Klassiska bilmärken: Kleinschnittger

Detta hände sig som en följd av det andra världskriget och som en del av återuppbyggandet av Tyskland. Tredje riket var historia, mat för dagen fanns (även om det var knappt), och Volkswagen (som byggdes med högst tvivelaktig kvalitet).

Men en VW var tämligen dyr och därav, bland annat, uppstod den fantastiska flora av små trehjuliga bubbelbilar och liknande apparater, som under 50-talet strömmade ut från tyska fabriker.

Kleinschnittger F 125 byggdes i förhållandevis stort antal, 3 000 exemplar åren 1950–57. Ingenting mot Messerschmitt och Isetta, men gott nog, och så hade F 125 fyra riktiga hjul, som dessutom var ganska stora. Man kan säga att Kleinschnittger var en riktig bil, fast mindre. Att kalla den sportvagn bara för att den var öppen är dock att ta i.

Liknande en tivolibil
Herr Kleinschnittger hade redan i slutet av 30-talet klurat på hur man skulle kunna bygga en riktigt billig liten bil och han tog upp tråden igen i slutet av 40-talet. Nära hemmet i västtyska Westfalen fanns en skrot och där hämtade han sig diverse delar, bland annat en plexiglasruta från ett flygplan och hjul från en budcykel.

1949 stod en prototyp klar, med bara en strålkastare. Ändå förstod han att framtiden var ljus, och snart hade han byggt ännu en försöksvagn. Utseendet påminde starkt om någon tivolibils och storleken också. Men baktill fanns det en riktig motor, en DKW RT 100 som gav cirka tre hästkrafter.

Också växellådan hade motorcykelursprung. Det innebar att den saknade back, men med en tomvikt på futtiga 110 kilo var det knappast något problem att rangera Kleinschnittgern.

Dock var ingenjör Kleinschnittger inte riktigt nöjd med sin skapelse. Han ändrade alla väsentliga förutsättningar och byggde en tredje liten bil, nu med frontmotor och framhjulsdrift, och ett mer seriöst bilutseende.

Man lyckades övertala Ilo att leverera luftkylda 125-kubikare och därmed hade man en färdig bil att sälja. 1950 nådde de första bilarna den hungriga nödbilsmarknaden. Karossen var som synes ganska flott med sportigt nerskurna dörrar och svepande linjer.

Två åkande och en handväska
Intresset för den lilla bilen var förmodligen precis lagom stort för produktionsapparaten och uppåt 50 bilar i månaden rullade ut genom portarna för att raskt säljas runt om i Tyskland, men även i exempelvis Sverige. (Nåja, bara tre exemplar nyregistrerades i vårt land.)

Så små var bilarna att transporterna kunde skötas med en VW-buss där man lastade två bilar på taket och två staplade på ett litet släp! En F 125 vägde bara 150 kilo men fick lasta 180, det vill säga två åkande och en handväska.

Det säger sig självt att Kleinschnittger-bilen var påvert utrustad, men det fanns tillbehör att beställa. Backspegel till exempel, och vindrutetorkare. Och så fanns det sju exteriörfärger att välja bland. I sittbrunnen var det spartanskt/elegant med central-instrument som på 30-talet och finessen rattväxel, en konstruktiv detalj som var mycket uppskattad vid denna tid.

Försök i gränslandet
Den lilla bilen var sannerligen ingen racer. Med den första Ilo-motorn på 4,5 hästar toppade bilen knappt 70 under gynnsamma omständigheter. Senare motorversioner på 5,5 och 6 hästkrafter ökade farten litet grann, men en Kleinschnittger har sällan eller aldrig passerat den magiska 100-gränsen, knappt ens nerför i Kassel-backarna.

125 kubik var inte mycket att komma med. Därför började Paul Kleinschnittger att 1954 arbeta med en 250 cc-prototyp, en coupé med betydligt modernare utseende men fortfarande med 125:ans grundkonstruktion.

Projektet fullbordades nästan innan luften gick ur efterfrågan och pengarna började tryta. Konkursen var ett faktum 1957 och ingenjör Kleinschnittger lämnade bilbranschen. Men visst hade han gjort ett bra försök i gränslandet mellan nödbil och riktig bil!