Bild
Nästa artikel

Leva sin dröm

Krönika

Los Angeles, bilarnas paradis. Jag blev både överraskad och förbluffad när jag kom dit för första gången för att hälsa på mina kompisar i rockgruppen Europe som bodde där ett halvår för att spela in en ny skiva. Jag hade inte föreställt mig att staden skulle vara så utspridd och husen så pass låga.

Visst finns det skyskrapor, men inte som på Manhattan, utan endast i en mindre del av citykärnan. Resten av staden ser mer ut som svenska industriområden eftersom affärer och restauranger omges av stora parkeringsplatser, och att Los Angeles är uppbyggd kring bilism behövs det bara en blick mot himlen för att förstå, men smogen ägnade jag inte en tanke då, 1990.

Jag hyrde en Chrysler LeBaron och körde omkring nercabbat från morgon till kväll. Det är lätt att förstå varför amerikanska västkusten har världens högsta frekvens av malignt melanom på vänsterarmen (detta är faktiskt sant) för det är ju precis så man sitter, höger hand på ratten och vänster underarm på dörrkarmen.

Jag njöt i fulla drag av restaurangernas ”valet-parking” även om det tog en stund att vänja sig vid systemet, men snart nog var det med en filmstjärnas blaserade leende jag hoppade ur bilen, slängde nyckeln i lyra till parkeringskillen och gled in på restaurangen. Varför i hela friden finns inte detta i Sverige tänkte jag.


Det var mycket jag tänkte så om, framför allt vädret, känslan av livskvalitet i det underbara klimatet var ständigt närvarande. Men, det fanns mycket att lära också, bland annat att man inte lämnar en bil nedcabbad på en parkeringsplats dagtid. Inte för stöldrisken, men för att allt i bilen blir glödande hett i den stekande solen. Man skulle – om man är på det humöret – kunna steka ägg på bilstolarnas skinnklädsel, och det går varken att sitta eller vidröra något.

Men gud vad jag älskade den bilen. Jag gled runt i Beverly Hills med en kändiskarta och spanade in lyxvillorna där Hollywoods kändisar bodde. Åkte ner till Rodeo Drive och spanade in modeaffärerna. Drog utanför stan och tryckte gasen i botten, och motorn hade ett underbart vinande ljud likt ett startande jetplan.

Så kom jag hem till Sverige och min ofattbart fula Ford Fiesta men fortsatte drömma om Chrysler LeBaron. En dag hittade jag en biluthyrningsfirma som mirakulöst nog hade en sådan för uthyrming. Halleluja, nu ska det glidas tänkte jag, som i min enfald trodde att det var själva bilen som skapat känslan av livskvalitet.

Jag hyrde för en vecka och körde ut på Sveavägen nedcabbat, en stund, tills det började ösregna (något som aldrig händer i LA). Jag skulle träffa en kompis på lunch för att glänsa lite men kom för sent eftersom jag tvingades cirkla runt restaurangen en halvtimme innan jag hittade en p-plats.

Till slut insåg jag. Var sak har sin plats. En Chrysler LeBaron gör sig inte riktigt utan valetparking, Beverly Hills, solsken och Venice Beach.

Jag beundrar de som ändå köper cabriolet i Sverige. Den som en gång blivit drabbad av frihetskänslan och vinddraget ger sig inte i första taget. Det är lite som att komma hem från semestern i Miami, ta med surfingbrädan till Umeälvens strand och smörja in sig med solskyddsfaktor 25.

Men, man ska leva sin dröm. Man måste leva sin dröm.

Kommentarer

#1
2012-05-11 09:46

Håller med skribenten, de soliga dagar på sommaren jag kunde njuta med cabben nere på min Pontiac Firebird var underbara.
Jag har inte varit Los Angeles men jag har varit i New York och där hyr man inte bil, det finns gula taxibilar precis överallt och det är ganska billigt att åka taxi där jämfört med Sverige. Sen finns det ju tunnelbana med som är kanon såvida man inte åker den alltför sent på kvällen/natten.

Hej!

Vi har förståelse för att du använder adblocker, men hoppas att du kan stänga av den för vår sajt. Annonser är en förutsättning för att vi ska kunna fortsätta att driva sajten.