Detta är en krönika. Det innebär att innehållet är skribentens egen uppfattning.
Jag körde en bättre begagnad laddhybrid för några dagar sedan, en BMW. Det är inte min egen bil så det första jag gjorde var att koppla ihop bilen med min mobiltelefon.
Eller rättare sagt – jag försökte. Men mycket längre än så kom jag inte.
Eftersom jag hade bråttom iväg fick jag helt enkelt strunta i mobiluppkopplingen. För många hade det förmodligen varit fullständigt otänkbart: tänk om någon ringer? Och jag måste ju kunna lyssna på musik?
”Tänk om någon ringer? Och jag måste ju kunna lyssna på musik?”
Men faktum är att den här timslånga bilfärden blev en av de lugnaste och mest harmoniska jag varit med om.
Jag fick tre samtal under resan och kunde inte svara på ett enda utan att ta upp mobilen – och något rattsurfare vill jag inte vara. Samtalen förblev obesvarade.
Att inte kunna lyssna på Spotify eller olika poddar blev heller inget stort problem. Jag lyssnade på vanlig, hederlig FM-radio och när diskussionerna i P1 svävade ut lite väl långt stängde jag helt enkelt av och lät det stilla vindbruset från A-stolpen svepa iväg tankarna.
Jag förstår så klart att det här inte är hållbart för de flesta, särskilt inte stressade småbarnsföräldrar eller resande säljare som verkar fysiskt ihopmonterade med sina telefoner.
Och resan var som sagt alltså bara en timme. Hade jag åkt 60 mil på en dag hade det förmodligen blivit långtråkigt.
Men det är just långtråkigheten som många är rädda för. Vi har väl aldrig varit så mobilberoende som nu, och jag är nyfiken på vad det kommer göra med våra hjärnor om några år. Korta filmer, snabba kickar och ständiga notiser verkar vara melodin.
Inte för mig! Åtminstone inte under den där läskigt tysta, sällsynt avslappnande och allmänt behagliga resan med bara mina tankar som sällskap.
Går det att kryssa i ”utan mobiluppkoppling” eller ”buddhistiskt zen-läge” som tillval i min nästa bil? Jag är beredd att betala extra!
