Tina Thörners liv är ett rally

Tina möter upp med ett leende vid gaten på Arlanda, men det märks att det är något som inte är som det ska. Avsikten är bland annat att prata om hennes nästa Dakar-rally.

– Du, säger hon. Jag vet inte längre hur det blir med Dakar. Pelle dog för några dagar sedan.

Pelle är, eller var Pelle Wallentheim, entreprenören och rallyentusiasten som lade ned hela sin själ för att genomföra Dakar-rallyt 2012 med sitt team Pewano, och för första gången i Volvos färger med en specialbyggd XC60. Tidigt engagerade han Tina för att organisera teamet, och för att få henne att ställa upp i en av teamets två bilar.

– Det känns jättesorgligt, säger Tina. Jag visste att han hade cancer, men trodde att han skulle vinna kampen.  Men vi har inte gett upp Dakar ännu. Det gäller bara att dra i rätt trådar, så kanske det kan ordna sig ändå.

Det är inte lätt att skriva på värmländska, men ni förstår säkert hur Tina uttrycker sig, allra helst den sista frasen, ”dä årner sig…”

Några veckor senare, vid denna tidnings pressläggning, har det ordnat sig i många andra avseenden, men ännu inte med Dakar-rallyt.

– Det är fortfarande högst osäkert hur det blir, säger hon. Jag har inte förnyat avtalet med Pewano. Jag måste under hösten utvärdera hur jag ska ha det med rallytävlandet i fortsättningen. 

Coaching och team-building
För Tinas del har det av olika anledningar inte blivit speciellt mycket motorsport på sistone, den hobby och det yrke som värmländskan ägnat 20 år av sitt liv åt.

I stället har hon, åtminstone här i Sverige, fått mer press än någonsin genom andra engagemang, TV-serier som Let´s Dance och Fångarna på fortet, och sin frispråkighet om livsöden och relationer, som skvallerpressen tacksamt sugit åt sig.

– Jag har inga problem med det, försäkrar hon. Jag vill vara öppen med allt jag företar mig, och frågar någon om saker och ting kan jag inte svara annat än ärligt. Det har jag med mig sedan barnsben.

Motorsporten i alla ära, med bland annat nio genomförda Dakar-rallyn, så är det ändå tack vare Let´s Dance, som Tina plötsligt blev ett med svenska folket.

– Jag har varit tillfrågad många gånger tidigare, men det var först i vintras som jag kunde. Och det har jag inte ångrat. Jag som aldrig varit ute på dans eller haft något taktsinne, men det visar också att det hela tiden går att utveckla sig som människa bara man tror på vad man gör och ser positivt på tillvaron.

Det är det sistnämnda som Tina slagit mynt av. Hon har genom motorsporten slagit sig in en närmast helmaskulin värld och upplevt ledarskap på alla möjliga och omöjliga plan, fått känna på påfrestningar i de mest extrema miljöer och hundraprocentigt fokusera sig på uppgifterna.

Det är därför som Tina ständigt anlitas som föreläsare med teman som ledarskapsutveckling, coaching och team-building. Även här slår sig Tina in i de mansdominerade sammanhangen.

– Jag har hjälpt hockeytränaren Anders Eldebrink med team-building i det schweiziska hockeylaget Kloten och också jobbat med svenska lag som Brynäs och Linköping. Eftersom jag hamnade i hockeysfären blev det också naturligt att hjälpa våra Damkronor vid senaste VM.

Tina bor i ett hus i den lilla schweiziska byn Frutwilen med utsikt över Centraleuropas tredje största sjö, Bodensee. Det är i den här miljön, med alperna tätt inpå sig, som hon trivs som allra bäst. Här har hon sitt kontor och geografisk närhet till många av bilvärldens viktigaste intressenter.

Stärkt av smällar
Vi far ned till Bodensee och hennes favoritrestaurang Seehotell Schiff för en sen lunch.

Tina rekommenderar nyfångad lokal fisk, och jag låter mig väl smaka, medan hon berättar om sina dramatiska rallyäventyr med världsstjärnor som Ari Vatanen, Colin McRae, Geniel de Villiers och 20-talet andra som hon lotsat fram på väglösa sanddyner eller leriga skogsvägar.

Hela livet är som ett rally, ofta går det fort, ibland till och med för fort.

– Min första nära-döden-upplevelse fick jag när jag och Louise Aitken-Walker rullade nedför ett stup i Portugal och hamnade med bilen på fem meters djup i en sjö. Turligt nog hade bakrutan släppt och vi kunde simma oss upp till ytan den vägen.

En annan dramatisk händelse inträffade under Dakar-rallyt 2005 med Colin McRae.

– Det var omöjligt att se konturerna i sanden, vi trodde det var platt och laddade för fullt. Vi rullade framlänges i 170 km/tim sedan vi kört på sandblock som cementsuggor. Efter smällen tappade jag för ett ögonblick både synen och minnet.

Liv och död är något som Tina återkommer till. Här blir hon för en stund allvarlig.

– Min första pojkvän Lars-Erik Torph omkom som rallyåskådare, Colin McRae som jag enligt planerna skulle åka många Dakar-rallyn med störtade med en helikopter och nu dog också Pelle Wallentheim.

Tina har genom åren fått sina smällar, men hon har också gått stärkt ur dessa upplevelser.

– Ta vara på nuet, predikar hon. Ingen vet vad som händer i morgon. Allt kommer att ordna sig, bara vi själva tror på det.