Provkörning: Lamborghini Urus (2019)

När BMW och Porsche klev på suv-tåget mot slutet av 1990-talet blev det kalabalik bland de ortodoxa. Stallbacke och lermodd rimmade illa med sportbilstankar och varumärkesmagi. I dag är det andra tider för suvar. När Lamborghini 2012 meddelade sina planer på en suv möttes det mer av förhoppning än hot om revolution i de egna leden. Om det beror på märkets rötter som traktortillverkare eller 80-talets mytomspunna terrängbil LM002 ska jag låta vara osagt, men Lamboanhängarnas laissez faire-attityd är ett sympatiskt drag.  

Tvära plåtveck, skarpa kanter och surmulet pliriga strålkastare är klassiska Lamborghini-grepp som fördelade över 5,1 meter kaross ger ett smått brutalt uttryck. Ingen lär missta Urus för något annat än en Lamborghini. 

Stolarna är modellunika och kramar kroppen vänligt men bestämt. Baksätet är ett arvegods från plattformssyskonet Audi Q8. Dynan är lägre placerad än i Q8, det gör att takhöjden trots sluttande profil fungerar även för lite längre personer. Ben- och fotutrymme är utmärkta även om passagerarna bär slalompjäxor. Bagageutrymmet sväljer över 600 liter, ett skiljenät mellan kupé och lastutrymme ingår i standardutrustningen och kan användas även vid fällt säte. 

En del knappar går att känna igen från Audi. Det stör inte men att sportbilarnas vippströmbrytare har ersatts av pekskärmsytor ser lite billigt ut när kupén i övrigt känns gedigen och väldesignad. 

Vid motorvägshastighet kommer ett vinande runt de karmlösa rutorna, men det massiva däckbruset är mer störande.  
Luftfjädring gör att markfrigången justeras från 16 till 21 centimeter. Med markfrigång som Volvo V60 CC är Urus inte något terrängfordon, men ”Terrängpaketet” ger underredet skyddande hasplåtar och dessutom något omstöpta stötfångare för att förbättra framkomligheten i mer oländig terräng. Den verkliga vinsten är insteget, det har aldrig varit lättare att ta sig i och ur en Lamborghini. Urus sätter även nytt märkesrekord i dragvikt: 3 500 kilo.

Den fyra liter stora V8 motorn är av tysk härkomst men det är Lamborghinis fabrik i Sant’Agata Bolognese som har anrättat och kryddat. Dubbla turboaggregat lockar fram 650 hästkrafter och 850 Nm. Vid hård acceleration är kraftutvecklingen nästan smärtsam. Den åttastegade automatlådan från ZF växlar högst resolut. Tillåter underlaget de 22 tum stora specialutvecklade Pirelli- däcken i 325/35 profil (bak) att hitta grepp är sprinten från noll till 100 km/tim över på 3,6 se-kunder. Minst lika imponerande är att den omvända resan kräver mindre än 34 meter asfalt. 

För att hålla sig kvar på vägen är Urus fyrhjulsdriven, fyrhjulsstyrd (styr med eller mot i upp till tre grader) och har elektroniskt styrda krängningshämmare som ”håller emot” i kurvorna. 

Normalt föredelas kraften 40/60 mellan axlarna. För att hjälpa föraren genom kurvorna fördelas kraften om med upp till 87 procent bak varav 75 procent av den kraften kan skickas till höger eller vänster hjul. Resultatet är häpnadsväckande. Det ska egentligen inte vara möjligt för en 5,1 meter lång och två meter bred familjesuv på 2,2 ton att röra sig som en vessla längs de böljande landsvägarna runt Tannihus, Urus gör det med glädje. Styrningen är fint balanserad, men som i de flesta suvar finns en lätt bortdomnad känsla. Väggreppet är dock så övertygande att det sannolikt är förarens självbevarelsedrift som kommer att begränsa kurvhastigheten mer än bilen. 

Lamborghini har lyckats riktigt bra att kombinera sportbilsprestanda och familjevänlighet. Det finns bilar som löser dagisvändan diskretare, men knappast lika underhållande.

Diskutera: Vad tycker du om Lamborghini Urus?