En Bugatti Type 41 Royale kan få det mesta att se förkrympt ut ty den är ännu efter snart 100 år den kanske största personbil som byggts.
Alla mått är av jumboformat. Bilen är 640 centimeter lång, väger tre ton och mäter 432 centimeter mellan hjulaxlarna – en ordinär familjebil ryms där. Den raka åttan under den tre meter långa motorhuven har aluminiumblock i ett stycke, tre ventiler och två tändstift per cylinder och är bara den nästan två meter lång.
Cylindervolymen är 12,7 liter och maxeffekten cirka 275 hästkrafter vid bara 2 000 v/min. Ostressad var ordet. Oljevolym 23 liter, kylarvolym 43 liter och bensintanken rymmer 200 liter!
Växellådan, också av aluminium, är fästad baktill direkt i ramen och har tre växlar. Eftersom vridmomentet är enormt (1 200 Nm) behöver bara de två högre växlarna användas ”till vardags”. Hjulen av aluminium är sammangjutna med bromstrummorna och mäter 24 tum i diameter.
Instrumenteringen kompletteras av reglage tillverkade av elfenben, ratten är av valnötsträ och ovanpå kylaren, som har Bugattis typiska hästskoform, tronar en stegrande elefant, utförd av Ettore Bugattis bror som var konstnär och lystrade till det passande förnamnet Rembrandt. Ingen annan Bugatti än Royale fick kylarprydnad.
Bilen ska ha varit god för en toppfart på 200 km/tim men för den som vågade prova var det nog bra att känna till att de tungtrampade bromsarna var mekaniska, inte hydrauliska.
»Oljevolym 23 liter, kylarvolym 43 liter och bensintanken rymmer 200 liter!«
Det byggdes sju stycken Royale åren 1927–33 men prototypen brann upp 1931 så ett halvdussin återstår och de har olika karosstillverkare allihop. Somliga har under åren bytt kaross både en och flera gånger.
Den så kallade Coupé Napoleon kraschades av ingen mindre än Ettore Bugatti själv sedan han somnat vid ratten på vägen mellan Paris och Alsace. Ändå ska bilen ha haft ”elektrisk interkomanläggning” mellan fram- och baksäte.
Bilarna var trögsålda som nya, blott tre lockade (oerhört förmögna) kunder. Det berodde kanske inte så mycket på att priserna var astronomiska (mer än dubbelt så mycket som den lyxigaste modell Rolls-Royce erbjöd) som att depressionen med ursprung i USA slog till.
Industrimannen Armand Esders fick i alla fall leverans av den första bilen 1932, en vansinnigt elegant roadster som förutom sin skönhet utmärktes av att den saknade strålkastare. Monsieur Esders hade nämligen för vana att aldrig köra i mörker så vad skulle han med dem till?
Schultz begagnatobjekt brukar kallas Kellner coupé, efter karossmakaren Georges Kellner som höll till i Paris. Bilen förblev osåld som ny och behölls länge av Ettore Bugatti själv innan den hamnade hos olika samlare, varav det vid tiden för Schultz provsmakning var den svenske finansmannen Hans Thulin och hans Consolidator Collection AB.
Den påstods vara värd cirka 100 miljoner kronor. Bilen fanns en tid i Malmö tillsammans med en rad andra rariteter och sköttes av vd:n Anders Bremer som hade två mekaniker till hjälp för att starta den magnifika bilen efter lång törnrosasömn. Schultz provade sedan det klassiska vibrationstestet genom att försiktigt ställa en enkrona på högkant på motorn för att se om gången var jämn.
Den stod kvar.
