Nästa artikel
Nattbuss, nej tack!
Krönika

Nattbuss, nej tack!

Publicerad 16 april 2013 (uppdaterad 16 april 2013)

Absolut inte under några som helst omständigheter”, svarar jag och hustrun. Turnéarrangören undrar om det är okej att vi åker ”Nightliner” två dygn under den långa turnén. I vanliga fall är det tåg som gäller men två av konserterna sker i ett avlägset hörn av Europa långt från de stora järnvägslinjerna så därför sätter man in en neoplanbuss. Det är då vi sätter oss på tvären, och av goda skäl eftersom vi har erfarenhet av att försöka sova till ljudet av en dieselmotor på autobahn, och det går bara inte.

För den som aldrig varit på turné ser det säkert lyxigt ut. På nedre våningen finns sexton stolar grupperade runt bord och ett litet pentry med kylskåp. Övervåningen, en lång korridor med rader av sängar i tre våningar, och i ena änden ett vardagsrum med soffa, tv, dvd och mer filmer än man hinner se under en hel livstid. Men, jag som är 187 centimeter lång tvingas alltid förflytta mig lätt hukande. Man ska inte ha anlag för klaustrofobi och måste gå sidledes i den smala sovkorridoren för att komma fram.

Sedan har vi det där med nattkörning. Naturligtvis är det rutinerade förare som klarar av att hålla sig vakna men alla vet hur svårt det är att vända på dygnet. Så jag ligger där och stirrar in i taket; tre centimeter ovanför nästippen, (de som gjort magnetröntgen vet vad jag menar).

”Undrar om han är trött där bakom ratten” tänker jag. Och sedan, en minut senare ”Undrar om han är trött där bakom ratten”. Och så håller det på tills jag ger upp och sätter mig framför tv:n en stund. Nästa dag är man helt urlakad och det är det vi vet, jag och hustrun, så därför tackar vi konsekvent nej.

Det innebär för oss istället en tågresa som börjar 06.00 och leder oss via fem byten fram till nästa stad, men vi accepterar det, med glädje. Vår basist Eva hade aldrig åkt nightliner och kände sig tveksam, men tyckte ändå det var rimligt att visa lite god vilja och prova en gång. ”Lycka till” sa vi uppriktigt, och naturligtvis ville vi inte berätta vad som skulle hända under nattens bussresa.

Nästa eftermiddag träffades vi innan konserten för att packa upp våra instrument. De hade anlänt tidigt på morgonen och sovit klart i bussen på parkeringsplatsen bakom konserthuset. Eva satt redan i logen och såg trött ut. ”Jag har inte sovit en blund” sa hon. ”Det var det värsta jag varit med om”. ”Det var trångt, jag var oroligt för att chauffören skulle somna och sedan, precis när jag trodde att jag skulle slumra till en stund, då började festen. Resten av musikerna partajade till klockan fem!” Vi vet, sa vi. Så är det att åka nightliner. Om man inte gillar att vara uppe och festa, ja då har man inget där att göra.

Det finns ju en anledning till att det står några backar öl i pentryt. Efter två pilsner känns det inte så trångt längre, efter fyra har man glömt oron över chaufförens sömn och efter sjätte ölen somnar man som en klubbad lake.

Det fanns en tid när jag tyckte det här var vansinnigt roligt, jag ångrar inte de åren men gud ska veta att jag inte heller saknar dem. Sedan är det ju som så, att i de tyska restaurangvagnarna tar det fem minuter att hälla upp en öl för att få det rätta skummet, i ett vackert glas på fot, och med guldkant.

Sådant tackar vi konsekvent ja till, jag och hustrun.

Ämnen i artikeln

Kommentarer

#1 • Uppdaterat: 2013-04-16 16:32
argotik

Det är märkligt att det går bra i China! Där går långfärdsbussar mellan alla större städer. Alla har en sovplats och de svenskar som provat på detta är förvånade att det inte finns även i vårt land. Nu har vi kanske svaret!

#2 • Uppdaterat: 2013-04-26 15:07
Stefanaxel

Såg dig i nyhetsmorgon på SVT. De sa att du var krönikör på Vi. Du kanske ska påminna dem om att du även skriver i VI Bilägare. I mitt tycke en betydligt bättre tidning än Vi.....Fortsätt ditt goda arbete! Stefan i Mönsterås

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.