Retrotrenden fortsätter: Här är bilarna som återuppstått

En ny Fiat Panda har sett dagens ljus 2025 och rätt vad det är kanske vi får se den befolka också våra vägar. Det har ju de tidigare generationerna från och med modellens debutår 1980 gjort, om än inte i särskilt stort antal.

Innan vi tittar på testet ur ViB nummer 3/1985 kan vi konstatera att många gamla bilnamn går igen just nu. Vad får så många fabrikanter att blicka bakåt i hopp om att blicka framåt? Att göra framgångsrika gengångare av föregångare är inte lätt, det är väl bara Fiat 500 och Mini som lyckats.

Kanske började det i Japan och lilla Nissan Be-1 från 1987 och Nissan Figaro 1991? Be-1 påminde om en Hundkoja och flirtade med många japaners vurm för gamla engelska småbilar. Figaro var en, om uttrycket tillåts, dambil vars främsta uppgift var att vara söt på 1950-talsvis.

På 1990-talet fick vi Rover 75 och Jaguar S-Type från England. Två uppgrävda modellnamn, applicerade på bilar som såg ut att ha levt bakom fällda persienner i 30 år. 

Sedan kom VW Beetle som var, ja, vad? En barsk uppmaning att bilar ÄR kul? Rolig att köra var den i alla fall inte. År 2002 kom Fords Frankenstein-Thunderbird och nyss rullades en Ford Capri ut. Bredvid sina förlagor ser den ut som ett glas vatten, högst.

Renault, som ofta hävdar det livsviktiga i att sikta rejält framåt för att överleva i Kinakonkurrensen, släpper nu samtidigt två modeller som tittar bakåt så att man baxnar. Nya Renault 5 är en designpastisch på originalet från 1971, en bil som i sin tur fortfarande är en av de mest självklara formgivningarna. Nya Femman är eldriven och utsågs nyss till ”Årets Bil”. 

Vad är ”Årets” med den undrar vän av ordning, hela dess existens är ju betingad av att se gammal ut? 

Inte heller R4, ”Skrytbilen”, fick vila i frid utan spökades ut i dräkt av äkta imitation.

Kommer det verkligen att gå att sälja dessa nygamlingar? Ho vet. Kanske kan nya Fiat Panda lyckas, eller Grande Panda som namnet lyder. Det skulle Fiat behöva. Bilen ska dels vara småbil som Panda, dels täppa luckan efter Punto för vilken Fiat satt punkt. Grande Panda ser ut och är konstruerad som en modern bil samtidigt som den tycks vara en enkel, rationell och alldeles vanlig bil, en folkbil rent av.

En sådan var ju ur-Pandan. Den sålde i miljoner under sina 23 år i produktion och på hemmaplan i Italien ser man den fortfarande lite överallt. Undra på det, vem vill inte fortsätta köra med sin smarta och billiga småbil i rusig Romtrafik, i trånga gränder, på slingrande vägar i bergen?

För kräsna svenskar 1985 var det trögare, vilket återspeglas redan i testrubriken i ViB: ”Snålheten bedrar visheten”. Skribent Björn Svallner prisade det låga priset (40  000 kronor), inredningen som kunde möbleras om och de skarpa strålkastarna. Sedan blev det minus: obekväm körställning, förarplats som var ”ett under av virrighet”, hoppig fjädring (bladfjädrar bak), bullrig, ett enda spolarmunstycke … Den enkelhet som tilltalar dagens Pandaentusiaster i veteranbilssammanhang gick ViB-testaren helt förbi. 

Testkonkurrenten Autobianchi A112 kostade en tusenlapp mer än Fiat, medan Skoda 130 L gick lös på 37  900 kronor.  Den svansmotoriserade tjecken hade fått fyrledad bakaxel för att sluta med sin ovana att välta i svensk tv.

Autobianchi är försvunnet sedan länge och Skoda har blivit en framgångssaga inom VW-koncernen. Risken att en modern upplaga av 130 L ska se dagens ljus får väl anses vara försumbar men man ska aldrig säga aldrig. I bilarnas värld kan det börja spöka när man minst anar det.