städerna Los Angeles, Phoenix och Tucson av personer som deltog i utvärderingar av projektet. De flesta förarna var nöjda.

Där och då anades en möjlig öppning för elbilens framtid, innan GM plötsligt lade locket på och skrotade bilarna. Några hann dock räddas, bland annat av tv-figuren Jay Leno (förstås) och av ett universitet. Om GM haft is i magen (och en skopa vett) hade man kanske tagit ledningen i det veritabla elbilsrally som just nu pågår i varje land där biltillverkning funnits – och i några till.

Men GM sumpade tillfället och är nu på efterkälken i elbilens tredje tidsålder, den som inleddes av en viss Elon Musk med Tesla Roadster 2008. 


Elbilar i begynnelsen

Gustave Trouvé susar på denna gravyr fram inför en häpen publik (och en skrämd hund) i samband med elbilsutställningen i Paris 1881.  

Laddstolpar är inget modernt påfund. Den här damen har 1912 parkerat sin bil inomhus (!) och ska snart veva in den osynliga kraften för hand.

Inte ens Teslas Superchargers är en ny idé. Här har vi en laddstation för droskbilar i grupp 1909. Trådlös överföring är det inte tal om.


Tidslinje

1882 Trådbilar från Siemens prövades i Berlin 1882 men slog aldrig igenom.

1895 Thomas Edison vid sin första elbil ”Edison Baker”. Batterierna under luckan. 

1907 Ren! Elbil som gatsopare, framsynt redan 1907 och användes i bland annat Berlin.

1907 Smidig! Den här elbilen från 1907 stuvades enkelt in i hundkojan, tycks det.

1910 ”Motorismens aristokrater” körde Baker 1899–1914. Räckvidd 160 km!

1947 Tama-Nissan uppstod ur oljebristens Japan. Räckvidd 96 km.

1966 Chevrolet testade flera Corvair som elbil. Gott om batteriplats fram och bak.

1967 Ford Comuta var tänkt som pendlarbil, hälften så lång som en Cortina.

1967 Mars II Electric byggde på Renault 10. Ett exemplar kom till Sverige och Vattenfall!

1974 CitiCar var USA:s mest tillverkade elbil före Teslaeran: 4 444 köpte.

Ämnen i artikeln

Kommentarer till artikeln (0)

Läs kommentarer och diskutera

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.