Nästa artikel
Vägkrogsjakten som slutade med sardiner i gröt
Opinion

Vägkrogsjakten som slutade med sardiner i gröt

Publicerad 2022-07-02 06:30
Calle Carlquist väljer hellre konditori eller golfrestaurang än slabbiga vägkrogar.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2008.


Just utkommen från välfrekventerade Lappens hamburgerställe i Hedemora kröner jag kaloriintaget med en belåten men diskret och aromatisk rap. Jo, det smakade verkligen mycket och gott och det stod alltså inte McDonald’s på pappkartongen. Nyttigt? Tja.

De multinationella håller som bekant till strax intill i denna stad och det är ingen tvekan om vilket av ställena som prefereras av vägfararpubliken denna dag. Därmed inget ont sagt om den stora kedjan om du frågar mig, där har mången kycklingburgare och morotspåse genom åren sköljts ned med branschens godaste kaffe.

Det finns ställen som är värre, betydligt värre, både från smak- och hygiensynpunkt. Med fasa minns jag ännu den räksallad jag och min gode vän Claes på tidningskollegan Klassiker bestods på en vägkrog längs E4 strax norr om Mjölby. Det var många år sedan men jag får för mig att återverkningarna ännu sitter i, det brusar så underligt i tarmarna emellanåt.

När kassörskan med en ljudlig skräll i högtaleriet ropat ut våra »Oääksallad!« gick vi och hämtade följande: Tre, kanske fyra suddgummiräkor som tronade på några brungröna salladsblad, två sladdriga tomatimitationer, en sviskonliknande grupp rädisor och fyra deciliter Rhode Island gjord på skummjölk utspädd med vatten. Sextiotvå spänn bara, men då ingick ju lingondricka. Ljummen lingondricka.

”Med fasa minns jag den räksallad jag bedtods på en vägkrog längs E4 strax norr om Mjölby”

Eller spaghetti carbonara enligt den tacknämligt nog numera nedlagda vägkrogen strax utanför Hallstahammar. En maträtt som tydligen totalt missuppfattats i sitt hemland Italien, till förmån för en västmanländsk snabbmakaroniröra med mosade, snudd på upptinade köttbullar, toppade med rå äggula med kvardröjande skalbitar och kompletterad med en halv förpackning rumstempererade krossade tomater. Alltsammans lojt simmande i en djup tallrik. »Ska jag slå på lite salt?« undrade servitrisen vindögt. Nej tack, vi kom på att vi måste dra med blixtens fart, hur det smakade fick och ville vi aldrig veta.

Så där håller det på på alldeles för många ställen, rena oförskämdheter på tallrikarna och ockerpriser i kassaapparaterna. Ytterst få näringsställen längs vägarna förmår lyfta sig i kragen, trots ambitiösa utvecklingsprogram, nyckelhålsmärkningar, kalorideklarationer och skatteunderstöd i hälsans tecken.

Det finns förstås undantag, men de kräver ofta att du viker av lite från stora vägen. Skippa Dalahästen i Avesta och håll dig tills du kommer till Elsa Anderssons konditori i Norberg, typ. Eller sväng in på en golfklubb istället, där finns det ofta krögare som har någon form av yrkesstolthet att visa upp för sin kräsna publik. Det finns omkring 500 golfbanor i landet och de flesta av dem har restaurang.

Lyckligtvis kan det vara minnesvärt i kombinationen bilar och mat också. En gång for vi ett gäng på dussinet bilar till Nordkap, meningen var att vi skulle hinna dit inom ett dygn från Stockholm. Sådant som pojkar håller på med. Det gick faktiskt, mest tack vare att samtliga ekipage hade baksätet fyllt av käk och att intaget skedde i flygande fläng.

”Rena oförskämdheter på tallrikarna och ockerpriser i kassaapparaterna”

På hemvägen tog alla det lugnare, det fanns till och med tid att knoppa över på Dundrets storslagna anläggning i Gällivare. Ni kan ju gissa om det blev bastu, bira och bilåkarsnack kvällen lång. Vi delade hetrummet med några nyss influgna japanska turister som gjorde stora ögon och öron.

På morgonen återsågs vi i stora matsalen, frukostbuffén dignade generös och löftesrik. Snart sågs travar av bröd, ägg, mackor och gröttallrikar korsa luften, men japanerna dröjde ännu vid sina tomma bord, rådbråkade över hur man skulle bära sig åt med den märkliga maten i detta exotiska och ödsliga land.

En av vår grupps största ätare, vi kan kalla honom Lasse K. så att vi inte i onödan röjer hans namn i Porschekretsar, gick nu förbi med en duktigt rågad tallrik gröt och ett gäng kompletterande sillbitar på en tallrik bredvid. Japangruppens ledare spratt till som träffad av en eldgaffel, skenade fram till grytor och kastruller och återkom stolt med den anrättning som skulle visa vägen för resten av det villrådiga sällskapet:

Havregrynsgröt dekorerad med elva lodrätt nedstuckna sardinbitar i en prydlig cirkel. Ingen mjölk, det var väl inte så vanligt därifrån han kom.

Ämnen i artikeln

Kommentarer till artikeln (10)

  • 2022-07-03 09:59 ortens lokala pizzeria är…
  • 2022-07-02 23:29 Pi skrev: Möjligheterna…
Läs kommentarer och diskutera

Missa inget från Vi Bilägare

Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.