Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag åker oftast buss till jobbet. Det beror på att kösituationen för bilister i Stockholm är påfrestande vid rusningstid.
Det är för övrigt ett begrepp som i huvudstaden innebär sega bilköer under allt fler timmar morgon och eftermiddag. Vid minsta olycka, det behöver inte vara en krock utan det räcker med ett motorhaveri eller en punktering, så uppstår ett än värre kaos.
Trafikplanerarnas lösning kan te sig aningen förvånande. Hårt trafikerade gator med dubbla körfält görs om med bara ett körfält i varje riktning. Trottoarer och cykelbanor blir bredare och säkrare. Det sker med ett gott syfte, men tvingar bilister att tillbringa längre tid i köer – eller hitta nya smitvägar. Det är ett ställningskrig som oftast leder till trögare trafik och längre restid med bil.
En lösning är att passera infarterna så tidigt att man klarat arbetstiden när det är dags för eftermiddagskaffe. Ohållbart för de flesta. Jag har i alla fall gett upp. Restid kollektivt för mig ligger på en timme och 40 minuter, trots skjuts med bil till hållplatsen. Att gå dit skulle ta ytterligare 20 minuter – summa två timmar enkel riktning.
Men jag slipper irriterande köer och har gott om tid att läsa tidningen!
