Mercedes 190E 2,3-16 väcker enormt habegär

Den ganska smala, timida uppsynen hos en standard-190 blev så här självsäker och brett leende när karosskitet och de raffiga fälgarna kom på. Vinge och emblem kompletterade.

Mercedes lättade på lodenrocken och smet före BMW med prestandamodellen 190E 2,3-16.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2007.

Somliga skyller på BMW M3. Hur kom det sig annars att Mercedes-Benz lättade på lodenrocken och byggde en fräck familjeracer som 190E 2,3-16 om det inte hade varit för Münchens lilla fräcking från hösten 1986?

Så kan det låta i historieskrivningen numera, problemet är bara att Mercedes var ett par år före BMW med sitt bidrag till klassen »racemässiga versioner av vardagliga sedanmodeller«.

2,3-16 visades på Frankfurtsalongen i september 1983 och gick i produktion exakt ett år senare. Några månader tidigare hade bilen (i näst intill produktionsskick) slagit världsrekord i höghastighetskörning under 50 000 kilometer på den drygt 12,6 kilometer långa Nardobanan i Italien: 247,939 km/h i snitt.

Man får förstå att suget efter denna kalas-Mercedes var enormt när mässan slog upp sina portar. Det har knappast blivit mindre med åren. 2,3-16 (och dess avläggare 2,5-16, Evolution och Evolution II) är ju en solitär, en av ytterst få Mercedes som inte fått någon direkt efterföljare i senare generationer. Precis som 1960-talsbjässen Mercedes 600. Knappt 19 500 exemplar av 2,3-16 hann det bli innan produktionen upphörde i juni 1988.

Det var inte helt enkelt att begripa vad som närmade sig i backspegeln så snabbt. Karosskitet bidrog till ett cW-värde på 0,32.

Fyrventilsmotor var inte alltför vanligt 1983. Cosworth stod för trimpinalerna.

I dag är det nästan omöjligt att uppbringa ett exemplar som inte förvanskats långt bortom modellens tidlösa fräschör. Måltavla för otaliga alltför tjocka plånböcker som kladdat på »coupéhuvar« (vilket ord…), vita blinkers, alldeles för stora hjul, nedsvärtade baklampor etcetera, sådant som så kallad styling brukar göra med mästerliga grundformer. Det var förstås Bruno Sacco som ansvarat för dem.

En sökning i den digitala julklappssäcken Mobile.de gav vid handen endast tolv exemplar av 2,3-16 till salu i februari 2007. Av dem var bara två i något som påminde om originalskick. På Blocket i Sverige – ingen.

Så bra då att det finns broschyrer att drömma sig tillbaka i. Det fanns förstås flera, men här har vi en 28-siding i ungefär A4-format och komponerad i stram, typisk Mercedesstil. Bilen vilar på svartvitrandigt underlag i studion, en tanke som ska ge intryck av fart. Här och där tittar 1980-människor fram i roliga frisyrer och kvadratmeterstora glasögon. Enormt habgeär efter bilen, då som nu!

Designmedlen var små men frivola för att vara Mercedes. Neddragna spoilers fram och bak, en vinge på bakluckan (som växte väsentligt på senare versioner), skärmbreddare, sänkt fjädring …

Instrumentpanelen kompletterades med tre mätare framför växelspaken: oljetryck och laddning flankerade ett digitalt stoppur.

Även en av alla tiders främsta F1-förare fick smaka på glädjen i 2,3-16. Modellen låg till grund för en storstilad DTM-satsning från Mercedes.

Men det var förstås motorn som var juvelen, utvecklad i samarbete med Cosworth: 2 298 cm³, 170 kusar med katalysator (annars 185), dubbla överliggande kamaxlar och fyra ventiler per cylinder. Inte riktigt lika »racig« som BMW:s fyra i M3, men i kombination med resten av bilen var det hela en snudd på himmelsk anrättning för sin tid.

Också den sportiga men verkligen inte överdrivna interiören bidrog, allra helst med hundtandsmönstrad tygklädsel i skinnstolarnas mittpartier. Baksätet var snyggt skulpterat för två åkande.

Föramiljön kompletterades med sedvanliga sportmätare, men cloun utgjordes av den femväxlade manuella Getraglådan med ettan nere till vänster.

Suck, vilken bil. Man skulle ha haft 49 950 Deutsche Mark att leka med!