Ibland noteras en speciell tidsatmosfär på äldre ViB-sidor. Det gäller utgåvor från 1970-talet och i viss mån 1980-talet. Vi som var med minns hur det var. Bilar ansågs som något fult, lyx och flärd var onödigt och varför i hela friden fanns det schlagerfestival (”Mello”) i televisionen? Ja, åtminstone tills ABBA gick och vann.
Folk hade börjat bli tillvända men, för att låna Povel Ramels träffsäkra beskrivning, det var inte alltid så lätt att veta åt vilket håll man skulle vända sig.
Tidningen redovisade 1974 närmast motvilligt ett test av ”sportbilar”, däribland Opel Manta och Ford Capri. Man ägnade åtskillig text till att urskulda sig med att också sådana bilar kunde ha ett intresse, även om man inte rekommenderade någon att köpa dem. De var ju dyrare än de standardversioner på vilka de baserades, de var trånga och opraktiska. Värst av allt; de lyste i ögonen på grannarna. Så gjorde man inte i Sverige.
»Det räckte med att titta på bilen för att se att den var snygg, ruskigt snygg.«
Hösten 1986 avhandlades Volvo 780 med teststämpel och allt. En skamlöst lyxig Volvo, efterföljare till Volvo 262C. Du minns nog den taksänkta och hos Bertone i Italien hopskruvade lyxpastejen på Svenssons Volvo 240. Bilen fick rubriken ”The Car for People who shrink” i en amerikansk motortidning, en parafras på Volvos egen USA-tagline vid denna tid, ”The Car for People who think”.
”Som avslagen champagne” är inte heller någon drömrubrik för en tillverkare och måste ha känts snopen för Volvo, nu när man byggt en så flott vagn som sjuåttio. Den var en kortad Volvo 740/760, med snofsig inredning där läder, trä och italiensk design tävlade om uppmärksamheten.
Elstyrda stolar var standard liksom Volvos allra dyraste stereo. Bara den kostade annars 10 000 kronor i lösvikt. Breda baklampor och nystukad front toppade de yttre detaljskillnaderna.
Designen som helhet var väl inte modig men det räckte med att titta på bilen för att se att den var snygg, ruskigt snygg. En klassisk GT- och långresevagn som det stod Volvo på. Folkhem och flärd i ett, kunde det bli bättre? Det var många som gillade bilen och jag var en av dem. Efter en långresa i norra Sverige med just det pressexemplar som syns på ViB-bilderna blev 780 en av mina favoriter.
Priset var en stötesten för Vi Bilägares redaktör, 290 000 kronor gjorde 780 till Volvos dyraste bil någonsin. Tekniskt sett var bilen närmast identisk med Volvo 760 och alltså försedd med PRV-sexan på 2,85 liters volym och 156 hk. Bakvagnen var fortfarande den stela axeln från standardmodellerna men till årsmodell 1988 kom en individuell upphängning på både 760 och 780, mer i linje med bilens profil och pris.
Motorn övertygade inte i ViB. Det tog tolv sekunder att nå 100 km/tim från start och flåset var måttligt. ”Det är lätt att bli liggande länge bakom tungt lastade, undermotoriserade sydeuropeiska långtradare.”
En pressrepresentant för Volvo avslöjade (långt senare) för mig att bilarna vid pressdebuten var preppade lite extra. Man hade testkört i förväg och noterat att motorn slokade och inte alls gav rätt fart på de bergsvägar i södra Europa dit man förlagt lanseringsevenemanget. Det fick naturligtvis ingen reda på – då. Om inte 780 lagts ner sent 1990 hade ju den raka sexa som kom i Volvo 960 varit perfekt i bilen.
Det blev 9 116 exemplar 1986–91, en marginalmodell i Volvos historia – men vilken fin bil var det inte?
Volvo 780 har numera en beundrarskara som inte alls lär hålla med om ViB:s slutkläm: ”På något sätt får man en känsla av att Volvo 780 är som ett försök att sälja lite avslagen champagne i läskedrycksflaskor. Till fullt pris.”
