”Se upp, 50-talsbilar – nya klassiker är på ingång”

Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning. Krönikan publicerades först i tidningen Automobil 2006.

Nedbäddad mellan lakan, med droppande näsa, termometern i topp och vimsig plym, försjunker jag i några tjocka engelska klassikertidningar för att mildra omständigheten att det är hemskt synd om mig.

Det är ofta kul att läsa reportagen, men jag dröjer ännu hellre vid alla annonserna. De kommer från privatpersoner och större eller mindre firmor i branschen och erbjuder mer variation än Veronas grönsakstorg.

Utbudet är precis hur stort som helst, när det står »Thousands of classics« på omslaget är det ingen överdrift. Myllret av företag som kan erbjuda klassikerägaren bot för alla problem mellan stötfångare fram och stötfångare bak är också enastående. Antalet försäkringsbolag som vill ta hand om din bil (och dina premier) uppskattar jag till det tiodubbla jämfört med svenska förhållanden.

Att illustrera de förnämliga erbjudandena med välsvarvade tjejer i kortkort bredvid en Sprite eller E-Type tycks vara hur självklart som helst, men vi är som sagt i England.

Ögat löper över horder av namnkunniga bilar. Alla sorters Aston Martin, flockar av Ferrari, packvis med Porsche, Jaguar, Lotus, Bentley, Bristol, TVR … och av alla årgångar. Allt finns till salu, en veritabel skattkista för fluktare och folk med fett läder.

Priserna på klassiker i England (och i Tyskland och många andra länder) är bra mycket högre än i Sverige. En motsägelse måhända eftersom utbudet är så mycket större. Åtminstone på de mest gångbara klassikerna.

Till min förvåning, och inte utan ett styng av sorg i hjärtat, märker jag snart att vissa bilar inte alls attraherar mig »the way they used to do«. Många som förr kändes som tidlösa drömobjekt har på några år förvandlats till tämligen döda skrindor, berövade sin lockelse och magnetism. 

Jag behöver väl inte namnge dem, erfarenheten har lärt mig att det alltid är dumt och onödigt att trampa märkes- och modellentusiaster på tårna, men det finns numera drivor av bilar från 1930–50-talen som inom kort rimligen måste falla som stenar i pris.

För vem vill egentligen ha dem, köpa dem ett varv till och lägga ner själ och pengar i deras väl och ve? Vem har den där nödvändiga relationen till dem, den som är grogunden för allt klassikerintresse och all vårdnadsiver? Allt färre ju mer tiden går, helt enkelt. 

Utan den kopplingen kan vilken bil som helst, med nästan vilket namn som helst, förvandlas till ett hopplöst bojsänke, predestinerat enbart till något halvdammigt motormuseum i stället för bruk och livsglädje som förr om åren. »Det finns ett arsle för varje bil« brukade en av mina gamla chefer skrocka, men jag betvivlar att det håller streck i de här fallen.

Alldeles tydlig blir iskylan i annonserna från de stora (eller framför allt de halvstora) auktionsfirmorna. När en obskyr fransk sportcoupé tio personer i världen känner till utbjuds som en »historically important sale« vet man att det är dags att dra öronen åt sig. Historical, yes. Important, no. Inte nu längre.

Tiden går och med den flyttas fokus på vilka bilar som är relevanta i sammanhanget, vilka som kan sola sig i glansen av någon sorts klassikerstatus. Vi kommer alltid att förtjusas över skönheten hos exempelvis en Ford V8 1932, vilken variant som helst, men antalet personer som verkligen vill äga en och hålla en under armarna håller på att minska med kvadraten på tiden.

Den här gradvisa förskjutningen är förstås inte det minsta konstig och medför tack och lov att ständigt nya objekt anmäler sig som klassiker-wannabees, av billigare eller dyrare slag. Det är inte länge sedan trafiken var välfylld av välskötta Volvo 760 av tidig årgång, eller Saab 9000 Turbo, första modellen med stora vingen. Försök hitta någon i dag.

Eller varför inte en så diskret trivselbil som BMW 325i generation E30, ser du en helt oförfalskad och icke kepsynglingsönderkörd sådan kan du glädjas resten av den dagen.

Läs också: Tutalt nervsammanbrott: ”Ge mig en rejäl fanfar!”